Barn och böcker i Västafrika

Författaren Fatou Keita (Elfenbenskusten) och bibliotekarien och läsfrämjaren Mariame Kanté (Senegal) samtalar om litteratur för barn och unga utifrån sina erfarenheter. Det blir också en presentation av Fatou Keitas bilderbok Ett träd för Lollie som kommer ut som bok och CD i Sverige i höst.

Barnböcker på franska och svenska från Afrika, bland annat Elfenbenskusten och Senegal, kommer att säljas i samband med programmet.

I samarbete med Afrikultur och med stöd från Stockholms stad.

Språk: engelska och franska (som tolkas till engelska).

Torsdag 18 oktober kl 18.00-20.00

Internationella biblioteket
Odengatan 59, plan 3
För info: 08-508 31 295

Niki Dalys bilderboksvärld

Sydafrikanen Niki Daly, född 1946, får i dag räknas som en av den afrikanska barnlitteraturens grand old men. Han är även en av få afrikanska bilderboksskapare som finns rikligt representerad på svenska, tack vare det dansk-svenska och litterärt så viktiga förlaget Hjulet. Mest känd är Daly nog för sin serie böcker om Kwela Jamela, flickan full av upptåg, från förorten utanför Kapstaden. Jag brukar tänka på henne som en sydafrikansk sentida kusin till Emil i Lönneberga.

Det är dock ett variationsrikt författarskap som Niki Daly har hunnit skapa. För några år sedan kom Ashraf från Afrika ut på svenska (Bokförlaget Trasten, 2009). Daly var här inkopplad som medförfattare till texten. Men det var en bok som jag tror formulerade något centralt för den afrikanska barnlitteraturen. Bilden av Afrika behöver inte bara vara djuren från djungeln och savannen. Dagens Afrika är lika mycket en storstadsdjungel och en asfaltssavann. Kanske är det framför allt vi i västerlandet som vill behålla (och köpa) bilden av Afrika som idel lejon och giraffer, men de afrikanska barnen behöver förstås också få sin vardag gestaltad. I dag lever många afrikanska barn, likt västerländska, i storstäder. Och de spännande vilda djuren läser vi främst om i böcker, likt pojken Ashraf.

Niki Daly växte själv upp i ett vitt arbetarklasshem i Kapstaden. Med hjälp av sin syster och ett banklån utbildade han sig inom konst och design och landade sedan i reklambranschen. Men 1971 lämnade han Sydafrika och apartheid och reste till London för att slå igenom som popartist. Hur det gick med musikkarriären vet jag inte, men under den här tiden debuterade han även som barnboksförfattare. 1980 återvände han och hans fru Jude, barndomsvän och illustratör, med deras gemensamms son till Kapstaden, eftersom de på plats ville delta i demokratiseringen av sitt hemland och där aktivt arbeta med barnkultur.

Daly har en nästan osannolik bredd både i sitt författarskap och i sitt bildskapande. Från det fabelinspirerade samarbetet i Flyg, örn, flyg (som var hans första bok efter återvändandet), över commedia dell’arte-berättelsen Bravo, Zan Angelo! till det rent vardagsrealistiska i Ta det lugnt, Songololo. Den sistnämnda boken uppfattades först som mycket kontroversiell eftersom en vit illustratör här gestaltade en äldre svart kvinna som överviktig. Dalys hade återupptagit kontakten med sin egen gamla barnskötare och hon stod som förebild till farmodern i boken, som också är tillägnad henne. Det kärleksfulla porträttet har emellertid gjort boken till en av Dalys mest uppskattade och översatta.

Men Niki Daly är minst lika omväxlande i sin visuella estetik. Han har ofta tagit oss långt bort från den förväntade bilden av Afrika. Daly äger dessutom en osedvanligt fin förmåga att lyfta fram och synliggöra olika segment av barns problematik. Som i Ruby sjunger blues, om att vara en (alltför) högljudd flicka, gestaltad i en lätt retrodoftande 50-talsestetik. Eller i Söta Salma, en snillrik variation på Rödluvan, om vådan för ett barn att tro alltför gott om någon som hon inte känner, berättat i en nästan serie-stripsliknande bild-stil.

Niki Dalys senaste bok på svenska, Peters pusskalas, handlar om hur vuxnas egen ömhetstörst och längtan efter bekräftelse blandas samman och projiceras på barnet. Sexåriga Peters ”tanter” kommer på besök och kan inte låta bli att pussa på honom eftersom han är så söt. Men ser de verkligen Peter? För Peter blir pussandet mer och mer besvärande och han försöker upprätta olika strategier för att värna sin integritet.

I all sin anspråkslöshet formulerar faktiskt Niki Daly någonting mycket viktigt i den här berättelsen. Och kanske lyckas Peter vid bokens slut, men att värna sin integritet är också en problemställning som varar livet ut. Med flinka pennstreck och stilsäkert fångade tygmönster närmar sig Daly här nästan 1900-talets modetecknande. Men berättelsen behåller självklart och osvikligt barnet Peters perspektiv.

(Skrivet av: Mats Kempe)

Utställning på Just Africa

Idag var det premiär för "Monster och magiska figurer", utställningen om afrikanska bilderböcker på galleri Just Africa. En riktigt fin utställning blev det, så har ni vägarna förbi - passa på att titta in.







(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Monster och magiska figurer

Den 28:e januari till 22:a februari arrangerar Den hemliga trädgården i samarbete med föreningen Afrikultur och konstgalleriet Just Africa en utställning med fem afrikanska bilderboksförfattare: John Kilaka, Christian Epanya, Dominique Mwankumi, Piet Grobler och Veronique Tadjo.

"Monster och magiska figurer" heter utställningen, och under desss gång kommer det att arrangeras föreläsningar av Den hemliga trädgårdens Mats Kempe och Sven Hallonsten samt sagostunder med den mocambikanske musiker Celso Paco. Dessutom kommer man att kunna köpa böcker av författarna.

Utställningen går att se på Just Africa, som ligger på Södermalmstorg 4 vid Slussen, och inleds med en vernissage lördagen den 28:e januari.

Du hittar mer information om arrangemanget på Just Africas webbplats!


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Afrika bortom savannen

Att läsa böcker är lite som att resa, brukar man säga ibland. Samtidigt kan bokläsning vara så mycket mer. Det kan uppstå en närhet och en tillhörighet som man kanske inte alltid hinner nå fram till under ett tillfälligt besök i ett annat land. När jag själv var barn på 70-talet älskade jag berättelser från andra länder. Dokumentära eller fiktiva spelade mindre roll. Inte sällan utspelades de här berättelserna i Afrika. Men oftast var de berättade av svenska författare och filmare som reste ut. Idag börjar Afrikas egen litteratur i allt större utsträckning att nå våra breddgrader.

2009 kom bilderboken Ashraf från Afrika ut på svenska. Texten var skriven av Ingrid Mennen och av den för svenska bilderboksläsaren bekante Niki Daly. Bilderna var den här gången gjorda av Nicolaas Maritz. Det var egentligen ingen särskilt uppseendeväckande bok. Men jag tror att den ändå var viktig som ett ”statement”. Att den ändå kommer att vara en sorts, ja om inte milstolpe så åtminstone en viktig vägmarkering inom den afrikanska barnlitteraturen. Den visar till hela sin form på en förskjutning från den traditionella bilden av Afrika med de stora djuren på savannen till bilden av det moderna urbana livet i den afrikanska storstaden.

Förskjutningen sker via en litterär metanivå. De vilda djuren som inleder boken finns bara i en biblioteksbok som huvudpersonen, pojken Ashraf, har lånat. Pojken har aldrig sett de här djuren i vilt tillstånd. Precis som så många barn i den övriga världen har han bara läst om dem. Istället får vi följa Ashraf på hans promenad genom storstaden för att låna om just denna bok om de vilda djuren på biblioteket. Illustrationerna hämtar följdriktigt minst lika mycket kraft från den modernistiska konsthistorien som från något traditionellt afrikanskt bildspråk. Det känns som att boken försöker förmedla något viktigt: ”Vi kan vara både afrikanska OCH moderna i våra bilderböcker, samtidigt. Vi kan berätta precis vilka historier vi vill.”

Men gör den afrikanska bilderboken idag precis vad den vill?

Ibland tänker jag mig att de afrikanska bilderboksskaparna riskerar att bli klämda mellan olika förväntningar på att de ska vara just ”afrikanska”. Kanske finns det inhemska och politiska förväntningar och påtryckningar på att författarna ska skapa nån sorts lokal stolthet genom att visa fram en förutbestämd afrikansk särart. Men än troligare är att det finns en förväntan utifrån. Den afrikanska barnlitteraturen tar ofta sina vägar via den västerländska världen där förlagshusen för det mesta har sina säten. Och bestämmer sig förlagen för att ge ut en afrikansk originalbilderbok ”så ska det väl i alla fall synas att den är just afrikansk. Fram med giraffer och zebror. Annars hade vi väl lika gärna bara kunnat ge ut ännu en västerländsk bok till.” Kanske riskerar det just därför att bli ett ”typiskt Afrika” som skildras, så som Afrika blivit definierat och formulerat ur vårt västerländska perspektiv.

Det är ändå med stor glädje jag konstaterar att den afrikanska barnlitteraturen nu på allvar börjar nå fram till vår svenska bokmarknad. På mitt skrivbord ligger faktiskt en hel trave ...

Överst i bunten hittar jag en återutgivning av Trumgubbens hemlighet (utgiven som Bronsgubbens hemlighet 1985). Meshack Asare från Ghana är en av de viktigaste och mest namnkunniga bland afrikanska författare och illustratörer inom barnlitteraturgenren och han finns redan representerad med ett flertal titlar på svenska. Trumgubbens hemlighet har snart 30 år på nacken, men kommer nu i färgversion. Intressant att konstatera är att det inte är helt ovanligt att tidigare publicerade afrikanska böcker nu återutges på svenska (Chinua Achebes Allt går sönder är ett annat exempel, en ”vuxen” klassiker). I vårt globala tidevarv verkar tiden äntligen ha blivit mogen för att de här böckerna ska kunna nå en större svensk publik än de fick när de första gången presenterades.

Trumgubbens hemlighet handlar om pojken Kwajo som tillhör Asantefolket och om hans pappas hantverk med att tillverka guldvikter, små konstfulla statyetter i mässing. Trumgubben tar med Kwajo på en drömlik resa på jakt efter en kuduo, en kruka full med guldstoff. Boken vandrar just över gränsen mellan socialrealism och dröm, mellan reportage och saga, mellan fantasi och pedagogik. Visst kan pedagogiska inslag vara en tvångströja som krängs på barnlitteraturen av välmenande eller nyttotänkande vuxna, men samtidigt är jag inte den som av principiella skäl helt och hållet vill avfärda pedagogiska inslag i barnlitteraturen.

Asares bok påminner mig en del om en av min egen barndoms läsupplevelser – Plupp. Inga Borgs berättelser och framför allt hennes bilder har etsat sig fast i mitt minne. Skildringarna av fjällvärlden med naturen, djurlivet och befolkningen. Hos Trumgubbens hemlighet är det likaså bilderna som gör det största intrycket på mig. Asares mörka gråskalor skapar en inneboende dramatik i illustrationerna som både fascinerar, oroar och blir till en värld där jag gärna stiger in och vistas – med lite nyvunnen kunskap på köpet.

Dominique Mwankumi från Kongo-Kinshasa hör i mitt tycke till de allra intressantaste bilderboksskaparna ur den yngre generationen. Han är en viktig drivkraft i det afrikanska bilderboksnätverket Illus Africa och har ett tiotal titlar i sin verkförteckning. Gatans prins är hans första bok på svenska, men originalutgåvan kom redan för tio år sedan.

Även om berättelsen om två pojkars kamp för överlevnad på en soptipp i Kinshasa kanske skulle kunna påstås vara ”typiskt afrikansk” i sin skildring av fattigdom, så har Mwankumi en frihet i sitt bildspråk som snarare vetter åt film och modernt fotografi. Pojkarna tillverkar leksaker av gamla ståltrådar och metallremsor från skrotupplaget och säljer på en marknad. Men efter ett traumatiskt rånförsök tillverkar den ena pojken istället ett musikinstrument och detta blir början till en förändring.

Det är fascinerande att se hur Mwankumi jobbar längs en djupaxel i sina bilder, med de två signalfärgerna rött och blått i pojkarnas kläder som mäter upp avstånden inåt i bilden och där känslan som uppstår blir högst rumslig, näst intill tredimensionell. Det filmiska förstärks dessutom av bildernas förmåga att framkalla en känsla av rörelse. Och fattigdomen är ju ingalunda ett typiskt afrikanskt problem, den är ett mänskligt problem och högst global.

En annan av mina favoriter är John Kilaka från Tanzania. Han återvänder nu med Förtrollad frukt sju år efter de originella Färsk fisk och Vilken vän. Kilaka är tinga-tingakonstnär. Tinga-tinga är ett starkt stiliserat bildspråk som numer känns helt hemtamt för svenska barn eftersom Barnkanalen regelbundet visar tecknade filmer under just den titeln och med den estetiken.

När Kilaka återkommer i bilderboksgenren tar han sig lite nya friheter i sitt visuella uttryck. Färgerna är grällare, bilderna mer inzoomade. Tyvärr upplever jag att berättelsen denna gång är långt mer konventionell än i hans tidigare två böcker. Han lutar sig här mot en folksaga, en muntlig berättelse från Tanzania. Djuren försöker komma undan hungern genom att få frukterna att falla ned ur ett magiskt träd. Men då måste de först benämna trädet vid dess rätta namn. Ett namn som bara sköldpaddan vet och som bara haren till slut lyckas komma ihåg.
Om Kilaka kunde ge sig själv ett än större svängutrymme både i bild och i berättelse skulle han kunna bli en av de allra bästa bilderbokskaparna. I framtiden hoppas jag helt enkelt på en större våghalsighet från John Kilaka.

Ytterligare en bilderbok som lutar sig mot en folksaga är Sivus sex önskningar av Jude Daly. Men denna gång känns resultatet oväntat fräscht. Kanske är det för att den taoistiska folksagan färdats från Asien innan den slutligen damp ned på det sydafrikanska ritbordet. Möjligen är det just den distansen som ger Jude Daly en större känsla av frihet. Här är det stenhuggaren som blir allt han önskar sig – affärsman, borgmästare och så småningom sol, regnmoln, vind och till sist ett klippblock, ett klippblock som en annan stenhuggare snart börjar bearbeta.

Detta är Jude Dalys andra bok på svenska. Hennes bilder väljer en annan väg än Mwankumis koncentrerade djupperspektiv. I gobelänglikt utdragna bilder panorerar Daly istället ut på bredden med fullt av små spännande detaljer. Jag tänker här till exempel på Anthony Brownes tidiga böcker och för mig är det ett högt betyg. Men jag kan inte låta bli att undra vad Jude Daly kan uträtta om också hon vågar lämna folksagans lite förutbestämda form och experimentera med ett helt eget berättande.

Ondjaki från Angola fick för några år sedan mycket uppmärksamhet när hans vuxenroman Visslaren kom ut på svenska – en roman som präglades av en sorts lyrisk reduktion. Tyvärr saknar jag just en lyrisk reduktion i hans bilderbok Ynari – flickan med de fem flätorna. Texten känns onödigt lång och rätt förutsägbar. Flickan Ynari med sina fem flätor går runt till fem krigförande byar och återger ett av våra fem sinnen till varje by som råkat förlora just den förmågan. Hon offrar också en fläta åt dem var. På så sätt skapar hon fred.

I förordet gör Ondjaki gällande att han utgått ifrån drömmar. I folksagor kretsar handlingen ofta kring tretalet. Hos Ondjaki är talet fem centralt. I just det här fallet hade texten nog vunnit på om flickan Ynari begåvats med endast tre flätor. Det hade räckt. I folksagor finns också mycket kunskap att hämta. Inte minst dramaturgiskt. De är inte fel i alla lägen ...

Men Ondjaki kan nog få sista ordet i alla fall. Vi kommer troligen att stöta på hans författarskap fler gånger i framtiden.

Den afrikanska bilderbokslitteraturen är nu på väg. Nästa generation kommer att bryta ytterligare ny mark. Även serieskaparna är på frammarsch. Förhoppningsvis har vi knappt sett början. Men det behövs fler förlag än enbart Hjulet och Trasten som nu bär så gott som hela ansvaret för att den afrikanska barnlitteraturen ska finnas tillgänglig på svenska.

Ashraf från Afrika
Text: Ingrid Mennen, Niki Daly
Bild: Nicolaas Maritz
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Förlag: Trasten, 2009

Trumgubbens hemlighet
Text och bild: Meshack Asare
Översättning: Vagn Plenge, Monica Stein
Förlag: Hjulet, 2010

Gatans prins
Text och bild: Dominique Mwankumi
Översättning: Suzanna Petersson Kero
Förlag: Trasten, 2011

Förtrollad frukt
Text och bild: John Kilaka
Översättning: Britt Isaksson
Förlag: Hjulet, 2010

Sivus sex önskningar
Text och bild: Jude Daly
Översättning: Britt Isaksson
Förlag: Hjulet, 2010

Ynari – flickan med de fem flätorna
Text: Ondjaki
Bild: Danuta Wojciechowska
Översättning: Yvonne Blank
Förlag: Trasten, 2010

(Skrivet av: Mats Kempe. Artikeln är hämtad ur tidskriften Karavan 2001:3, som bland annat även innehåller en artikel om vilken sorts litteratur som översätts till svenska samt ett reportage om barnboksförlaget Trasten)

Gatans prins i Kinshasa

Två pojkar, Shégué och Lokombe, lever på en soptipp i Kinshasa. De samlar metalltråd och metallremsor som de tillverkar leksaker av och säljer på marknaden. Men dag blir Shégué utsatt för ett traumatiskt rånförsök. I ett försök att hantera känslorna efter händelsen tillverkar Shégué istället ett musikinstrument. Kanske bli den nyfunna kreativiteten också början till ett förändrat liv för Shégué.

Boken heter Gatans prins (Prince de la Rue) och originalutgåvan har hunnit få tio år på nacken. Ändå är det med nyhetens hela välbehag som jag lutar mig över de impressionistiska och filmiskt djupdimensionella bilderna. Mwankumi arbetar inåt i bilden längs en djupgående axel från förgrund till bakgrund. Med de två signalfärgerna rött och blått i kläderna placerar han ut pojkarna i olika konstellationer och komponerar fram bilder som blir högst rumsliga, näst intill tredimensionella. Som läsare är det både spännande och fascinerande att få vistas i de där bilderna.

Efter att ha läst ytterligare några av Dominique Mwankumis böcker så verkar han ofta skapa sina berättelser just utifrån två berättarnivåer. En vardagsnära nivå när dagar och liv lunkar på i sina invanda hjulspår och samtidigt en mer dramatisk nivå där livet när som helst kan slira till och döden väntar runt nästa krök.

Mwankumis val av färger har också betydelse för upplevelsen av böckerna. Hans ljusbeige litet disiga bilder i Gatans prins skapar en fuktig, lätt kvalmig atmosfär, medan böcker som La peur de l'eau och Les petits acrobats du fleuve har gulaktiga och turkosa grundtoner som lyfter fram en helt annan stämning.

Dominique Mwankumi, som är född 1965, är en av grundarna av det viktiga afrikanska barnboks- och illustratörsnätverket Illus Africa. Han lever idag i London. Utifrån böckerna som jag hittills läst framstår det klart att Dominique Mwankumi är en realistisk berättare av rang. Det gör att jag inte kan låta bli att undra vad han också skulle kunna åstadkomma om han så småningom tog steget ut och lämnade realismen.

Gatans prins har kommit ut på bokförlaget Trasten 2011 och är översatt av Suzanna Petersson Kero.

(Skrivet av: Mats Kempe)

Coconut

Ofilwe håller på att tappa fotfästet. Hon går i en fin skola, bor i ett fint bostadsområde och har fina kläder. Hon är intelligent och kommer från en välbeställd familj, så hon borde ha framtiden för sig. Men under sina år på gymnasiet har hon kommit att inse att inget av det där egentligen betyder något. För Ofilwe är svart, och att vara svart i Sydafrika betyder att man inte kämpar på samma villkor som de vita.

Det här är något som Ofilwe aldrig tänkte på när hon var yngre. Det var inte förrän hon redan hade hunnit långt upp i tonåren som hennes äldre bror fick henne att börja ifrågasätta sin egen världsbild. Idolbilderna på väggarna till exempel, varför föreställer de bara vita människor? Och varför kan Ofilwe inget om sitt eget folks historia? Varför tror hon på en religion som importerats till Sydafrika av de vita?

Ofilwe kämpar emot, men när hon väl har börjat tänka väller minnena fram, minnen av händelser som skaver, av att inte riktigt passa in. Och nu, så här under sista året i gymnasiet, är Ofilwes problem detta: Hon vet inte längre vem hon är. De vita tycker om henne för att hon är söt, trevlig och intelligent, men betraktar henne inte som en av dem. Sina svarta rötter har hon nästan kapat - hon kan inte sina föräldrars modersmål och vet inget om den kultur de kommer ifrån. Hon har blivit en kokosnöt - brun utanpå men svart inuti - och nu vet hon inte var hon hör hemma.

Fikiles problem är det motsatta. Hon är smart, men hon är också fattig. Uppväxt i slummen tillsammans med en morbror som regelbundet förgriper sig på henne skulle man tro att hon inte har mycket hopp. Men Fikile är inte den som ger upp. Hon ska bli framgångsrik, tjäna pengar, bli en stjärna. Och för att uppnå det målet måste hon först bli vit. Ja, det är klart att hon vet att det inte går att byta hudfärg, men hon kan ändra sitt sätt att tala, byta namn, fantisera ihop en annan identitet och ta ett jobb där hon både kan tjäna pengar och hoppas på att en dag bli upptäckt. Hon är beredd att göra nästan vad som helst för ett liv utanför kåkstaden.

Ofilwe och Fikile känner inte varandra, men deras vägar korsas varje söndag när Ofilwes familj äter "traditionell engelsk frukost" på café Silver Spoon. Det förakt de känner för varandra är gränslöst och ändå har de mer gemensamt än de tror.

Coconut är en berättelse om att vara ung och växa upp i ett Sydafrika där samhället är på väg att förändras men där många gamla fördomar och strukturer fortfarande finns kvar. Det är också en roman om språkets betydelse för identiteten. Fikile lägger till exempel om hela sitt sätt att tala för att passa in i den vita världen.

Det är det man tar för givet som visar sig vara det viktigaste i livet. Livet är skumt på det sättet. Till exempel ... Vad ska vi ta för något? Till exempel ens uttal. Det är inget som folk brukar tänka på eller vilja förändra. Men för mig har hela livet kommit att kretsa kring hur jag talar, kring vilka ljud orden gör när de tränger in i lyssnarens öron. Folk inser inte hur mycket deras uttal säger om vilka de är, var de föddes och - viktigast av allt - vilka de umgås med. Allvarligt, när man har de där korta meningsutbytena på bensinstationen eller i brödkön så är det uttalet som hjälper folk att placera en och bestämma sig för hur de ska behandla en. Tro mig, uttalet spelar roll. Låt inte någon dåre övertyga dig om motsatsen.

Ofilwe, å sin sida, inser att hon inte förstår vad hennes föräldrar säger eftersom de aldrig har lärt henne att tala sepedi. När hennes svarta vänner berättar om sina familjer, om sina klannamn och minnen, är hon utanför.

Var hamnar ett oanvänt språk? Packas det ner i ett smuligt gammalt flingpaket tillsammans med en vilsekommen tomat, koden till ens gamla skåp i skolan, ens första telefonnummer och undulatens grav, för att sedan stuvas undan i hjärnans dammiga garage? Eller förstoras det eller utraderas det eller slits det sönder i miljarders miljoners fragment eller förfaller det eller upplöses det till en äcklig stank som avsöndras från ens kropp? Kan det bara spolas bort? Kan mitt eget språk undfly mig helt och hållet? Det är omöjligt. Mama och Pappa talar det hela tiden, fast inte med mig eller med varandra. Men nog måste väl mina trumhinnors filter släppa igenom det?

Det kan se ut som om Ofilwe och Fikile är på väg åt rakt motsatt håll men i själva verket kretsar deras liv kring samma frågor: hudfärgen, språket och identiteten. Som läsare grips man av deras kamp och hoppas innerligt att allt ska ordna sig till det bästa. Och man drabbas även av de andra personernas öden: Ofilwes storebror Tshepo, hennes vackra men oerhört svarta mamma och Fikiles tragiske och självömkande morbror

Kopano Matlwa, som har skrivit Coconut, är född och uppvuxen i Pretoria och Johannesburg i Sydafrika. Coconut är hennes debutroman, som hon skrev samtidigt som hon studerade medicin vid University of Cape Town. Den belönades med European Union Literary Award 2007. I Sverige gavs den ut 2010, av bokförlaget Tranan.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

I fablernas värld - Aisopos i Sydafrika

Enligt traditionen var Aisopos en slav från Grekland, vars fabler har överlevt i flera årtusenden. Den sydafrikanska författaren Beverly Naidoo funderade över varför det fanns så många afrikanska djur i hans fabler och att hans berättelser mer liknade traditionella afrikanska historier, ofta utan lyckligt slut. Hon bestämde sig för att Aisopos var en nordafrikan, som tagits till fånga och skickats som slav till Grekland.

Nästa steg var att bearbeta fablerna, göra dem ännu mer sydafrikanska. Rävarna blev listiga schakaler, vildsvinen gjordes till vresiga vårtsvin, det finns lejon, springbock, kudu, gamar och apor.

Men de 16 berättelserna är i grunden desamma. De handlar om list och dumhet, om högmod och fall, om fiendskap och samarbete och om alla djurs plats i tillvaron. Och alla har en sensmoral på slutet: Tänk först och handla sen, Det är tryggare att vara vänner än fiender, eller En liten vän kan också vara en mycket viktig vän.

Beverly Naidoos texter är uttrycksfulla, lakoniska, humoristiska. Men det som gör boken till ett så fullödigt konstverk är samspelet med Piet Groblers bilder. Stora helsidesillustrationer till nästan alla fablerna, mängder av detaljer, mönster runt alla textsidorna och fåglar förstås - Groblers signum - överallt. Färgstarkt, spännande, bläddervänligt.

Texten är hämtad ur IBBY-bladet 2001:2, där man också hittar artiklar om årets Peter Pan-pristagare, bokmässan i Bologna och mycket mer.

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

The Golden Baobab Prize

Om man är intresserad av att hitta nya intressanta barn- och ungdomsförfattare från Afrika kan det vara en god idé att hålla ögonen på The Golden Baobab Prize.

The Golden Baobab Prize är ett litteraturpris som delades ut första gången 2009 och som riktar sig till författare från alla afrikanska länder som skriver för barn och unga. Det finns två ålderskategorier: berättelser som riktar sig till barn mellan 8 och 11 år, och berättelser som riktar sig till ungdomar mellan 12 och 15. Dessutom delar man varje år ut ett pris till bästa författare under 18 år. Eftersom författare från hela kontinenten kan delta har man valt att endast ta emot bidrag som har skrivits på engelska och som aldrig har publicerats förut.

Tyvärr finns det idag inga smakprov på de vinnande texterna på prisets webbplats, men det kanske kommer så småningom. Det går att föja The Golden Baobab Prize på Facebook och Twitter också, och där kan man få en hel del tips om afrikansk barn- och ungdomslitteratur.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Aya från Yopougon

Aya är 19 år och bor i stadsdelen Yopougon i Abidjan, en stad i Elfenbenskusten. Hon är också huvudperson i seriealbumet Aya från Yopougon, med text av Marguerite Abouet och illustrationer av Clément Oubrerie.

Yopougon är en stadsdel för folk i medelklassen, som inte har det dåligt men ändå inte är rika. Ayas vänninor Bintou och Adjoua smiter ut på kvällarna för att dansa och träffa killar, men Aya sitter hellre hemma och pluggar eftersom hon vill bli läkare, en tanke som hennes far inte är så förtjust i - han skulle hellre se att hon gifte sig med sonen till hans chef. Chefens son, Moussa, är egentligen ihop med Bintou men har också haft en tillfällig flört med Adjoua, så när Adjoua en dag upptäcker att hon är gravid är det upplagt för stort drama. Vem som egentligen är far till barnet är dock kanske inte alldeles glasklart ...

Aya från Yopougon är en rolig och fartfylld historia i sex delar, och bara den första finns än så länge på svenska. Mycket hinner hända på bokens 96 sidor och när den är slut undrar man onekligen hur det ska gå för alla de inblandade. Ska Adjouas och Moussas äktenskap hålla? Kommer Aya att klara sig undan de tre F:en - frisera, fålla och fånga en fästman? Ska Felí och Hervé finna varandra? Ska flickorna få någon ordning på sina oansvariga men stränga pappor?

Dessutom får man en "ivoriansk bonus" med flera goda recept på köpet!

Aya från Yopougon har översatts till svenska av Gunnel von Friesen och gavs ut på Papamoscas bokförlag 2010.


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Veronique Tadjo om Bok & Bibliotek 2010

Veronique Tadjo, som bland annat har skrivit Mamy Wata och monstret (Trasten 2008 och En bok för alla 2010, i översättning av Matilda Wallin) deltog ju på förra årets Bok & Bibliotek i Göteborg. Nu har hon skrivit en kort artikel om sina upplevelser av mässan och av dess tema, Afrika. Artikeln, som är skriven på franska, hittar man på Takam Tikou och den heter "L’Afrique à la Foire du Livre de Göteborg".

Finurliga mama Sambona

Nu är det Allhelgonahelg och då är det kanske lämpligt att presentera finurliga mama Sambona, i boken med samma namn (Hjulet, 2008). Mama Sambona är en gammal dam som lever på ön Ukerewe i Tanzania, tillsammans med sina släktingar och vänner. Mama Sambona har kommit upp i den ålder då Döden plötsligt står på lur och väntar, men naturligtvis vet hon att även han måste spela efter reglerna - och i det här fallet innebär det att han bara har tre chanser att få henne med sig på resan. Om han misslyckas måste han vänta i tre år på ett nytt tillfälle.

Mama Sambona är förstås en finurlig dam och med list och humor lyckas hon helt förvrida huvudet på den byråkratgrå Döden och se till att hon får leva i ytterligare några år.
Finurliga mama Sambona (med text av Herman Schulz, illustrationer av Tobias Krejtschi och i översättning av Ulla Forsén) utspelar sig i Afrika, men liknande historier berättas även i Latinamerika, bland annat i Mexico där man ju så här års firar De dödas dag.


(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Några bilder från årets Bok & Bibliotek i Göteborg

Den hemliga trädgården var en av arrangörerna bakom de många aktiviteterna på Barnens torg i år. Temat var Afrika, och som ni ser var det full fart större delen av tiden! Här följer några bilder från de två första dagarna av mässan.

Författaren Meshack Asare från Ghana framträder på Biblioteksscenen.

Den angolanske författaren Ondjaki signerar böcker efter ett framträdande på Nallescenen.

Barnens torg kantades av vepor med illustrationer ur bland annat Christian Epanyas bilderbok Papa Diops taxi.

Författaren Ousmane Diarra från Mali vilar ut under baobabträdet på Barnens torg med en god bok.

Inte bara afrikanska författare passade på att ta igen sig på Barnens torg...

Senayit Worku, illustratör från Etiopien.

Said Salah Ahmed från Somalia berättar om det somaliska språkets långa historia.

Piet Grobler, Sydafrika, tar emot svenska IBBY:s Peter Pan-pris för sin bok Makwelane och krokodilen.

Blombuketter till årets Peter Pan-pristagare!

Caféet vid Barnens torg smyckades med illustrationer ur böcker av Piet Grobler, John Kilaka, Veronique Tadjo och Christian Epanya.

Dominique Mwankumi från Kongo-Kinshasa med en av sina böcker.

Bienvenue Sene Mongaba och Dominique Mwankumi, bägge från Kongo-Kinshasa, diskuterar böcker med Internationella bibliotekets Matilda Wallin.

Nallescenen pryddes med illustrationer ur Veronique Tadjos Mamy Wata och monstret.

Ett möte mellan fyra bilderboksskapare från två kontinenter: Christian Epanya (Kamerun), John Kilaka (Tanzania) samt Sassa Burengren och Sara Gimbergsson från Sverige.

Christian Epanya diskuterar och signerar på Barnens torg.

(Text och bild: Anna Gustafsson Chen)

Nu börjar bokmässan!

Bok & Bibliotek drar igång igen i morgon, och som ni redan vet är Den hemliga trädgården på plats. Vi har vår bas i monter H05:25 och en lista på de program vi arrangerar hittar du här, på Bok & Biblioteks webbplats.

Den hemliga trädgården ingår i projektet Barn Afrika 2010, där vi tillsammans med andra bokförlag och organisationer lyfter fram den afrikanska barn- och ungdomslitteraturen på årets bokmässa. Hela programmet, som innehåller mer än 40 superintressanta punkter, finns i här i pdf-format.

Du som befinner dig i Göteborg ska absolut passa på att besöka oss!

Veckan efter bokmässan finns det även möjlighet för den som bor i Stockholmstrakten att delta i ett antal seminarer kring läsning samt barn- och ungdomsböcker från Afrika. Det är Internationella biblioteket som arrangerar program i samband med sin internationella barnboksvecka. De programmen hittar du här, på Stockholms stadsbiblioteks webbplats.

Välkommen!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Den hemliga trädgården: Afrika

Äntligen är den här! Den hemliga trädgårdens Afrikaskrift, i lagom tid till bokmässan.

Den lilla men mycket välfyllda boken innehåller presentationer av ett antal afrikanska barnboksförfattare och illustratörer som till exempel Meshack Asare, Ousmane Diarra, Piet Grobler, John Kilaka och Veronique Tadjo, artiklar om afrikanska serier, läsfrämjande aktiviteter och ungdomstidskrifter. Här finns också en berättelse av Mia Couto samt gott om boktips för både barn, ungdomar och vuxna. Och förstås en mängd färgstarka, inspirerande illustrationer!

Så här skriver Sven Hallonsten, som tillsammans med Britt Isaksson har redigerat boken, i sitt förord:

Vilken färg har Afrika? Svart eller vitt eller kanske, rött, orange, gult, grönt eller blått med inslag av lila, beige, rosa och en aning brunt.

I den hemliga trädgårdens afrikanska avdelning, som här öppnar grindarna för att sätta strålkastarljuset på barnböcker från olika delar av Afrika, finns alla dessa färger och en hel del till. Och så finns där alla berättelserna: glada, sorgliga, spännande, ljudliga, hoppfulla, gamla, nya, lärorika, underhållande, färgstarka, svartvita, fabler, sagor, myter, fåglar, elefanter, kåkstäder, aids och ett myller av barn och andra människor.

Nu när vuvuzuelorna tystnat och Sydafrika med den äran genomfört VM i fotboll är det dags att sätta fokus på en annan del av den afrikanska kulturen: litteraturen. Den muntliga berättelsen men framförallt den som finns i böckernas värld.

Afrika är temat för årets bokmässa i Göteborg 2010. Inom nätverket Den hemliga trädgården har vi därför antagit utmaningen att ge de afrikanska barn- och ungdomsböckerna en synlig plats på den stora bokmässescenen.

Med stöd av Statens Kulturråd har vi bjudit in ett 20-tal författare, illustratörer, läsfrämjare, serieskapare och experter från Angola, Botswana, Elfenbenskusten, Eritrea, Etiopien, Ghana, Kamerun, Kongo, Mali, Nigeria, Somalia, Sydafrika och Tanzania. De kommer att framträda på en mängd olika scener under bokmässans fyra dagar.

För att stödja denna satsning och ge alla barnboksintresserade en möjlighet att fördjupa sig före och framförallt efter mässan, bestämde vi oss för att ge ut en fjärde del i vår skriftserie, nu med titeln Den hemliga trädgården/Afrika.

Trogna traditionen från tidigare skrifter har vi blandat längre artiklar, essäer och översikter med korta porträtt, skönlitterära texter och citat och massor av bilder från afrikanska barnböcker.

Vi bad årets Peter Pan-pristagare, Piet Grobler, den "blygsamme världskonstnären" från Sydafrika att göra omslaget och vi fick fantasieggande originalbilder för både fram- och baksida och dessutom flera bonusbilder.

Vi tillstånd av författaren Mia Couto och konstnären Malangatana från Mocambique att använda deras berättelse Skuggornas innergård, som är gjord enbart för skolbruk i landet och som Maria Bergstrand på Världsbiblioteket av en händelse hittade på nätet. Nu får denna suggestiva historia inleda och ange tonen.

Ni hittar tolv korta porträtt av välkända barnboksförfattare av vilka endast hälften är översatta till svenska. En del av dessa porträtt fanns redan i boken Världens barnboksförfattare (2008) och har här bearbetats och kompletterats.

Stort tack till Jay Heale från Sydafrika som med sin sakkunskap i två essäer vidgat våra perspektiv på afrikansk barnlitteraturs bakgrund, nuläge och framtid. Och ett lika stort tack till alla barnbokskonstnärer som välvilligt låtit oss använda deras bilder och texter.

Som de obotliga optimister vi är hoppas vi nu att denna massiva lansering av afrikanska barnboksförfattare ska ge resultat i form av större efterfrågan och fler översättningar. Så lärare, skol- och barnbibliotekarier och alla andra intresserade: Kom loss, ställ krav, berätta Afrika och världens historier!

Den hemliga trädgården/Afrika distribueras av Världsbiblioteket och kan beställas på adress vbib@solidaritetshuset.se


(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Biblioteket i samhället skriver om barn- och ungdomslitteratur i Afrika

Det senaste numret av tidskriften BiS (Biblioteket i samhället) är ett temanummer om Afrika, där det ingår en rad artiklar om just barn- och ungdomslitteratur, till exempel:

• ABC-boken – den enda viktiga boken. Henning Mankell


• Döv flyktingflicka inspirerade till Karamellens ord. Monica Zak har träffat författaren och västsaharaaktivisten Gonzalo Moure.


• BiS stödaktion för läsning till barn i västsahariska flyktingläger!


• Lubuto – litteratur och ljus i Lusaka. Maria Ronnås skriver om ett bibliotek som är som en skola för barn som lever på gatan eller på barnhem.


• Dear friends. Ett femtonårigt samarbete mellan barn i Sydafrika och i Rinkeby har resulterat i ännu en bok. Gunilla Lundgren och Kerstin Gidfors beskriver sitt arbete.


• Ett skolbibliotek i Tanzania. Lisbeth Berglin om en skola och ett skolbibliotek som stöds av Martin Kochgymnasiet i Hedemora.


• 10.000 demonstrerar för skolbibliotek i Kapstaden. Equal Education – ny påtryckarorganisation med skolbibliotek på agendan.
  

Specialnumret kommer att presenteras fredagen den 24:e september, på Bok & Bibliotek i Göteborg, där man också kan höra Gunilla Lundgren berätta om projektet Dear Friends vid olika tillfällen.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Fyra seminarier du inte får missa på bokmässan 2010!

Torsdag, 23 september, klockan 15:00-15:20
Färsk fisk och Förtrollad frukt
Möt John Kilaka, bilderboksskapare och tingatinga-konstnär från Tanzania, i ett samtal med Sven Hallonsten.

Fredag, 24 september, klockan 16:00-16:20
Pippi på fåglar
Årets Peter Pan-pristagare, Piet Grobler från Sydafrika, visar sina egensinniga bilder och samtalar med Britt Isaksson

Lördag, 25 september, klockan 10:00-10:20
Livet i en knallröd taxi
Bilderboken Papa Diops taxi blev ett genombrott: möt barnbokskonstnären Christian Epanya från Kamerun i ett samtal med Sven Hallonsten

Lördag, 25 september, klockan 12:00-12:20
Planète Jeunes – en afrikansk Kamratposten?
Modern ungdomstidning på franska med bred läsekrets i Västafrika. Möt Eyoum Nganguè, chefredaktör, från Burkina Faso i samtal med Britt Isaksson. I samarbete med Afrikultur.

Arrangör för samtliga program: Barn Afrika 2010

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

Var är Afrikas barnböcker?

Nu blir det fest! Till bokmässan i Göteborg i september kommer Makwelane, Mamy Wata, Papa Diop, Sokwe Schimpans och deras författare och illustratörer. Och ytterligare ett 15-tal barn- och ungdomsboksförfattare från olika delar av den stora kontinenten.

När det blev klart att Afrika skulle bli tema för bokmässan i Göteborg 2010 blåste vi liv i nätverket Den hemliga trädgården och tog på oss ansvaret för att barn- och ungdomsböckerna inte skulle bli bortglömda. Vi ville göra en samlad manfestation för den afrikanska barn- och ungdomslitteraturen i Sverige. Den största någonsin.

Än så länge har det gått vägen. Finansieringen är något så när klar, författarna, illustratörerna, seriemakarna och experterna är inbjudna och de allra flesta har tackat ja. Fem seminarier har vi fått med i det stora konferensprogrammet och nu pågår detaljplanering av "våra" författares framträdande på olika gratisscener: Afrikamonterns scen, Internationella Torget, Biblioteksscenen, Författarförbundets scen, Barnens torg och så vidare.

Vi kommer att finnas med på Internationella Torget som inhysingar, vi planerar en särskild Afrikabarnbokhandel på olika ställen och hoppas att vår fina nygjorda logotyp ska synas överallt.

Samtidigt pågår arbetet med en skrift kallad Den Hemliga Trädgården/Afrika som innehåller porträtt av de gästande författarna, artiklar, essäer, texter och massor av fina illustrationer. Skriften hoppas vi ska bli till nytta för skolor och bibliotek och alla andra som intresserar sig för den afrikanska barnkulturen.

Denna satsning på bokmässan kombineras med ett samarbete med Internationella Bibliotekets barnboksvecka som i år ligger i direkt anslutning till mässan och som helt koncentrerar sig på Afrikanska författare och de språk de skriver på.

Kom till bokmässan i Göteborg den 23-26 september och träffa våra spännande gäster från ett 10-tal olika länder i Afrika! En lista på vilka som kommer finns här nedanför och mer information om de olika seminarierna kommer snart.

Och – glöm inte att skaffa skriften Den Hemliga Trädgården/Afrika. Den blir färdig i slutet av augusti, den är gratis och kan skaffas från Världsbiblioteket.

Författare och illustratörer som kommer till Bok & Bibliotek 2010:

• Meshack Asare, Ghana (flera böcker på svenska)
• Lesley Beake, Sydafrika (Luktar det regn, Norstedts 1994)
• Ousmane Diarra, Mali (ej översatt)
• Unity Dow, Botswana (ej översatt)
• Christian Epanya, Kamerun (Papa Diops taxi, Trasten 2006)
• Maria Celestine Fernandez, Angola (ej översatt)
• Yohannes Gebrrgeorgis, Etiopien (ej översatt)
• Piet Grobler, Sydafrika (Makwelane och krokodilen, Hjulet 2009)
• Jay Heale, Sydafrika (barnboksexpert)
• Fatou Keïta, Elfenbenskusten (ej översatt)
• John Kilaka, Tanzania (Färsk fisk och Vilken vän, båda utgivna av Hjulet)
• Elieshi Lema, Tanzania (en vuxenbok finns översatt till svenska)
• Sindiwe Magona, Sydafrika (en vuxenbok finns översatt till svenska)
• Bienvenu Sena Mongaba, Kongo (ej översatt)
• Domenique Mwankumi, Kongo (ej översatt)
• Eyoum Nganguè, Kamerun, Burkina Faso (chefred. Planète Jeunes, författare till En evighet i Tanger, Trasten 2007)
• Shapiro, Sydafrika (illustratör)
• Véronique Tadjo, Elfenbenskusten/RSA (Mamy Wata och monstret, Trasten 2008)
• Senayit Worku, Etiopien (ej översatt)

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

Faustin Titi ger båtflyktingarna ett ansikte

Serietecknaren Faustin Titi föredrar realism framför humor. Med sitt album om Gawa från Gnasville vill han ge de illegala immigranterna ett ansikte.

Hemma i Abengourou i Elfenbenskusten var det inte vanligt med böcker eller tv. Där samlades folk i ljuset av månskenet för att berätta historier och sagor för varandra.

Det var så Faustin Titi började teckna. Han tecknade figurer i sanden. När skolläraren upptäckte hans förmåga började han hämta med honom till skolan på kvällarna.

- Läraren ville att jag skulle rita på svarta tavlan inför nästa dags lektioner. Då kunde han visa eleverna det han pratade om. Jag ritade kroppsdelar och växter. Ibland fick jag illustrera ord som förstaklassarna skulle lära sig skriva.

En allvarsam serietecknare
När jag berättar att det var en turist som visade mig vägen till hotellet, skrattar han. För Faustin Titi är Stockholm en liten stad, så liten att det förefaller osannolikt att någon någonsin ska behöva fråga efter vägen. Själv bor han numera i Paris, dit han kom 2005 när krisen i Elfenbenskusten förvärrades.

Faustin Titi pratar lågt och han ler tillbakahållet. Kanske blir jag överrumplad av hans allvarliga uppsyn. Som om jag hade föreställt mig att en serietecknare måste vara lik en seriefigur med lustig uppsyn och formbara kinder. Men plötsligt spritter han till. Vi har gått förbi ett skyltfönster med Batman.

- Batman är en av mina favoriter, utbrister han. Och Spindelmannen, lägger han till.

I det ögonblicket blir jag nog ännu mer förvånad. Batman och Spindelmannen känns så långt man kan komma från Gawa, huvudpersonen i hans eget album, En evighet i Tanger, och anledningen till att han just nu är i Stockholm. En färgskala av gråa toner och ett naivistiskt formspråk förstärker berättelsens realistiska ton.

Efter att ha lanserats i Italien, Frankrike och Belgien ger nu barnboksförlaget Trasten ut En evighet i Tanger på svenska.

Förlorade illusioner
Gawa är en ung man från staden Gnasville, en påhittad storstad vid Atlantkusten, någonstans i Västafrika. När fadern har samlat in familjemedlemmarnas alla besparingar, beger sig Gawa med hjälp av en människosmugglare, mot Europa. En farlig och äventyrlig resa genom öknen får ett abrupt stopp i Tanger, i norra Marocko. Där går Gawa omkring och drömmer sig bort, ömsom till en framtid i Europa, ömsom till Gnasville.

- I Europa tror folk ofta att alla afrikanska båtflyktingar är analfabeter. Tvärtom kan de ha år av universitetsstudier bakom sig. Men tvingas man bo hos sina föräldrar och bida sin tid för att framtiden verka hopplös, kan man lika gärna ta den risk det innebär att åka iväg, säger Faustin Titi.

Vänder sig till både afrikaner och européer
Han har börjat prata snabbare. Om Faustin Titi är återhållsam med detaljer ur sitt eget liv, så verkar migrationsfrågor engagera honom desto mer. Med historien om Gawa vill Faustin Titi ge de illegala immigranterna ett ansikte. Tecknad i realistiskt gråa toner vänder den sig främst till tonåringar, men även vuxna som gillar seriealbum.

- Berättelsen riktar sig till både afrikaner och européer. Till de unga afrikaner som är beredda att ge sig av och inte vet vad de utsätter sig själva för. Och till européer för att de ska förstå varför man väljer att åka iväg.

Albumet har han gjort i samarbete med journalisten Eyoum Nganguè från Kamerun, som har skrivit texten. Tillsammans vann de första pris för berättelsen om Snuten i Gnasville i en serietävling som anordnades i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan. Priset de vann var att få ge ut ett album. Så kom En evighet i Tanger till.

(Text: Suzanna Petersson Kero, som intervjuade Faustin Titi när han besökte Stockholm 2007. Bild: Fredik Persson. Eyoum Nganguè, som skrev texten till En evighet i Tanger, besöker Sverige i samband med Bok & Bibliotek i Göteborg i slutet av september 2010.)

Internationella bibliotekets barnboksvecka - i år med Afrikatema!

Internationella biblioteket tar nu för sjunde året i rad initiativ till en internationell barnboksvecka, då barnboksförfattare från olika länder bjuds in till Sverige för att träffa barn, kollegor och intresserad allmänhet. Syftet med barnboksveckan är att stimulera barn och ungdomar med annat modersmål än svenska till ökad läsning och eget skrivande och att öka kunskapen bland svenska bibliotekarier och författare om barn- och ungdomslitteratur på de valda språken. Hittills har 27 författare från 23 olika länder deltagit i barnboksveckan, som genomförs med stöd från Kulturrådet och Stockholms läns landsting.

I år infaller Internationella barnboksveckan 20-29 september, alltså i samband med Bok & Bibliotek i Göteborg. Bokmässan har i år Afrika som tema, och Internationella biblioteket har valt att därför även låta årets barnboksvecka gå på samma linje. De inbjudna författarna kommer att tillbringa några dagar i södra och västra Sverige, några dagar på bokmässan och några dagar i Stockholm och övriga landet.

Årets författare är:

Senayit Worku (Etiopien/amhariska)
Senayit Worku arbetar som illustratör och grafisk designer, samt med film och animation. Hon har illustrerat ett flertal barnböcker och håller gärna i både berättarstund och måleriworkshop. Hennes namn stavas även Sanayet Warqu.

Desbele Mehari (Eritrea/tigrinska)
Desbele Mehari är en eritreansk författare som har skrivit ett antal böcker för barn på låg- och mellanstadiet, mest fabler och djursagor. I bibliotekskatalogerna stavas hans namn även Dasbala Mahari.

Elieshi Lema (Tanzania/swahili)

Elieshi Lema är född i en by på Kilimanjaros sluttningar. Under sin utbildning till bibliotekarie började hon själv att skriva poesi och barnböcker. Numera har hon ett eget bokförlag och har också skrivit böcker för vuxna, bland annat Bränd jord som finns i svensk översättning (Tranan 2004). Hon har uppmärksammats för att hon har ett genusperspektiv även i sina barnböcker och hon arbetar aktivt med olika läsfrämjande projekt. Några av hennes böcker hittar ni här.

Bienvenu Sene Mongaba
(Kongo-Kinshasa/franska, lingala)
Bienvenu Sene Mongaba är förläggare och författare som bland annat arbetar för att stärka språket lingalas ställning. Han har skrivit en rad böcker för barn, framförallt serien om Mutos, en tioårig busunge från Kinshasa som är med om en rad äventyr. Böckerna är tvåspråkiga, på lingala och franska. Han driver kulturföreningen Mabiki, som varje år arrangerar en festival för afrikansk barn- och vuxenlitteratur, och är även chefredaktör för en tidskrift med tecknade serier för vuxna, Idologie plus plus.

Celestina Fernandes (Angola/portugisiska)
Har skrivit ett dussin böcker för barn och ungdomar, men även för vuxna. Hon har skrivit både poesi och prosa, och beskriver sig själv som historieberättare. En artikel om henne (på portugisiska) hittar ni här.

Said Salah Ahmed (Somalia / somaliska)

Till barnboksveckan kommer även Said Salah Ahmed, somalisk pedagog och författare som för närvarande är bosatt i USA men även är verksam i internationella sammanhang. Han har skrivit dramatik för vuxna, men även nedtecknat somaliska sagor för yngre barn.

Tanken är att författarna framför allt ska träffa barn med samma modersmål som de själva. Bibliotek, skolor, modersmålslärare och kulturföreningar runt om i landet som vill ha besök av någon av författarna kan höra av sig till Internationella biblioteket. Seminarier och författarträffar riktade till vuxna kommer även att anordnas, så håll ögonen öppna för mer information efter sommaren!

Blankett för intresseanmälan hittar du på Internationella bibliotekets webbplats.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)