Årets Peter Pan-pristagare: Ensam hemma av Ho Baek Lee

Om svenska bokförlag hade haft koreanska lektörer ...

Om de hade botaniserat i en lista på IBBY:s kongress i Basel 2001 över världens bästa barnböcker under 50 år ...

Om något av dem hade vågat satsa på en utanför Korea helt okänd bok ...

Ja, då hade kanske Ensam hemma fått Peter Pan-priset redan 2002 eller åtminstone 2003. Och då hade det varit ett överraskande och nästan lite djärvt val. En välskriven och underbart känsligt illustrerad helt igenkännbar kaninsaga men från ett då totalt okänt barnboksland: Korea.

Nu blev det inte så. Nu kom det att dröja till 2012 innan Ensam hemma av Ho Baek Lee får årets Peter Panpris som 2011 års mest intressanta översatta bok för barn.

Det är absolut en värdig vinnare men kanske inte det djärva val det skulle ha kunnat vara om inte om hade varit. Historien om en liten kanin som rumsterar om ett dygn när familjen år borta är inte översatt från koreanska utan från engelska. För 2003 kom den ut i USA där den bland annat fick det aktningsvärda priset Blue Ribbon som årets bästa bilderbok. Sedan dess har den spritts under sitt engelska namn While we were out runt om i världen.

Sedan dess har också dess upphovsman Ho Baek Lee gjort och givit ut ett drygt dussin andra bilderböcker på sitt eget förlag Jaimimage i Söul. Han har blivit en central gestalt i den koreanska barnboksvärlden (som är ytterst livaktig både hemma i Korea och ute i världen) och är en av deltagarna i ett rundabordssamtal på årets Bolognamässa om koreanska bilderböcker.

Vem är då Ho Baek Lee? Han är född 1962 i Söul och studerade journalistik och massmedia där innan han på sent 1980-tal reste till Paris. Där råkade han läsa en bilderbok av Tomi Ungerer och, som det står i en artikel om honom på nätet, "fick en chock". Så kunde en bilderbok för barn vara, tänkte han. Det ville han göra själv! Bilderböcker för barn! I Ungerers anda. Så kloka, så vackra, så respektfulla! Efter fyra år i Paris reste han hem till Söul och fick arbete hos några av de stora bokförlagen. Han läste, redigerade och layoutade alla sorters böcker. Så småningom skapade han ett eget förlag specialiserat på kärleksfullt och omsorgsfullt gjorda böcker för barn.

Han arbetar länge med varje bok i snitt tre år och söker motiv i sin egen närmiljö. Det gäller i allra högsta grad Ensam hemma som kanske rentav är självbiografisk. För han bor alltjämt i Söul med fru, barn och kanin och i reklamen runt boken läser man att den bygger på en verklig händelse. Vilken är då den händelsen? Så vitt jag förstår måste det vara de små, små kaninlortar som en familj hittade här och där i sitt hem när de hade varit borta över helgen. Kaninlortar inomhus fast kaninen bodde på balkongen och fast dörren mellan balkong och vardagsrum var stängd ...

Linda Pelenius på Berghs förlag har gjort översättningen från den engelska upplagan, så det är hon som får ta emot priset på bokmässan i Göteborg till hösten.

Juryns motivering:

Bilderboken Ensam hemma uppfyller samtliga kriterier för Peter Pan-priset. Visserligen är huvudpersonen ett förmänskligat djur, en liten kanin, men boken ger på ett stillsamt och underfundigt sätt en tydlig bild av en kultur, mycket annorlunda vår egen: (”Vad kan en liten kanin göra med ett par ätpinnar”?) Samtidigt blir den lilla kaninens funderingar och resonemang, hans – eller hennes – en spegling av den nyfikenhet, företagsamhet, upptäckariver, livsglädje som alla – små som stora – skulle kunna utveckla om de fick vara sig själva utan övervakande ögon. 

(Skrivet av: Annika Holm)

Jordbarn, himmelsbarn

Vissa böcker kommer man liksom inte förbi. I sommar har vi nog läst den trettio gånger. Minst ... Choi Sukhees koreanska ABC-bok för traditionella kinesiska tecken. Jordbarn, himmelsbarn heter den. Vi följer pippilott-flickans färd över sidorna mellan sina favoritord, från sol till mamma. Kanske ordbok vore en bättre beskrivning.

Vi har målat tecknen för måne, himmel, träd, blomma, moln och jord, både med vattenfärger och vaxkritor. Mina barn ligger just i startgroparna för skriftspråket och det slår mig på ett högst konkret sätt att när skrivtecknen inte är bundna till ljud utan till hela begrepp så spelar inte det talade språket någon roll. Tecknen fungerar lika bra på alla språk. För barnen är det inte knepigare med det kinesiska tecknet för berg än vad bokstaven G är med sin både runda och kantiga form. Tvärtom kan det vara lättare att skriva tecknet för stjärna än att försöka stava till stjärna på svenska med vårt latinska alfabet. För mig är det annorlunda, jag har blivit vuxen och börjat stelna i mitt invanda sätt att se på skrift. De kinesiska tecknen blir spännande ... men svårfångade, undflyende. För mina barn är det inte så. Och för ett svindlande ögonblick inser jag att just i denna stund skulle de kunna lära sig vilket språk som helst – och både skriva och tala det väl. Själv har jag en oändligt mycket längre väg att gå. Jag har så mycket som jag måste lära om.

För några år sen besökte Choi Sukhee (född 1964) den internationella barnboksveckan i Stockholm och fick ett mindre genombrott här i Sverige 2008 med Världen i kartan, med text av Kim Hyangkeum. Jag lånar hem allt jag kan få tag i av Choi Sukhee ur det svenska bibliotekssystemet. Jag försöker gång på gång ringa in vad som gör henne så fascinerande och bra.

En nypa japansk tecknad film från Studio Ghibli, en droppe kurbitsmåleri, en släng av rysk folksaga och en gnutta Kristina Digman. Kanske kunde jag beskriva hennes böcker så. Ibland drar hon iväg åt det sockersöta. Ändå läser vi henne om och om. Jag hoppas att vi även får se hennes originella böcker om siffror och former på svenska inom kort.

Jordbarn, himmelsbarn är översatt av Ahryun Gustafsson och utgiven på bokförlaget Trasten, 2011.

(Skrivet av: Mats Kempe. Denna text har tidigare publicerats i Dagens Nyheter)

Barn- och bilderböcker på Taiwan

Den som är intresserad av barnbokens ställning i Asien kan passa på att läsa en artikel på engelska i Taiwan Review 2011:1 om just barn- och bilderböcker på Taiwan.

Här konstateras bland annat att bilderböcker är ett relativt nytt fenomen på Taiwan eftersom man tidigare inte köpte böcker åt barn som var yngre än 3 år. Idag blomstrar bilderboksmarknaden, men vissa personer inom utbildningsväsendet har uttryckt oro för att barn som läser bilderböcker ska bli sämre på att läsa text när de blir äldre, eftersom de har vant sig vid bildberättande.

Artikeln tar också upp exempel på bilderböcker med lokalfärg och på författare som har lyckats slå igenom utomlands. På svenska finns tyvärr nästan inget, bara Jimmy Liaos bok Monstret som åt upp mörkret.

En annan artikel i detta temanummer om litteratur handlar om taiwanesisk manga och andra former av serier eller grafiska romaner. Också intressant, även om det enda som finns översatt till svenska är Tsai Chih-chungs böcker om kinesisk filosofi (samt några spökhistorier) på Alhambra. De är å andra sidan väldigt roliga - och lärorika!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Indien!

Precis lagom i tid till den stora Indiensatsningen här i Stockholm under hösten, med aktiviteter på både Kulturhuset och Södra Teatern, har PaperTigers valt Indien och indisk barn- och ungdomslitteratur som specialtema under de kommande två månaderna. Man tar även upp böcker som skapats i den indiska diasporan, av första eller andra generationens indiska utvandrare.

Läs intervjuer med illustratörer, författare och - inte minst intressant - indiska barnboksförläggare som berättar om hur marknaden ser ut och hur de tänker när de ger ut barnböcker i Indien.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Chain mail - skicka vidare

I Hiroshi Ishizakis ungdomsroman Chain mail - skicka vidare från 2003 (på svenska 2008, hos Bonnier Carlsen i översättning av Magnus Johansson) börjar fyra skolflickor skriva en roman tillsammans. De har aldrig träffats, men tre av dem får ändå mail från den mystiska Yukari som vill att de ska samarbeta för att skapa en historia om en ung tjej som blir jagad av en stalker, hennes pojkvän och en kvinnlig polis. Flickorna får välja vilken av personerna de vill vara och sedan skrivs berättelsen ur fyra olika perspektiv. Varje avsnitt läggs upp på en webbplats som går att komma åt via dator eller mobil.

De fyra flickorna – Yukari, Sawako, Mai och Mayumi – har alla problem av något slag. Mai är till exempel en ganska typisk rebellisk tonåring som avskyr sina föräldrar och gör uppror genom sitt val av musik och kläder, och Mayumi är den fogliga vännen som älskar badminton men inte är tillräckligt duktig för att själv få vara med i skollaget. Istället ägnar hon all sin tid åt att passa upp på de andra spelarna, utan att få något erkännande för sina insatser. Skrivandet blir ett sätt för dem att fly från vardagen: tjatande föräldrar, plugg, ytliga kompisar. Och i takt med att spänningen i berättelsen ökar blir de allt mer engagerade.

Men sedan börjar underliga saker hända. En av flickorna försvinner. Och detta sker samtidigt som flickan i berättelsen blir kidnappad av stalkern. Den uppdiktade historien börjar alltmer likna verkligheten. Hur det går ska jag inte avslöja, men det är en ganska ruggig historia om psykiska problem, ensamhet och besatthet.

Chain mail är den bok som är väl värd att läsa, både om man är intresserad av Japan eller om man gillar spännande historier. Även om den utspelar sig i japansk miljö är den inte särskilt ”exotisk” och jag tror att många ungdomar kan känna igen sig i flickornas situation och deras önskan om att uppgå i något större, att få utlopp för sina känslor och sin begåvning, att bli sedda och att hitta själsfränder.

Författaren Hiroshi Ishizaki är en känd ungdomsförfattare i Japan och har skrivit en rad böcker. Han håller även skrivarkurser för barn och ungdomar.

Chain mail finns även som talbok i Daisy-format och som punktskriftsbok.
(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Tara Books - indiska barnböcker med inspiration från konsten

Om en barnbok ska nå många indiska läsare bör den inte vara alltför dyr. Att satsa på konstnärliga böcker som tillverkas för hand i begränsad upplaga och säljs till höga priser verkar därför kanske inte vara så genomtänkt. Men för konstnärerna och författarna bakom det lilla förlaget Tara Books är det inte försäljningssiffrorna som kommer i första rummet, utan möjligheten att få berätta en historia och använda sig av inslag från traditionell folkkonst i sina böcker.

Berättelserna i Tara-böckerna är ofta poetiska och placerar sig för det mesta via konsten och miljön i ett indiskt sammanhang. Men ibland väljer man en historia från någon annan del av världen, som till exempel i boken The flight of the mermaid, som baseras på H.C. Andersens saga om den lilla sjöjungfrun. The flight of the mermaid är skriven av Gita Wolf och Sirish Rao, och illustrationerna är gjorda av en konstnär från gondfolket, Bajju Shyam. Shyam har också medverkat i den fantastiska konstboken The night life of trees, där han tillsammans med Durga Bai och Ram Singh Urveti har illustrerat en rad korta poem om trädens hemliga liv. The night life of trees är tryckt för hand i en mycket tidskrävande process, men tanken bakom utgivningen är inte bara att skapa barnböcker utan också att ge konstnärer och hantverkare nya uppgifter och bidra till att de uppmärksammas mer.

Andra böcker från Tara är den färgsprakande Monkey photo, om en liten apa som får tag på en kamera och bestämmer sig för att fotografera alla djungelns djur, den prisbelönta Do! där enkla verb illustreras med piktogram i warli-stil, och Listiga Kanchil och bananbladets spådom, som vi har skrivit om i ett tidigare inlägg.

Än så länge är Listiga Kanchil den enda Tara-bok som blivit översatt till svenska. Men det hindrar ju inte att man kan införskaffa andra Tara-böcker till bibliotekens engelskspråkiga barnboksavdelningar.

Vill man veta mer om indisk barnlitteratur kan man med fördel ta en titt på tidskriften Karavans specialutgåva Indienexpressen - rykande färsk från pressarna när detta skrivs. Indienexpressen är ett fantastiskt författarlexikon och en samling artiklar och texter om indiska författare, och även om de allra flesta skriver för vuxna är barnlitteraturen inte bortglömd. Sandhya Rao, som har översatt Pippi Långstrump till hindi, har skrivit en lång artikel om barnbokens situation i Indien, om de olika språken och kulturerna, och om barns förmåga att se bortom kulturgränserna och gå rakt till kärnan i en text.

Titta gärna på filmen här nedanför, om hur det går till att skapa ett exemplar av The night life of trees!



(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Listiga Kanchil och bananbladets spådom

Varje kultur verkar ha en egen liten trickster, ett djur som trots att det är litet och inte särskilt farligt lyckas överlista de stora och våldsamma genom att vara mycket smartare än de. I Indonesien finns mushjorten kanchil (eller sang kancil), som oftast har att tampas med tigrar och krokodiler som gärna vill smaska på hans läckra kropp.

Nu har äntligen en berättelse om mushjorten kommit i svensk översättning, och det i en mycket vacker och färgrik bilderbok, Listiga Kanchil och bananbladets spådom (Hjulet 2009, översättning Ulla Forsén), av Nathan Kumar Scott och Radhashyam Raut.

Listiga Kanchil är en bok man blir glad av, dels för att bilderna är så vackra och färgerna så klara, dels för att berättelsen är så underfundig och rolig. Lille Kanchil har varit på söndagsmarknaden och handlat riskakor som är så läckra att han inte kan vänta med att äta upp dem. Och när han glömsk för allt annat slickar i sig kakorna ramlar han ner i ett djupt hål. Upp kommer han inte. Men det dröjer inte länge förrän Kanchil får en idé. Han lyckas lura ner de allra farligaste djungeldjuren i gropen och sedan...

Illustrationerna i Listiga Kanchil är utförda i patachitrastil, en form av folklig indisk konst som bland annat används i heliga muralmålningar. Längst bak i boken finns en bra och kort faktatext om måleristilen, och man får även tips på hur man själv kan göra en ganjifa-kortlek att spela med.

Listiga Kanchil publicerades ursprungligen på det indiska bokförlaget Tara Books, som faktiskt har gett ut ytterligare en bok om den lilla mushjorten. Mangoes & Bananas heter den, och handlar om hur Kanchils vän, apan Monyet, lurar av honom en massa frukt men naturligtvis genast blir lurad tillbaka. Den boken har illustrationer i form av textilmålningar i en stil som kallas kalamkari och är något mörkare i färgerna än Listiga Kanchil. Vill man låna och läsa den på engelska så finns den på Internationella biblioteket.

Listiga Kanchil och bananbladets spådom är absolut en bok att rekommendera för alla barn (och vuxna) som vill fnissa åt hur de stora och starka luras av den som är liten och smart!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Spöktåget kommer!

Spöktåget heter en av böckerna som tuffar in på silverstjärneplats bland årets Peter Pan-pristagare – med text av Rintaro Uchida och bilder av Shigeo Nishimura. På det här pendeltåget färdas vi bokstavligen från periferin i fantasins kranskommuner ända in till vardagsrealismens centralstation. På vår resa får vi sällskap av passagerare med tre ögon, med djurhuvuden, med elastiska halsar, med en glödlampa högst upp på kroppen och med huggtänder i mun.

Med sin befriande otidsenliga och fulsnygga estetik vill Spöktåget något mer än den gängse barnboksprodukten. Detaljrikedomen är så generös att man vill göra denna resa om och om. Spöktåget är en bilderbok där spöken, monster och allehanda väsen primärt inte är till för att skrämma slag på barnen, än mindre för att påföra dem en hierarki utifrån deras skräcktålighet. Här lösgör istället spökena och monstren fantasin och visar hur befriande det är att få fjärma sig från det normala – innan passagerarna till sist måste skärpa till sig och stiga av vid de korrekta människornas station.

Vid sida av manga får vi inte se så mycket av japansk barnlitteratur i vårt avlägsna land. Jag kan inte låta bli att tänka på den ALMA-belönade barnboksmakaren Ryôji Arai när jag läser Spöktåget. Av Arai finns två lysande originella böcker översatta – men sen verkar tyvärr luften ha gått ur hans svenska förlag… Då är det desto mer glädjande att det vakna förlaget Trasten håller dörrarna öppna mot Japan. Kan det vara så att de fåtaliga böcker som översatts bara är toppar på ett gigantiskt japanskt isberg av rik och konstnärligt utmanande barnlitteratur? Kan det vara så att det finns fler japanska pärlor att hämta hem till svenska barn? Häng med på tåget!

(Skrivet av: Mats Kempe)

Spöktåget är utgiven på bokförlaget Trasten, 2009, i översättning av Asuka Ukai. Vill man läsa boken på japanska finns den att låna eller beställa från Internationella biblioteket.

Berättarhjälpmedel från Asien

Bokförlaget Tulika Books, som producerar vackra och intressanta böcker på olika indiska språk har nyligen kommit ut med den litet annorlunda boken Home, av Nina Sabnani. Home är egentligen ett berättarhjälpmedel, en utvikbar tavla som är skapad för att fungera ungefär på samma sätt som de traditionella berättarskåpen - kavad - som i århundraden har använts av berättare (kavariya bhats) i Rajastan när de fört vidare historier om gudar som Rama och Krishna. Det vackra berättarskåpet på bilden här ovanför är hämtad från The Hearst Museums webbplats, där man också kan läsa mer om traditionen. En annan kort artikel om kavader hittar du här. Nina Sabnani har gjort Home så att den påminner om en kavad, med utvikbara sidor i flera lager som gör et möjligt för den som "läser" att själv välja vad och hur han/hon vill berätta. På filmen här nedan kan du höra Nina Sabnani själv berätta om hur hon tänkte när hon skapade Home.

Ett annat roligt och enkelt berättarhjälpmedel med rötter i Asien är de japanska kamishibai, ett slags ramar, ofta vacker utformade i ett slags tempeldesign, där berättaren sätter in bilder som han eller hon sedan berättar en saga kring. Kanske kan man likna det vid ett slags avancerat lösbladssystem för bilderböcker. Också kamishibai har sitt ursprung i religiöst berättande då buddistiska munkar och nunnor uppfann metoden för att undervisa personer som inte kunde läsa. Mer information om kamishibai finns på Wikipedia, och på den amerikanska webbplatsen Kamishibai for Kids, varifrån bilden här nedan är hämtad.


Kanske något att låta sig inspireras av vid eget sagoberättande på bibliotek och förskolor? Varför inte låta barnen själva måla bilder till en kamishibai-saga eller göra sin egen utvikbara kavad-bok?

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Barn- och ungdomslitteratur från Filippinerna

Om man är intresserad av att lära sig mer om barn- och ungdomslitteratur från Filippinerna ska man passa på att besöka webbplatsen PaperTigers just nu, eftersom de har Filippinerna som särskilt tema den här månaden.

Där kan man bland annat titta in i galleriet och hitta bilder av den flerfaldigt prisbelönade illustratören Sergio Bumatay III, som har gjort den roliga och egensinniga bilderboken Naku, Nakuu, Nakuuu! om en liten pojke som oroar sig för att han ska få ett syskon. Här finns också en intervju med Carla Pacis, en av de främsta barn- och ungdomsförfattarna på Filippinerna.

En annan blogg som är värd att hålla ögonen på är Into the Wardrobe, som drivs av Tarie från Quezon City. Hon presenterar ofta filippinsk barn- och ungdomslitteratur och har bland annat tagit upp ett par riktigt spännande ungdomsböcker med idrottstema som jag själv hoppas att få läsa någon gång i framtiden: Playing it Safe av G.T. Los Baños och Tall Story av Candy Gourlay.

På filippinska IBBY:s webbplats finns fler tips på duktiga författare och illustratörer.

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Jimmy Liao och Monstret som åt upp mörkret

Nu har äntligen en bok av den taiwanesiske illustratören Jimmy Liao (Jimi) kommit i svensk översättning. Monstret som åt upp mörkret heter den, och handlar om mörkrädsla och hur den kan övervinnas. Boken är utgiven av Berghs förlag och har naturligtvis kommit hit via USA, där den gavs ut för någon tid sedan. Till svenska har den översatts av Gun-Britt Sundström.

Jimmy Liao, som kommer från Taiwan, är en stor stjärna både hemma, i Kina, Hongkong, Korea och Japan, där hans böcker säljer i miljonupplagor. Utställningar av hans verk har visats på gallerier och i Hongkongs tunnelbana, och via hans webbplats kan man köpa allt från örngott till muggar och fickspeglar med bilder ur hans produktion.

Det är lätt att tycka om Jimmy Liaos färgglada, vänliga och ofta litet sentimentala bildberättelser. Samtidigt kan de vara litet förvirrande, för det som vid första anblicken kan se ut som en gullig bilderbok om katter kan - när man läser texten - visa sig vara en historia om en vuxen kvinna som just har gjort slut med sin pojkvän. I Asien är det nämligen inte otänkbart att en bilderbok också kan rikta sig till vuxna. En av Jimmy Liaos mest kända böcker, Gå till vänster, gå till höger (Xiang zuo zou, xiang you zou) handlar om en man och en kvinna i 20-årsåldern som bor i samma hus och båda längtar efter att träffa någon att älska, men som alltid går åt varsitt håll: om den ena åker uppför rulltrappan åker den andra ner. Trots att de skulle vara perfekta för varandra träffas de inte. Men till sist så... Gå till höger, gå till vänster har också filmatiserats - en film med riktiga, levande skådespelare (en otecknad film, som vissa barn jag känner skulle säga).

Men Jimmy Liao gör förstås också böcker som är mer direkt riktade till barn, eller åtminstone passar bra för barn. Monstret som åt upp mörkret och När månen glömde (Yueliang wangji le) är ett par exempel. Min personliga favorit är nog hans senaste bok, Stjärnhimlen (Xingkong). Den handlar om en liten flicka som har tillbringat större delen av sin barndom hos sina farföräldrar, men nu har flyttat hem igen. Men föräldrarna kommer inte alls överens. "Jag vet inte när det började, men det har blivit så tyst här hemma", säger flickan på ett uppslag där pappan sitter med ansiktet dolt bakom en tidning, det enda man ser av mamman är en gigantisk skål med hajfenssoppa och tavlan på väggen är en version av Magrittes "De älskande" - två personer med tygstycken svepta om huvudet. I skolan är det lika illa. Men så dyker en ny pojke upp i klassen och flicka får för första gången en riktig vän. Så småningom försvinner pojken igen, men flickan konstaterar att hon i alla fall aldrig ska glömma stjärnhimlen den sommaren. Ibland kan jag tycka att asiater lätt blir litet översentimentala och är helt besatta av sorgliga historier. Jag vet inte hur många japanska familjefilmer jag har sett som slutar med att någon dör eller tvingas flytta eller får säga farväl till den han/hon älskar på ett mycket tårdrypande sätt. Men samtidigt är det ibland rätt skönt att det finns de som faktiskt vågar vara sorgsna också. Stjärnhimlen är en oerhört vemodig bok, men den är inte tragisk.

Att vara litet udda, litet utanför och att vilja dra sig undan världen är ett tema som går igen i många av Jimmy Liaos böcker. Kanske var han själv ett sådant barn som inte riktigt passar in någonstans? En annan av hans böcker som jag nyligen har läst heter Att gömma sig i ett hörn av världen (Duo jin shijie de jiaoluo) och är en serie bilder som egentligen inte har så mycket med varandra att göra, men hålls ihop av en ramberättelse där en liten pojke säger att han vill vara ifred ett tag. Varje uppslag i boken består av en fantasifull bild och en litet poetisk text som ibland känns rätt krystad. Tyvärr tycker jag nog att Jimmy Liaos texter överlag inte är så väldigt bra: det blir litet för mycket av det poetiska, de blir litet kvasifilosofiska och har ett slags låtsat djup som jag inte är så förtjust i. Ibland fungerar det, som i boken Skogens hemlighet (Senlin li de mimi) som är ett slags Alice i Underlandet-historia om en flicka som sover middag och drömmer att en jättestor kanin tar med henne på äventyr. Men ofta blir det inte så jättelyckat. En av anledningarna till att jag gillar Stjärnhimlen så mycket är att den faktiskt har en bra historia som är bra berättad. Det gäller även för till exempel Den leende fisken (Weixiao de yu) och Gå till vänster, gå till höger. Och bilderna är underbara i alla Jimmy Liaos böcker.

Om du inte har läst någon av böckerna så låna en på biblioteket! Flera av dem går att beställa hem från Internationella biblioteket (på kinesiska förstås). Det finns också ett antal böcker översatta till engelska, och fler lär vara på gång på svenska.

Jimmy Liao gör för övrigt den läckraste e-tidning jag någonsin har sett. Man kan prenumerera på den eller ladda ner den från hans webbplats. Litet knepigt för den som inte kan kinesiska förstås, men klicka på den översta av de fem blå rutorna i vänstermarginalen så laddas nyhetsbrevet ner som zip-fil. Sedan är det bara att extrahera. Nyhetsbrevet brukar innehålla både bild, musik, animerad film, boktips och nyheter. Bläddra inte för fort, för bilderna växer fram på sidorna!

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)