Jimmy Liao och Monstret som åt upp mörkret

Nu har äntligen en bok av den taiwanesiske illustratören Jimmy Liao (Jimi) kommit i svensk översättning. Monstret som åt upp mörkret heter den, och handlar om mörkrädsla och hur den kan övervinnas. Boken är utgiven av Berghs förlag och har naturligtvis kommit hit via USA, där den gavs ut för någon tid sedan. Till svenska har den översatts av Gun-Britt Sundström.

Jimmy Liao, som kommer från Taiwan, är en stor stjärna både hemma, i Kina, Hongkong, Korea och Japan, där hans böcker säljer i miljonupplagor. Utställningar av hans verk har visats på gallerier och i Hongkongs tunnelbana, och via hans webbplats kan man köpa allt från örngott till muggar och fickspeglar med bilder ur hans produktion.

Det är lätt att tycka om Jimmy Liaos färgglada, vänliga och ofta litet sentimentala bildberättelser. Samtidigt kan de vara litet förvirrande, för det som vid första anblicken kan se ut som en gullig bilderbok om katter kan - när man läser texten - visa sig vara en historia om en vuxen kvinna som just har gjort slut med sin pojkvän. I Asien är det nämligen inte otänkbart att en bilderbok också kan rikta sig till vuxna. En av Jimmy Liaos mest kända böcker, Gå till vänster, gå till höger (Xiang zuo zou, xiang you zou) handlar om en man och en kvinna i 20-årsåldern som bor i samma hus och båda längtar efter att träffa någon att älska, men som alltid går åt varsitt håll: om den ena åker uppför rulltrappan åker den andra ner. Trots att de skulle vara perfekta för varandra träffas de inte. Men till sist så... Gå till höger, gå till vänster har också filmatiserats - en film med riktiga, levande skådespelare (en otecknad film, som vissa barn jag känner skulle säga).

Men Jimmy Liao gör förstås också böcker som är mer direkt riktade till barn, eller åtminstone passar bra för barn. Monstret som åt upp mörkret och När månen glömde (Yueliang wangji le) är ett par exempel. Min personliga favorit är nog hans senaste bok, Stjärnhimlen (Xingkong). Den handlar om en liten flicka som har tillbringat större delen av sin barndom hos sina farföräldrar, men nu har flyttat hem igen. Men föräldrarna kommer inte alls överens. "Jag vet inte när det började, men det har blivit så tyst här hemma", säger flickan på ett uppslag där pappan sitter med ansiktet dolt bakom en tidning, det enda man ser av mamman är en gigantisk skål med hajfenssoppa och tavlan på väggen är en version av Magrittes "De älskande" - två personer med tygstycken svepta om huvudet. I skolan är det lika illa. Men så dyker en ny pojke upp i klassen och flicka får för första gången en riktig vän. Så småningom försvinner pojken igen, men flickan konstaterar att hon i alla fall aldrig ska glömma stjärnhimlen den sommaren. Ibland kan jag tycka att asiater lätt blir litet översentimentala och är helt besatta av sorgliga historier. Jag vet inte hur många japanska familjefilmer jag har sett som slutar med att någon dör eller tvingas flytta eller får säga farväl till den han/hon älskar på ett mycket tårdrypande sätt. Men samtidigt är det ibland rätt skönt att det finns de som faktiskt vågar vara sorgsna också. Stjärnhimlen är en oerhört vemodig bok, men den är inte tragisk.

Att vara litet udda, litet utanför och att vilja dra sig undan världen är ett tema som går igen i många av Jimmy Liaos böcker. Kanske var han själv ett sådant barn som inte riktigt passar in någonstans? En annan av hans böcker som jag nyligen har läst heter Att gömma sig i ett hörn av världen (Duo jin shijie de jiaoluo) och är en serie bilder som egentligen inte har så mycket med varandra att göra, men hålls ihop av en ramberättelse där en liten pojke säger att han vill vara ifred ett tag. Varje uppslag i boken består av en fantasifull bild och en litet poetisk text som ibland känns rätt krystad. Tyvärr tycker jag nog att Jimmy Liaos texter överlag inte är så väldigt bra: det blir litet för mycket av det poetiska, de blir litet kvasifilosofiska och har ett slags låtsat djup som jag inte är så förtjust i. Ibland fungerar det, som i boken Skogens hemlighet (Senlin li de mimi) som är ett slags Alice i Underlandet-historia om en flicka som sover middag och drömmer att en jättestor kanin tar med henne på äventyr. Men ofta blir det inte så jättelyckat. En av anledningarna till att jag gillar Stjärnhimlen så mycket är att den faktiskt har en bra historia som är bra berättad. Det gäller även för till exempel Den leende fisken (Weixiao de yu) och Gå till vänster, gå till höger. Och bilderna är underbara i alla Jimmy Liaos böcker.

Om du inte har läst någon av böckerna så låna en på biblioteket! Flera av dem går att beställa hem från Internationella biblioteket (på kinesiska förstås). Det finns också ett antal böcker översatta till engelska, och fler lär vara på gång på svenska.

Jimmy Liao gör för övrigt den läckraste e-tidning jag någonsin har sett. Man kan prenumerera på den eller ladda ner den från hans webbplats. Litet knepigt för den som inte kan kinesiska förstås, men klicka på den översta av de fem blå rutorna i vänstermarginalen så laddas nyhetsbrevet ner som zip-fil. Sedan är det bara att extrahera. Nyhetsbrevet brukar innehålla både bild, musik, animerad film, boktips och nyheter. Bläddra inte för fort, för bilderna växer fram på sidorna!

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)