torsdag 8 november 2012

Internationella barnboksveckan 2012



Välkommen till ett samtal om barnlitteratur där du får möta fyra kända barnboksförfattare från lika många länder:
  • Mohammed Reza Yousefi (Iran)
  • Kyoko Matsuoka (Japan)
  • Katalin Szegedi (Ungern)
  • Kestutis Kasparavicius (Litauen)
Moderator: Mats Kempe

Språk: Engelska

Seminariet börjar kl 18.00.

Mingel från 17:30. Bokspindeln (www.bokspindeln.se) säljer författarnas böcker.

Plats: Internationella bibliotekets aula, Odengatan 61D, Stockholm

Välkomna!

Ett samarrangemang mellan Internationella biblioteket och Kulturrådet

onsdag 17 oktober 2012

Barn och böcker i Västafrika


Författaren Fatou Keita (Elfenbenskusten) och bibliotekarien och läsfrämjaren Mariame Kanté (Senegal) samtalar om litteratur för barn och unga utifrån sina erfarenheter. Det blir också en presentation av Fatou Keitas bilderbok Ett träd för Lollie som kommer ut som bok och CD i Sverige i höst.

Barnböcker på franska och svenska från Afrika, bland annat Elfenbenskusten och Senegal, kommer att säljas i samband med programmet.

I samarbete med Afrikultur och med stöd från Stockholms stad.

Språk: engelska och franska (som tolkas till engelska).

Torsdag 18 oktober kl 18.00-20.00

Internationella biblioteket
Odengatan 59, plan 3
För info: 08-508 31 295

tisdag 10 juli 2012

Fatine och Ibn Battuta från Libanon


I höstas besökte Fatima Sharafeddine den Internationella barnboksveckan i Stockholm som varje år anordnas av Internationella biblioteket. Sharafeddine, från Libanon, är en av de mest tongivande barnboksförfattarna från den arabisktalande delen av världen, med förlag både i Mellanöstern och Europa. IBBY:s Mats Kempe ställde några frågor om hennes skrivande, förlag, språk och framtiden.

Du kommer snart att publicera dina två första böcker på svenska: ungdomsromanen Fatin och bilderboken Ibn Battuta. Kan du berätta litet om de två böckerna och hur du ser på dem i relation till resten av dina verk?

Fatin är min första ungdomsbok. Den handlar om en 17-årig flicka som var tvungen att lämna skolan i byn när hon var 15 för att börja arbeta som hembiträde i en överklassfamilj i huvudstaden Beirut. Fatin är smart och har bestämt sig för att påverka sitt öde. Med beslutsamhet och stark vilja lyckas hon förändra sitt liv.

Händelserna utspelar sig under inbördeskriget i Libanon på 1980-talet. När jag skrev boken använde jag många av mina egna erfarenheter av att leva under kriget. Dessutom är Fatin baserad på en verklig person.

I arabvärlden finns det inte många bra ungdomsböcker och det var därför jag bestämde mig för att ge mig in på det här området, trots att de flesta av mina böcker riktar sig till barn mellan 0 och 10 år. Fatin fick ett positivt mottagande just på grund av den här luckan i marknaden. Jag är mycket glad över att den kommer att översättas till svenska.

Ibn Battuta är en biografi över den berömde arabiske resenären. Den ingår i en serie böcker jag skriver för att introducera viktiga historiska arabiska personligheter för nya generationer. Den riktar sig till barn mellan 7 och 10 år. Det finns flera liknande bokserier på arabiska men det som gör den här serien speciell är dess stil och de händelser jag har valt att inkludera. Jag har valt att skriva i första person, som om Ibn Battuta själv berättar om sitt liv för oss.

Hur blev du barnboksförfattare? Vilka böcker och författare har varit viktiga för dig i ditt skrivande? Inspireras du av annat än litteratur? I så fall, vad?

Innan jag började skriva för barn arbetade jag i flera år som lärare på förskolor i USA och därefter undervisade jag i arabiska på universitetsnivå. Till sist började jag känna mig otillfredsställd och letade efter ett sätt att uttrycka mina känslor och tankar. Min kärlek till barnböcker och mina erfarenheter som lärare beredde marken för författaren i mig.

När jag började skriva för barn gjorde jag det för att det var roligt, inget mer. Men innan jag visste ordet av började jag få förfrågningar från olika förlag och snart bad man mig att hålla workshops för nya författare och delta i olika arrangemang i olika länder i Europa och arabvärlden.

Under mina år i USA läste jag många barnböcker. Då visste jag inte att jag byggde upp ett lager och lärde mig hur man konstruerar berättelser för barn. Några av mina favoritförfattare är Eric Carle, Astrid Lindgren och Beatrix Potter.

Jag inspireras i huvudsak av det som händer runt omkring mig. En liten detalj som är helt meningslös för någon annan kan utgöra kärnan i en ny berättelse. Jag använder mig också av mina egna barndomsminnen och minnen från när mina barn var små.

När vi möttes under Internationella barnboksveckan i Stockholm talade du om språksituationen i arabvärlden och om din önskan att skriva mer på ”vardagsarabiska”, men att du än så länge är tvungen att hålla dig till den klassiska arabiskan, bland annat på grund av förlagens krav. Kan du återge några av dina tankar kring detta för oss?

Det finns 22 arabiska länder som förenas av det klassiska arabiska språket, som är huvudspråket för all tryckt text och officiella statsangelägenheter. Men varje land har sin egen dialekt.

En libanes kan till exempel inte förstå marockansk arabiska och en saudiarab kan inte förstå en algerier. Alla barn under 6 år har en talad dialekt som modersmål, för den klassiska arabiskan lär man sig inte förrän man börjar i skolan.

Eftersom de flesta böcker jag skrev när jag inledde min bana som författare riktade sig till barn under 6 år vill jag skriva på deras modersmål: libanesiska. Men ingen förläggare vill ge ut böcker på libanesiska och alla krävde att jag skulle skriva om dem på standardarabiska istället, om jag verkligen ville bli publicerad. Och så blev det.

Men när jag ”översätter” mina texter från libanesiska till standardarabiska försöker jag välja ett ordförråd och en meningsbyggnad som är korrekt på standardarabiska men ändå ligger nära barns sätt att uttrycka sig. På så sätt kan jag göra två saker: både behaga förläggarna, lärarna och föräldrarna, och nå fram till barnen.

Du har arbetat med många olika illustratörer. Hur skulle du vilja beskriva ett framgångsrikt samarbete mellan text och bild, författare och illustratör? Vad är dina personliga tankar om förhållandet mellan text och bild?

Jag tror att författare och illustratörer ska komma i kontakt med varandra i ett tidigt stadium av bokens skapelseprocess. Meningen är inte att författaren ska föreslå vad illustratören ska göra utan att illustratören ska lära känna författaren och förstå varifrån berättelsen kommer.

Författaren säger det han eller hon vill säga i texten och har inte rätt att ställa krav på illustratören. Illustratörens uppgift är att lägga sin fantasi till författarens. Jag tycker att illustrationer ska komplettera en berättelse snarare än tolka den.

Illustrationerna får inte begränsa barnets fantasi och de ska vara av hög konstnärlig kvalitet. Genom att ge barn kvalitetslitteratur visar vi dem respekt och lär dem att respektera boken.

Du arbetar också med flera olika förlag i arabvärlden och i Europa. Kan du berätta litet om dina kontakter med förlagen samt om för- och nackdelarna med att ha förläggare i olika delar av världen? Kan du, till exempel, behålla ditt kreativa inflytande över valet av illustratör?

För mig är det ett privilegium att få ge ut mina böcker på olika förlag. Jag är författare på heltid och producerar därför många böcker för olika åldersgrupper.

När jag skriver en ny bok utgår jag från mina kunskaper om förlagen och deras intressen när jag väljer vem jag ska skicka manus till. Fördelen är att jag har ett stort spektrum att välja från. Nackdelen är att jag ibland kan märka att någon förläggare blir upprörd över att jag har valt att ge en viss bok till ett annat förlag.

Som författare kan man inte undgå känslan av att stå mitt på slagfältet mellan vissa förläggare, särskilt i ett litet land som Libanon.

När det gäller valet av illustratör så är det oftast förlagen som fattar besluten. Som författare får jag frågan om jag gillar de utkast illustratören har gjort. Men när det gäller detaljerna är det ibland förlaget som fattar det slutgiltiga beslutet, även om jag har uttryckt att jag vill göra vissa ändringar (det gäller dock inte alltid).

Vad tänker du om barnlitteratur och barnkultur i allmänhet nu efter den arabiska våren? Tror du att barnlitteraturen kan påverka samhällsutvecklingen?

Jag tror att det innebär en möjlighet för arabvärlden att inse att framtiden kommer att bli ljusare om vi investerar kulturellt, utbildningsmässigt och socialt i nya generationer. Då spelar boken en viktig roll som barnets första fönster mot omvärlden.

Men innan vi visar våra barn att läsning och kärlek till böcker kan öppna ögonen för andra världar måste de vuxna själva börja älska litteratur. Som du vet finns det en stereotyp uppfattning om att araber inte läser. Det är verkligen en stereotyp och en generalisering, men den har en grund i faktiskt erfarenhet. Framtidens samhälle ska byggas av våra barn. Vi måste ge dem en stadig grund att stå på. Kärleken till böcker och till läsning är bara första delen av den investeringen.

Och dina egna framtidsplaner – vad ska du göra härnäst? Ska du skriva fler ungdomsböcker? Har du andra projekt på gång? Kommer du också att skriva för vuxna?

När jag först började skriva, för ungefär tio år sedan, fanns där få andra författare som specialiserade sig på barnlitteratur. Jag måste säga att jag var en pionjär på det här området i mitt land och i arabvärlden. Nu har statusen för arabisk barnlitteratur höjts betydligt. Fler förläggare, författare och illustratörer arbetar inom fältet.

Det stora hålet som fortfarande finns kvar är ungdomslitteraturen. Jag gav nyligen ut min första ungdomsbok, Fatin, och jag är snart klar med min andra. Jag tror att jag i framtiden skulle vilja fokusera på den här åldersgruppen, eftersom tonåringar aldrig har betraktats som en egen läsargrupp i vår kultur. En dag är de barn och sedan kommer de in i puberteten och blir vuxna. Jag har inga planer på att skriva för vuxna.

När det gäller andra projekt så drömmer jag ibland om att starta ett centrum för konst och litteratur för barn. Men om det kommer att ske vet jag inte.

 
Böcker på arabiska av Fatima Sharafeddine (Fatimah Sharaf al-Din) kan man låna från Internationella biblioteket i Stockholm.

Fatimas föreläsning under Internationella barnboksveckan i Stockholm 2011 finns också på Hemliga trädgårdens blogg!

(Skrivet av: Mats Kempe. Texten tidigare publicerad på engelska i IBBY-bladet 2012:1)

onsdag 13 juni 2012

Årets Peter Pan-pristagare: Ensam hemma av Ho Baek Lee


Om svenska bokförlag hade haft koreanska lektörer ...

Om de hade botaniserat i en lista på IBBY:s kongress i Basel 2001 över världens bästa barnböcker under 50 år ...

Om något av dem hade vågat satsa på en utanför Korea helt okänd bok ...

Ja, då hade kanske Ensam hemma fått Peter Pan-priset redan 2002 eller åtminstone 2003. Och då hade det varit ett överraskande och nästan lite djärvt val. En välskriven och underbart känsligt illustrerad helt igenkännbar kaninsaga men från ett då totalt okänt barnboksland: Korea.

Nu blev det inte så. Nu kom det att dröja till 2012 innan Ensam hemma av Ho Baek Lee får årets Peter Panpris som 2011 års mest intressanta översatta bok för barn.

Det är absolut en värdig vinnare men kanske inte det djärva val det skulle ha kunnat vara om inte om hade varit. Historien om en liten kanin som rumsterar om ett dygn när familjen år borta är inte översatt från koreanska utan från engelska. För 2003 kom den ut i USA där den bland annat fick det aktningsvärda priset Blue Ribbon som årets bästa bilderbok. Sedan dess har den spritts under sitt engelska namn While we were out runt om i världen.

Sedan dess har också dess upphovsman Ho Baek Lee gjort och givit ut ett drygt dussin andra bilderböcker på sitt eget förlag Jaimimage i Söul. Han har blivit en central gestalt i den koreanska barnboksvärlden (som är ytterst livaktig både hemma i Korea och ute i världen) och är en av deltagarna i ett rundabordssamtal på årets Bolognamässa om koreanska bilderböcker.

Vem är då Ho Baek Lee? Han är född 1962 i Söul och studerade journalistik och massmedia där innan han på sent 1980-tal reste till Paris. Där råkade han läsa en bilderbok av Tomi Ungerer och, som det står i en artikel om honom på nätet, "fick en chock". Så kunde en bilderbok för barn vara, tänkte han. Det ville han göra själv! Bilderböcker för barn! I Ungerers anda. Så kloka, så vackra, så respektfulla! Efter fyra år i Paris reste han hem till Söul och fick arbete hos några av de stora bokförlagen. Han läste, redigerade och layoutade alla sorters böcker. Så småningom skapade han ett eget förlag specialiserat på kärleksfullt och omsorgsfullt gjorda böcker för barn.

Han arbetar länge med varje bok i snitt tre år och söker motiv i sin egen närmiljö. Det gäller i allra högsta grad Ensam hemma som kanske rentav är självbiografisk. För han bor alltjämt i Söul med fru, barn och kanin och i reklamen runt boken läser man att den bygger på en verklig händelse. Vilken är då den händelsen? Så vitt jag förstår måste det vara de små, små kaninlortar som en familj hittade här och där i sitt hem när de hade varit borta över helgen. Kaninlortar inomhus fast kaninen bodde på balkongen och fast dörren mellan balkong och vardagsrum var stängd ...

Linda Pelenius på Berghs förlag har gjort översättningen från den engelska upplagan, så det är hon som får ta emot priset på bokmässan i Göteborg till hösten.

Juryns motivering:

Bilderboken Ensam hemma uppfyller samtliga kriterier för Peter Pan-priset. Visserligen är huvudpersonen ett förmänskligat djur, en liten kanin, men boken ger på ett stillsamt och underfundigt sätt en tydlig bild av en kultur, mycket annorlunda vår egen: (”Vad kan en liten kanin göra med ett par ätpinnar”?) Samtidigt blir den lilla kaninens funderingar och resonemang, hans – eller hennes – en spegling av den nyfikenhet, företagsamhet, upptäckariver, livsglädje som alla – små som stora – skulle kunna utveckla om de fick vara sig själva utan övervakande ögon. 

(Skrivet av: Annika Holm)

torsdag 23 februari 2012

Niki Dalys bilderboksvärld

Sydafrikanen Niki Daly, född 1946, får i dag räknas som en av den afrikanska barnlitteraturens grand old men. Han är även en av få afrikanska bilderboksskapare som finns rikligt representerad på svenska, tack vare det dansk-svenska och litterärt så viktiga förlaget Hjulet. Mest känd är Daly nog för sin serie böcker om Kwela Jamela, flickan full av upptåg, från förorten utanför Kapstaden. Jag brukar tänka på henne som en sydafrikansk sentida kusin till Emil i Lönneberga.

Det är dock ett variationsrikt författarskap som Niki Daly har hunnit skapa. För några år sedan kom Ashraf från Afrika ut på svenska (Bokförlaget Trasten, 2009). Daly var här inkopplad som medförfattare till texten. Men det var en bok som jag tror formulerade något centralt för den afrikanska barnlitteraturen. Bilden av Afrika behöver inte bara vara djuren från djungeln och savannen. Dagens Afrika är lika mycket en storstadsdjungel och en asfaltssavann. Kanske är det framför allt vi i västerlandet som vill behålla (och köpa) bilden av Afrika som idel lejon och giraffer, men de afrikanska barnen behöver förstås också få sin vardag gestaltad. I dag lever många afrikanska barn, likt västerländska, i storstäder. Och de spännande vilda djuren läser vi främst om i böcker, likt pojken Ashraf.

Niki Daly växte själv upp i ett vitt arbetarklasshem i Kapstaden. Med hjälp av sin syster och ett banklån utbildade han sig inom konst och design och landade sedan i reklambranschen. Men 1971 lämnade han Sydafrika och apartheid och reste till London för att slå igenom som popartist. Hur det gick med musikkarriären vet jag inte, men under den här tiden debuterade han även som barnboksförfattare. 1980 återvände han och hans fru Jude, barndomsvän och illustratör, med deras gemensamms son till Kapstaden, eftersom de på plats ville delta i demokratiseringen av sitt hemland och där aktivt arbeta med barnkultur.

Daly har en nästan osannolik bredd både i sitt författarskap och i sitt bildskapande. Från det fabelinspirerade samarbetet i Flyg, örn, flyg (som var hans första bok efter återvändandet), över commedia dell’arte-berättelsen Bravo, Zan Angelo! till det rent vardagsrealistiska i Ta det lugnt, Songololo. Den sistnämnda boken uppfattades först som mycket kontroversiell eftersom en vit illustratör här gestaltade en äldre svart kvinna som överviktig. Dalys hade återupptagit kontakten med sin egen gamla barnskötare och hon stod som förebild till farmodern i boken, som också är tillägnad henne. Det kärleksfulla porträttet har emellertid gjort boken till en av Dalys mest uppskattade och översatta.

Men Niki Daly är minst lika omväxlande i sin visuella estetik. Han har ofta tagit oss långt bort från den förväntade bilden av Afrika. Daly äger dessutom en osedvanligt fin förmåga att lyfta fram och synliggöra olika segment av barns problematik. Som i Ruby sjunger blues, om att vara en (alltför) högljudd flicka, gestaltad i en lätt retrodoftande 50-talsestetik. Eller i Söta Salma, en snillrik variation på Rödluvan, om vådan för ett barn att tro alltför gott om någon som hon inte känner, berättat i en nästan serie-stripsliknande bild-stil.

Niki Dalys senaste bok på svenska, Peters pusskalas, handlar om hur vuxnas egen ömhetstörst och längtan efter bekräftelse blandas samman och projiceras på barnet. Sexåriga Peters ”tanter” kommer på besök och kan inte låta bli att pussa på honom eftersom han är så söt. Men ser de verkligen Peter? För Peter blir pussandet mer och mer besvärande och han försöker upprätta olika strategier för att värna sin integritet.

I all sin anspråkslöshet formulerar faktiskt Niki Daly någonting mycket viktigt i den här berättelsen. Och kanske lyckas Peter vid bokens slut, men att värna sin integritet är också en problemställning som varar livet ut. Med flinka pennstreck och stilsäkert fångade tygmönster närmar sig Daly här nästan 1900-talets modetecknande. Men berättelsen behåller självklart och osvikligt barnet Peters perspektiv.

(Skrivet av: Mats Kempe)