lördag 15 oktober 2011

Den glädjelösa ön

På Bok & Bibliotek kan man göra riktigt bra fynd när det gäller barn- och ungdomslitteratur från olika delar av världen. En av de montrar man bara måste besöka om man är intresserad av asiatisk populärkultur är den som tillhör det lilla förlaget Ordbilder. De ger framförallt ut japansk och koreansk manga, men med utvikningar åt andra håll och länder.

Ett av årets fynd var ett seriealbum av den spanske tecknaren Enrique Fernández, Den glädjelösa ön. Handlingen utspelar sig på ön Yulkukany som befolkas av valfångare. Männen tillbringar större delen av sin tid ute på havet och kvar på ön går kvinnor och barn som inte vet när och om de ska få se sina kära igen.

Hit kommer geologen Milander Dean för att undersöka mineraler. Men Dean är också på flykt från sina egna sorgliga minnen och den karga naturen på ön gör inte precis något för att muntra upp honom. Till råga på allt tvingas han bo på ett pensionat där han ständigt har en odrägligt pigg och fantasifull unge i hälarna. Elianor heter hon och Dean gör sitt bästa för att bli av med henne.

Så småningom visar det sig att Elianors vilda fantasier inte är helt tagna ur luften och att ön faktiskt är hem för en mängd ovanliga varelser som både är fascinerande och farliga. Och när Dean till sist lämnar Yulkukany har han fått en helt ny syn på livet.

Den glädjelösa ön är inte något tjockt album och som läsare önskar jag att historien hade varit längre, för den är både spännande och vacker och jag skulle vilja veta mer om de övernaturliga varelserna och den mytologi som de utgör en del av. Men att man vill ha mer av en berättelse är ju ett tecken på att den är bra, och kanske kan man hoppas på en fortsättning? Roligt är det i alla fall att Ordbilder introducerar denne tecknare för oss i Sverige och att valfångarna och den bistra miljö de lever i också får ta plats i vårt serieuniversum.

Vill man se mer av Enrique Fernández bilder så kan man besöka hans blogg. Den glädjelösa ön har översatts från franska av Lena Noréus.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

tisdag 4 oktober 2011

Honungsblomma

Melinda är sju år när vi träffar henne som dagbarn och inackordering hos mor Johanna.

Äntligen har hon fått lekkamrater. Alla är inte lika snälla som Lill-Anders, som hon tänker gifta sig med, men oftast går det bra att leka tillsammans i alla fall. Så ringer pappa en dag och säger att de ska flytta igen, nu ska de flytta till ett eget hem och dessutom har han en stor överraskning. Melinda börjar oroa sig. Sedan farmor dog har pappa och hon flyttat från hyresrum till hyresrum. Hon har bott hos äldre, stränga människor, tanter som inte tycker om vare sig barn eller hundar.

När hon var liten, hos farmor, var världen trygg. Hon saknar farmors berättelser, framför allt berättelserna om mamma som blivit utvald och nu är drottning hos Dioneiorna och måste lämna sin lilla flicka. Sedan farmor dött fortsätter Melinda att drömma om sin mamma. Ofta rör det sig om mardrömmar. Nu hos mor Johanna drömmer hon mindre och för Lill-Anders spinner hon vidare på farmors berättelser om mamma, fantastiska berättelser som bara Lill-Anders får höra.

Författaren håller konsekvent Melindas perspektiv i boken. Den vuxne läsaren vet mer än hon och kan le litet åt hennes funderingar och tolkningar. Den vuxne kan också lättare förstå drömsekvenserna mellan de återberättande kapitlen.

Alice Vieira, född 1943, är journalist i botten och Lissanbonbo. Hon fokuserar på relationer människor emellan. Ett ofta förekommande tema är barns utsatthet. Barn som inte ses av de vuxna. Men hennes barngestalter blir aldrig helt övergivna. Där finns alltid en farmor, en trotjänarinna eller någon annan förstående vuxen som ser barnet. Och barnen överlever tack vare fantasin, berättelserna och sagorna de suger i sig. Honungsblomma, från 1986, lär vara den av hennes böcker som är mest självbiografisk. Hon debuterade som barnboksförfattare 1979 med en lågmäld, fin bok om syskonskap, Rosa, min syster Rosa. Honungsblomma är den första som översatts till svenska.

Vieira, som är Portugals mest välkända barnboksförfattare, skriver också om ett Portugal av idag, ett mycket mer jämställt samhälle, där flickor och kvinnor får ta plats. Böcker som Heja Ursula eller Dagbok från augusti har en helt annan stämning. De skildrar starka, självständiga tjejer som vågar ta för sig och som på ett humoristiskt sätt avslöjar gamla hierarkiska strukturer.

(Skrivet av: Helena Vermcrantz)

Honungsblomma har översatts av Helena och Per Eric Vermcrantz och gavs ut av Luisma förlag 2008.