Den glädjelösa ön

På Bok & Bibliotek kan man göra riktigt bra fynd när det gäller barn- och ungdomslitteratur från olika delar av världen. En av de montrar man bara måste besöka om man är intresserad av asiatisk populärkultur är den som tillhör det lilla förlaget Ordbilder. De ger framförallt ut japansk och koreansk manga, men med utvikningar åt andra håll och länder.

Ett av årets fynd var ett seriealbum av den spanske tecknaren Enrique Fernández, Den glädjelösa ön. Handlingen utspelar sig på ön Yulkukany som befolkas av valfångare. Männen tillbringar större delen av sin tid ute på havet och kvar på ön går kvinnor och barn som inte vet när och om de ska få se sina kära igen.

Hit kommer geologen Milander Dean för att undersöka mineraler. Men Dean är också på flykt från sina egna sorgliga minnen och den karga naturen på ön gör inte precis något för att muntra upp honom. Till råga på allt tvingas han bo på ett pensionat där han ständigt har en odrägligt pigg och fantasifull unge i hälarna. Elianor heter hon och Dean gör sitt bästa för att bli av med henne.

Så småningom visar det sig att Elianors vilda fantasier inte är helt tagna ur luften och att ön faktiskt är hem för en mängd ovanliga varelser som både är fascinerande och farliga. Och när Dean till sist lämnar Yulkukany har han fått en helt ny syn på livet.

Den glädjelösa ön är inte något tjockt album och som läsare önskar jag att historien hade varit längre, för den är både spännande och vacker och jag skulle vilja veta mer om de övernaturliga varelserna och den mytologi som de utgör en del av. Men att man vill ha mer av en berättelse är ju ett tecken på att den är bra, och kanske kan man hoppas på en fortsättning? Roligt är det i alla fall att Ordbilder introducerar denne tecknare för oss i Sverige och att valfångarna och den bistra miljö de lever i också får ta plats i vårt serieuniversum.

Vill man se mer av Enrique Fernández bilder så kan man besöka hans blogg. Den glädjelösa ön har översatts från franska av Lena Noréus.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Aya från Yopougon

Aya är 19 år och bor i stadsdelen Yopougon i Abidjan, en stad i Elfenbenskusten. Hon är också huvudperson i seriealbumet Aya från Yopougon, med text av Marguerite Abouet och illustrationer av Clément Oubrerie.

Yopougon är en stadsdel för folk i medelklassen, som inte har det dåligt men ändå inte är rika. Ayas vänninor Bintou och Adjoua smiter ut på kvällarna för att dansa och träffa killar, men Aya sitter hellre hemma och pluggar eftersom hon vill bli läkare, en tanke som hennes far inte är så förtjust i - han skulle hellre se att hon gifte sig med sonen till hans chef. Chefens son, Moussa, är egentligen ihop med Bintou men har också haft en tillfällig flört med Adjoua, så när Adjoua en dag upptäcker att hon är gravid är det upplagt för stort drama. Vem som egentligen är far till barnet är dock kanske inte alldeles glasklart ...

Aya från Yopougon är en rolig och fartfylld historia i sex delar, och bara den första finns än så länge på svenska. Mycket hinner hända på bokens 96 sidor och när den är slut undrar man onekligen hur det ska gå för alla de inblandade. Ska Adjouas och Moussas äktenskap hålla? Kommer Aya att klara sig undan de tre F:en - frisera, fålla och fånga en fästman? Ska Felí och Hervé finna varandra? Ska flickorna få någon ordning på sina oansvariga men stränga pappor?

Dessutom får man en "ivoriansk bonus" med flera goda recept på köpet!

Aya från Yopougon har översatts till svenska av Gunnel von Friesen och gavs ut på Papamoscas bokförlag 2010.


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Ankomsten

ANKOMSTEN – så är den äntligen här! Tack vare förlaget Kabusa får till slut Shaun Tan anlända till sin svenska publik. Och visst känner vi igen berättelsen, alltifrån Mobergs och Troells Utvandrarsvit till de italiensk-amerikanska maffiaeposen. Och visst är mycket bekant – de ångdrivna tågen, den stora oceanångaren, fotona av familjen och breven hem. Men Shaun Tan skjuter också in en surrealistisk nivå som paradoxalt nog får berättelsen att framstå som än mer realistisk. I det nya landet är mycket annorlunda – den mekaniska tekniken, arkitekturen, till och med djuren, bokstäverna och – förstås – språket. Det sista framkallar en tystnad kring huvudpersonen som nästan är fysiskt påtaglig. Det är en av de ”tystaste” böcker jag har läst. Formen är kongenial med innehållet, boken rymmer inte ett enda ord förutom titeln. I detta språklösa tillstånd som huvudpersonen befinner sig i, överskrider tystnaden först orden och kommer sedan att röra vid tingen. Och de främmande djuren.

Trots att den yttre berättelsen kan tyckas nött så är det som att läsa den för första gången. Jag ser allt med huvudpersonens förundrade blick. Endast beredd på att allt kan vara oförutsägbart. Det är som om exilens tysta främlingskap sätter sig i kroppen under läsningen. Men så finns också vänskapen… Shaun Tans ordlösa bildberättelse är årets litterära händelse.

Ankomsten får också svenska IBBY:s Peter Pan-pris 2011. Så här motiverar juryn sitt val:

Genom sin visionära magi och omsorg om detaljen levandegör Shaun Tan en ofta återkommande berättelse ur mänsklighetens historia på ett sätt som tog vi del av den för allra första gången. Utan ord, enbart i bild, iscensätter Shaun Tan immigrantens språklöshet och bristande sammanhang så att läsupplevelsen blir en ytterst påtaglig litterär erfarenhet. Ankomsten förenar det bästa från romanen, filmen och bildkonsten.

En längre intervju med Shaun Tan om Ankomsten och hans skapande kommer om ett tag här på Den hemliga trädgårdens blogg.


(Skrivet av: Mats Kempe)

Barn- och bilderböcker på Taiwan

Den som är intresserad av barnbokens ställning i Asien kan passa på att läsa en artikel på engelska i Taiwan Review 2011:1 om just barn- och bilderböcker på Taiwan.

Här konstateras bland annat att bilderböcker är ett relativt nytt fenomen på Taiwan eftersom man tidigare inte köpte böcker åt barn som var yngre än 3 år. Idag blomstrar bilderboksmarknaden, men vissa personer inom utbildningsväsendet har uttryckt oro för att barn som läser bilderböcker ska bli sämre på att läsa text när de blir äldre, eftersom de har vant sig vid bildberättande.

Artikeln tar också upp exempel på bilderböcker med lokalfärg och på författare som har lyckats slå igenom utomlands. På svenska finns tyvärr nästan inget, bara Jimmy Liaos bok Monstret som åt upp mörkret.

En annan artikel i detta temanummer om litteratur handlar om taiwanesisk manga och andra former av serier eller grafiska romaner. Också intressant, även om det enda som finns översatt till svenska är Tsai Chih-chungs böcker om kinesisk filosofi (samt några spökhistorier) på Alhambra. De är å andra sidan väldigt roliga - och lärorika!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Let's Comic!

I torsdags var det final för ett projekt med namnet Let's Comic, som organiserats av den libanesiska serietidskriften Samandal med stöd av EU och i samarbete med två libanesiska och en italiensk NGO. Let's Comic har arrangerat en rad workshops för aspirerande serietecknare mellan 15 och 20 år i det palestinska flyktinglägret Shatila. Både palestinska och libanesiska ungdomar har deltagit och projektet avslutades med en tävling på temat "mångkulturella samhällen". De vinnande bidragen kommer att publiceras i Samandals nästa nummer.

Mer om detta spännande och mycket lyckade projekt kan man läsa i Now Lebanon och The Daily Star. Ytterligare information plus en massa bilder från träffarna och tävlingen hittar man på projektets egen Facebook-sida.

Samandal, tidskriften bakom projektet, ges ut på både arabiska, engelska och franska. Vissa av serierna går att läsa på nätet, och de har även en egen Youtube-kanal där man bland annat kan hitta filmer om deras syn på serier och creative commons.


(Skrivet av Anna Gustafsson Chen, upphittat via Read Kutub Kids)

Guldringen - prisbelönt arabisk manga

Det är intressant att se hur det japanska manga-formatet tycks gå hem överallt i världen. Uppenbarligen är det många som kan känna igen sig i de taggigt rufsiga och storögda mangafigurerna.

Manga och anime finns förstås också i Mellanöstern, men det var först förra året som den första inhemska arabiskspråkiga mangaserien, Siwar al-dhahab eller Guldringen, lanserades. Guldringen handlar om en 15-årig pojke från Förenade Arabemiraten, Sultan, som ägnar sig åt en form av falkenering och tillsammans med sin tama falk råkar ut för diverse olika äventyr. Författaren, Qais Sedki, har i intervjuer berättat om hur han hoppas locka fler barn och ungdomar att läsa på arabiska istället för att välja barn- och ungdomslitteratur på engelska. Huvudpersonen Sultan är en modern kille, men den emiratiska och arabiska kulturen är ändå tydligt närvarande i berättelsen och bilderna.

Qais Sedki arbetade ursprungligen som IT-ingenjör, men var sedan länge fascinerad av japansk populärkultur. Efter att ha funderat på saken i fem år startade han förlaget PageFlip, enbart för att kunna ägna sig åt Guldring-projektet. För att få den rätta mangakänslan samarbetar Qais Sedki med två japanska mangaillustratörer.

Guldringen har väckt en del uppmärksamhet och även tilldelats Sheikh Zayed Award for Children's Literature i mars i år. En lång intervju på engelska i två delar med Qais Sedki där han talar om sina tankar och om arbetet med Guldringen hittar man här (del 1) och här (del 2). Bland annat berättar han om hur en lärarinna köpte 200 exemplar av den första boken för att dela ut den till eleverna!

Ett kort föredrag som Qais Sedki höll på TEDxDubai i slutet av förra året går att se på YouTube.


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Faustin Titi ger båtflyktingarna ett ansikte

Serietecknaren Faustin Titi föredrar realism framför humor. Med sitt album om Gawa från Gnasville vill han ge de illegala immigranterna ett ansikte.

Hemma i Abengourou i Elfenbenskusten var det inte vanligt med böcker eller tv. Där samlades folk i ljuset av månskenet för att berätta historier och sagor för varandra.

Det var så Faustin Titi började teckna. Han tecknade figurer i sanden. När skolläraren upptäckte hans förmåga började han hämta med honom till skolan på kvällarna.

- Läraren ville att jag skulle rita på svarta tavlan inför nästa dags lektioner. Då kunde han visa eleverna det han pratade om. Jag ritade kroppsdelar och växter. Ibland fick jag illustrera ord som förstaklassarna skulle lära sig skriva.

En allvarsam serietecknare
När jag berättar att det var en turist som visade mig vägen till hotellet, skrattar han. För Faustin Titi är Stockholm en liten stad, så liten att det förefaller osannolikt att någon någonsin ska behöva fråga efter vägen. Själv bor han numera i Paris, dit han kom 2005 när krisen i Elfenbenskusten förvärrades.

Faustin Titi pratar lågt och han ler tillbakahållet. Kanske blir jag överrumplad av hans allvarliga uppsyn. Som om jag hade föreställt mig att en serietecknare måste vara lik en seriefigur med lustig uppsyn och formbara kinder. Men plötsligt spritter han till. Vi har gått förbi ett skyltfönster med Batman.

- Batman är en av mina favoriter, utbrister han. Och Spindelmannen, lägger han till.

I det ögonblicket blir jag nog ännu mer förvånad. Batman och Spindelmannen känns så långt man kan komma från Gawa, huvudpersonen i hans eget album, En evighet i Tanger, och anledningen till att han just nu är i Stockholm. En färgskala av gråa toner och ett naivistiskt formspråk förstärker berättelsens realistiska ton.

Efter att ha lanserats i Italien, Frankrike och Belgien ger nu barnboksförlaget Trasten ut En evighet i Tanger på svenska.

Förlorade illusioner
Gawa är en ung man från staden Gnasville, en påhittad storstad vid Atlantkusten, någonstans i Västafrika. När fadern har samlat in familjemedlemmarnas alla besparingar, beger sig Gawa med hjälp av en människosmugglare, mot Europa. En farlig och äventyrlig resa genom öknen får ett abrupt stopp i Tanger, i norra Marocko. Där går Gawa omkring och drömmer sig bort, ömsom till en framtid i Europa, ömsom till Gnasville.

- I Europa tror folk ofta att alla afrikanska båtflyktingar är analfabeter. Tvärtom kan de ha år av universitetsstudier bakom sig. Men tvingas man bo hos sina föräldrar och bida sin tid för att framtiden verka hopplös, kan man lika gärna ta den risk det innebär att åka iväg, säger Faustin Titi.

Vänder sig till både afrikaner och européer
Han har börjat prata snabbare. Om Faustin Titi är återhållsam med detaljer ur sitt eget liv, så verkar migrationsfrågor engagera honom desto mer. Med historien om Gawa vill Faustin Titi ge de illegala immigranterna ett ansikte. Tecknad i realistiskt gråa toner vänder den sig främst till tonåringar, men även vuxna som gillar seriealbum.

- Berättelsen riktar sig till både afrikaner och européer. Till de unga afrikaner som är beredda att ge sig av och inte vet vad de utsätter sig själva för. Och till européer för att de ska förstå varför man väljer att åka iväg.

Albumet har han gjort i samarbete med journalisten Eyoum Nganguè från Kamerun, som har skrivit texten. Tillsammans vann de första pris för berättelsen om Snuten i Gnasville i en serietävling som anordnades i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan. Priset de vann var att få ge ut ett album. Så kom En evighet i Tanger till.

(Text: Suzanna Petersson Kero, som intervjuade Faustin Titi när han besökte Stockholm 2007. Bild: Fredik Persson. Eyoum Nganguè, som skrev texten till En evighet i Tanger, besöker Sverige i samband med Bok & Bibliotek i Göteborg i slutet av september 2010.)

Efter mangavågen - en nigeriansk serievåg?

Det är väl kanske litet för mycket att hoppas på, men nog vore det väl kul om det kunde bli så? I Nigeria finns det nämligen en rad utmärkta tecknare och författare som skapar seriealbum och grafiska romaner med en alldeles egen, nigeriansk prägel och friskt blandar klassiska superhjälteteman med inhemska berättelser och miljöer.

Ta till exempel Omoboy (från Panaramic Foundation), som utspelar sig 2019 och handlar om tvillingarna Sunny och Sarah. När Sunny är liten drabbas han av epilepsi och under en kraftig attack som försänker honom i koma får han plötsligt förmågan att omvandla sin kropp till ren elektricitet och bland annat färdas genom elledningar. Sarah har inga sådana förmågor, men hon är istället i det närmaste ett geni med oerhörd språkbegåvning, ett fantastiskt minne och en oöverträffad förmåga till logiskt tänkande. Samtidigt som de två tonåringarna tar sig igenom skolan ägnar de sin fritid åt att skydda de svaga i samhället och bekämpa korruption, våld mot barn och andra problem.

Eller så kan man läsa Canary7 (från Elfworks Designs), som handlar om ett fotbollslag och deras kamp för att vinna en viktig turnering. Men inte bara det - i bakgrunden pågår värre saker: en magisk krigsmask har stulits av ett gäng med det skräckinjagande namnet Slaves of Death, som tänker använda den för att släppa lös kaos i området... Låter inte så dumt, va? Och snyggt tecknad verkar den vara också.


En serie som går att läsa på nätet och alltså är litet mer åtkomlig för oss är The Adventures of Atioro: The Rainmaker of Aramada, om en ung man som skickas in i djungeln för att leta efter den siste regnmakaren i hopp om att rädda sin by. Den hittar du här!


För de litet äldre kan man kanske tänka sig ett album med den supercoola, superhårda superagenten Aisha, en snygg ung dam som på dagarna arbetar som datorförsäljare men på kvällarna förvandlas till en spandexklädd dödsmaskin som tar sig an de brottslingar som lagen inte rår på. Någon kallade henne en nigeriansk Lara Croft, och det kanske inte var helt missvisande. Det är nog dags att vi importerar litet girlpower från Lagos!


Gillar man hårda grabbar med muskler istället så kan man ta en titt på Dark Edge, en rad album om Azim, en dyster man med minnesförlust som försöker ta reda på vem han är. Med sig har han en magisk dolk, daggaxen, och i hans spår följer en mystisk man i kåpa som kanske bär på nyckeln till det förflutna. Azim beskyddar en 9-årig flicka som han har räddat från ett gäng, och har ett nära förhållande till Peju, en ung kvinna som tvingats in i prostitution. Mer information om Dark Edge, personerna i serien och själva intrigen hittar man på IC Studios webbplats. De har hittills gett ut fyra album om Azim. Förhoppningsvis blir det fler.

Vill man veta mer om nigerianska serier rekommenderar jag den utmärkta bloggen SpaceboyNigeria, där man bland annat hittar en rad intervjuer med nigerianska serieskapare. De flesta av de ovannämnda förlagen har också egna Facebook-grupper där man kan få mer information om vad som pågår. Det stora problemet för oss här i Sverige är förstås hur vi ska få tag på albumen om vi vill läsa dem. Aisha kan man köpa via nätbutiken Indyplanet och det senaste numret av Dark Edge kan man köpa som bok eller pdf-dokument på Lulu.com. I övrigt är det inte lätt. Men någonstans ska man ju börja...

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)