måndag 21 juni 2010

Chain mail - skicka vidare

I Hiroshi Ishizakis ungdomsroman Chain mail - skicka vidare från 2003 (på svenska 2008, hos Bonnier Carlsen i översättning av Magnus Johansson) börjar fyra skolflickor skriva en roman tillsammans. De har aldrig träffats, men tre av dem får ändå mail från den mystiska Yukari som vill att de ska samarbeta för att skapa en historia om en ung tjej som blir jagad av en stalker, hennes pojkvän och en kvinnlig polis. Flickorna får välja vilken av personerna de vill vara och sedan skrivs berättelsen ur fyra olika perspektiv. Varje avsnitt läggs upp på en webbplats som går att komma åt via dator eller mobil.

De fyra flickorna – Yukari, Sawako, Mai och Mayumi – har alla problem av något slag. Mai är till exempel en ganska typisk rebellisk tonåring som avskyr sina föräldrar och gör uppror genom sitt val av musik och kläder, och Mayumi är den fogliga vännen som älskar badminton men inte är tillräckligt duktig för att själv få vara med i skollaget. Istället ägnar hon all sin tid åt att passa upp på de andra spelarna, utan att få något erkännande för sina insatser. Skrivandet blir ett sätt för dem att fly från vardagen: tjatande föräldrar, plugg, ytliga kompisar. Och i takt med att spänningen i berättelsen ökar blir de allt mer engagerade.

Men sedan börjar underliga saker hända. En av flickorna försvinner. Och detta sker samtidigt som flickan i berättelsen blir kidnappad av stalkern. Den uppdiktade historien börjar alltmer likna verkligheten. Hur det går ska jag inte avslöja, men det är en ganska ruggig historia om psykiska problem, ensamhet och besatthet.

Chain mail är den bok som är väl värd att läsa, både om man är intresserad av Japan eller om man gillar spännande historier. Även om den utspelar sig i japansk miljö är den inte särskilt ”exotisk” och jag tror att många ungdomar kan känna igen sig i flickornas situation och deras önskan om att uppgå i något större, att få utlopp för sina känslor och sin begåvning, att bli sedda och att hitta själsfränder.

Författaren Hiroshi Ishizaki är en känd ungdomsförfattare i Japan och har skrivit en rad böcker. Han håller även skrivarkurser för barn och ungdomar.

Chain mail finns även som talbok i Daisy-format och som punktskriftsbok.
(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

lördag 19 juni 2010

Etisalat-priset: för barnböcker på arabiska

Sheika Bodour, grundare av barnboksförlaget Kalimat och initiativtagare till Arab Children’s Book Publishers Forum, tycker att det saknas en barnbokstradition i den arabiskspråkiga världen och att barnbokens status behöver höjas. Förra året instiftade hon därför, tillsammans med telecombolaget Etisalat, ett stort pris för arabiskspråkig barnlitteratur. Vinnare blev den libanesiska bilderboken Ana Oheb (Jag älskar) av Nabiha Muhaidali, med illustrationer av Nadeen Saidani.

Från och med i år sköts prishanteringen av UAEBBY, IBBY:s avdelning i Förenade Arabemiraten. Prissumman ligger på 1 miljon dirham, drygt en halv miljon svenska kronor. För att kunna nomineras till priset måste en bok vara skriven på arabiska (inte översatt), vara utgiven inom de senaste tre åren, inte ha vunnit några tidigare litterära priser och dessutom inte bryta mot arabvärldens värderingar, traditioner och seder.

UAEBBY har än så länge inte någon egen webbplats, men det går bra att följa dem på Twitter. Den som är intresserad av arabiskspråkiga barnböcker men inte läser arabiska kan också ha glädje av den engelskspråkiga bloggen Read Kutub Kids.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

fredag 11 juni 2010

Tara Books - indiska barnböcker med inspiration från konsten

Om en barnbok ska nå många indiska läsare bör den inte vara alltför dyr. Att satsa på konstnärliga böcker som tillverkas för hand i begränsad upplaga och säljs till höga priser verkar därför kanske inte vara så genomtänkt. Men för konstnärerna och författarna bakom det lilla förlaget Tara Books är det inte försäljningssiffrorna som kommer i första rummet, utan möjligheten att få berätta en historia och använda sig av inslag från traditionell folkkonst i sina böcker.

Berättelserna i Tara-böckerna är ofta poetiska och placerar sig för det mesta via konsten och miljön i ett indiskt sammanhang. Men ibland väljer man en historia från någon annan del av världen, som till exempel i boken The flight of the mermaid, som baseras på H.C. Andersens saga om den lilla sjöjungfrun. The flight of the mermaid är skriven av Gita Wolf och Sirish Rao, och illustrationerna är gjorda av en konstnär från gondfolket, Bajju Shyam. Shyam har också medverkat i den fantastiska konstboken The night life of trees, där han tillsammans med Durga Bai och Ram Singh Urveti har illustrerat en rad korta poem om trädens hemliga liv. The night life of trees är tryckt för hand i en mycket tidskrävande process, men tanken bakom utgivningen är inte bara att skapa barnböcker utan också att ge konstnärer och hantverkare nya uppgifter och bidra till att de uppmärksammas mer.

Andra böcker från Tara är den färgsprakande Monkey photo, om en liten apa som får tag på en kamera och bestämmer sig för att fotografera alla djungelns djur, den prisbelönta Do! där enkla verb illustreras med piktogram i warli-stil, och Listiga Kanchil och bananbladets spådom, som vi har skrivit om i ett tidigare inlägg.

Än så länge är Listiga Kanchil den enda Tara-bok som blivit översatt till svenska. Men det hindrar ju inte att man kan införskaffa andra Tara-böcker till bibliotekens engelskspråkiga barnboksavdelningar.

Vill man veta mer om indisk barnlitteratur kan man med fördel ta en titt på tidskriften Karavans specialutgåva Indienexpressen - rykande färsk från pressarna när detta skrivs. Indienexpressen är ett fantastiskt författarlexikon och en samling artiklar och texter om indiska författare, och även om de allra flesta skriver för vuxna är barnlitteraturen inte bortglömd. Sandhya Rao, som har översatt Pippi Långstrump till hindi, har skrivit en lång artikel om barnbokens situation i Indien, om de olika språken och kulturerna, och om barns förmåga att se bortom kulturgränserna och gå rakt till kärnan i en text.

Titta gärna på filmen här nedanför, om hur det går till att skapa ett exemplar av The night life of trees!



(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

lördag 5 juni 2010

Takam Tikou

Den som är intresserad av barn- och ungdomslitteratur från Afrika, Karibien, Indiska oceanen och den arabisktalande världen bör ta en titt på Takam Tikou, en franskspråkig tidskrift på nätet som redigeras av franska Centre national de la littérature pour la jeunesse.

Här hittar man litteraturöversikter med boktips från de olika områdena som tidskriften täcker in, porträtt och intervjuer med författare och illustratörer samt artiklar om litteratur- och biblioteksverksamhet. Vad sägs till exempel om ett reportage om barnlitteraturen i Etiopien? Eller en intervju med författarinnan och bibliotekarien Gilda Gonfier från Guadeloupe?

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

torsdag 3 juni 2010

Därför behöver vi mångfald i litteraturen

I början av maj i år hölls den första Asian Festival of Children’s Content, en konferens där författare, illustratörer, förläggare, bibliotekarier, lärare och andra litteraturintresserade personer samlades i Singapore för att diskutera barnboken i Asien. En av de många intressanta personer som framträdde och talade på festivalen var Lynette Thomas, förläggare på Asia Bookroom i Canberra, Australien. Lynette ledde också en workshop där hon började med att ge deltagarna några uppgifter:
  • Räkna upp tre asiatiska barnboksförfattare
  • Räkna upp tre asiatiska barnboksillustratörer
  • Räkna upp tre hjältar ur asiatiska folksagor från olika länder
  • Räkna upp tre afrikanska barnboksförfattare
  • Räkna upp tre afrikanska barnboksillustratörer
Och så vidare. Inte alldeles lätt kanske? Faktum är att vi nog inte behöver gå utanför vår egen kontinent för att få problem med de frågorna, om vi utesluter Storbritannien. Hur många Östeuropeiska barnboksillustratörer kan du till exempel namnet på?

Lynette höll också ett intressant och engagerat föredrag som vi har fått förmånen att publicera här på Den hemliga trädgården. Föredraget var ganska långt, så den här översättningen är en förkortad version. I resten av föredraget diskuterade Lynette bland annat det faktum att elever på skolor i Australien studerar franska och tyska, trots att till exempel kinesiska är ett betydligt mer närliggande och mer använt språk i regionen. Kanske kan föredraget inspirera också dig. Prova gärna att lösa Lynettes uppgift, och lägga till ytterligare någon världsdel. För visst borde vi väl kunna svara på så enkla frågor?

Därför behöver vi mångfald i litteraturen
av Lynette Thomas

Det går inte att förneka att vi alla lever i en mångkulturell värld, oavsett var vi bor. Världen rör bokstavligen på sig när hundratusentals människor reser i arbetet, för nöjes skull eller för att slå sig ner på andra platser än där de föddes och växte upp.

Hur många människor bor fortfarande i landet där de föddes?

Hur många av er skulle kunna tänka sig att bo någon annanstans, åtminstone i några år?

Hur många av er vet hur stor andel av människorna i ert land som ursprungligen kommer från andra länder?

Vi måste lära känna varandra bättre och vi kan göra det på många olika sätt, men ett av de bästa – vilket vi som arbetar med böcker redan vet – är genom det skrivna ordet.

När jag växte upp på 1950-talet bodde jag i Uganda, Östafrika, som då var en brittisk koloni. Det var ungefär så som jag föreställer mig att Singapore och Malaysia måste ha varit under de ”gyllene” koloniala åren. Vi levde under en tropisk eller ekvatoriell sol: männen hade khakifärgade safaridräkter, kvinnorna gick klädda i bomullsklänningar och de vita barnen sprang runt som barn gör överallt i världen, men levde samtidigt precis som de skulle ha gjort i en typisk engelsk by, förutom att de nu hade alla sorters hjälpredor omkring sig – hembiträden, kockar, shamba eller trädgårdspojkar och så vidare.

Vad lärde vi oss om kulturen vi levde i? Inte mycket, måste jag säga. Det berodde förmodligen mer på dåtidens förhållanden än på mina föräldrars attityd. I skolan studerade vi franska och latin, Storbritanniens historia, musik av klassiska europeiska kompositörer och västerländsk konst. Vad läste vi? Detsamma som alla barn läste i hela det brittiska imperiet – efterkrigstidens JK Rowling. Vem? Enid Blyton, förstås.

Den värld hon beskrev var ganska främmande för mig, även om jag konstigt nog identifierade mig med barnen i berättelserna eftersom också de gick på internatskola. Jag försjönk i äventyr som utspelade sig vid dimhöljda sjöar i Sommarlägret på Vildkattsön eller i vildvuxna engelska trädgårdar i Den hemliga trädgården istället för att läsa berättelser som ägde rum på de öppna slätterna på den afrikanska savannen och där huvudpersonerna var bantu eller kikuyu eller masaier. Inte förrän en serie böcker med titeln Djungeldoktorn publicerades fick vi något som åtminstone närmade sig en litteratur om landet som hade tagit emot oss.

Det här kan delvis förklaras av historiska och kulturella faktorer, eftersom man i Afrika – eller för den delen, Asien – hade en starkare muntlig tradition än i västerländska länder på den tiden (även om man haft det också i väst innan tryckkonsten uppfanns och gjorde det skrivna ordet mer lättillgängligt).

Men idag är världen mycket mer globaliserad och om vi fortsätter att ligga blickstilla som vackra insekter inkapslade i bärnsten, utan att lära oss något om andra, riskerar vi att bli till fossil som inte kan interagera på ett djupt och meningsfullt sätt med resten av världen.
Det här är en process som vi inte får lämna åt slumpen och bara hoppas på att våra barn ska växa upp med både respekt och förståelse för andra människor, deras kulturer och deras tro. Det är inget som händer av sig själv. Vi måste arbeta för det. I en värld där vi blir alltmer beroende av varandra behöver vi den förståelsen för att kunna utvecklas.

Vid sidan om böcker finns idag enorma resurser i form av folksagor från olika länder. Dessa sagor säger ofta mycket om ett lands kultur och sätt att tänka – humor, attityder, sedvänjor och historia – sådant som skiljer dem från andra och som kan fungera som utgångspunkt för olika diskussioner i klassrummet och hemma. Dessa sagor kan ofta kombineras med traditionella berättarmetoder som indonesisk wayang kulit, japansk kamishibai och många andra former av konst och musik. Museer och bibliotek arrangerar ofta sagostunder där man använder en hel uppsättning kulturella artefakter och tekniker. Ett exempel är Asian Art Museum i San Fransisco, som har mängder med nedladdningsbara resurser.

Jag vill också understryka att berättartraditionen är ett viktigt sätt hålla traditionell kultur vid liv för framtida generationer – inte bara av sentimentala skäl, utan som en inblick i vårt förflutna och i det som gjorde oss till det vi är idag. Som en person som föddes och växte upp utanför min familjs hemland, Wales, vet jag hur viktigt det är att känna den där anknytningen till sin ”stam”, även om man känner stor lojalitet mot tanken på världen som ett enda land. Detta är särskilt viktigt när ens modersmål inte har överlevt flera generationers migrationer och förflyttningar.

Jag har en känsla av att dagens barn är särskilt sårbara, eftersom det idag finns en enhetlig ”kultur” som dominerar överallt i den så kallade utvecklade världen och som påverkas av sådant som filmindustrin, snabbmatsindustrin, kändiskulten kring film- och musikstjärnor, och en besatthet av materiella ting på bekostnad av mer långvariga värden som tid tillsammans med familjen, arbete för samhället eller natur- och friluftsliv.

För mig är detta globaliseringens fula ansikte, för visst vill vi väl ha en värld som är enad istället för en som är så enformig att vårt kaffe och våra hamburgare smakar likadant oavsett om vi befinner oss i Shanghai eller Sydney? Jag tror att vi alla behöver förmågan att uppskatta de små nyanserna och olika smakerna i våra liv – i sättet vi klär oss, vår konst, vår musik, vår mat och naturligtvis vår litteratur.

Om var och en av dessa smaker och vanor är väldefinierad och utvecklad kommer helheten bara att framstå som ännu vackrare. Vi måste välkomna mångfalden (i ordets hela bemärkelse – älska den, omfamna den, göra den till en del av oss själva) och hylla den. Vi måste göra det, för annars kommer våra olika kulturer inte att överleva och världen kommer att utarmas. Därför är jag övertygad om att vi måste se till att kunskap om olika kulturer finns i alla skolor och alla hem. Så gå ut och köp – eller låna – en bok som kommer att lära dina barn och dig själv något om en kultur som ni hittills inte har vetat något om!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)