Afrika bortom savannen

Att läsa böcker är lite som att resa, brukar man säga ibland. Samtidigt kan bokläsning vara så mycket mer. Det kan uppstå en närhet och en tillhörighet som man kanske inte alltid hinner nå fram till under ett tillfälligt besök i ett annat land. När jag själv var barn på 70-talet älskade jag berättelser från andra länder. Dokumentära eller fiktiva spelade mindre roll. Inte sällan utspelades de här berättelserna i Afrika. Men oftast var de berättade av svenska författare och filmare som reste ut. Idag börjar Afrikas egen litteratur i allt större utsträckning att nå våra breddgrader.

2009 kom bilderboken Ashraf från Afrika ut på svenska. Texten var skriven av Ingrid Mennen och av den för svenska bilderboksläsaren bekante Niki Daly. Bilderna var den här gången gjorda av Nicolaas Maritz. Det var egentligen ingen särskilt uppseendeväckande bok. Men jag tror att den ändå var viktig som ett ”statement”. Att den ändå kommer att vara en sorts, ja om inte milstolpe så åtminstone en viktig vägmarkering inom den afrikanska barnlitteraturen. Den visar till hela sin form på en förskjutning från den traditionella bilden av Afrika med de stora djuren på savannen till bilden av det moderna urbana livet i den afrikanska storstaden.

Förskjutningen sker via en litterär metanivå. De vilda djuren som inleder boken finns bara i en biblioteksbok som huvudpersonen, pojken Ashraf, har lånat. Pojken har aldrig sett de här djuren i vilt tillstånd. Precis som så många barn i den övriga världen har han bara läst om dem. Istället får vi följa Ashraf på hans promenad genom storstaden för att låna om just denna bok om de vilda djuren på biblioteket. Illustrationerna hämtar följdriktigt minst lika mycket kraft från den modernistiska konsthistorien som från något traditionellt afrikanskt bildspråk. Det känns som att boken försöker förmedla något viktigt: ”Vi kan vara både afrikanska OCH moderna i våra bilderböcker, samtidigt. Vi kan berätta precis vilka historier vi vill.”

Men gör den afrikanska bilderboken idag precis vad den vill?

Ibland tänker jag mig att de afrikanska bilderboksskaparna riskerar att bli klämda mellan olika förväntningar på att de ska vara just ”afrikanska”. Kanske finns det inhemska och politiska förväntningar och påtryckningar på att författarna ska skapa nån sorts lokal stolthet genom att visa fram en förutbestämd afrikansk särart. Men än troligare är att det finns en förväntan utifrån. Den afrikanska barnlitteraturen tar ofta sina vägar via den västerländska världen där förlagshusen för det mesta har sina säten. Och bestämmer sig förlagen för att ge ut en afrikansk originalbilderbok ”så ska det väl i alla fall synas att den är just afrikansk. Fram med giraffer och zebror. Annars hade vi väl lika gärna bara kunnat ge ut ännu en västerländsk bok till.” Kanske riskerar det just därför att bli ett ”typiskt Afrika” som skildras, så som Afrika blivit definierat och formulerat ur vårt västerländska perspektiv.

Det är ändå med stor glädje jag konstaterar att den afrikanska barnlitteraturen nu på allvar börjar nå fram till vår svenska bokmarknad. På mitt skrivbord ligger faktiskt en hel trave ...

Överst i bunten hittar jag en återutgivning av Trumgubbens hemlighet (utgiven som Bronsgubbens hemlighet 1985). Meshack Asare från Ghana är en av de viktigaste och mest namnkunniga bland afrikanska författare och illustratörer inom barnlitteraturgenren och han finns redan representerad med ett flertal titlar på svenska. Trumgubbens hemlighet har snart 30 år på nacken, men kommer nu i färgversion. Intressant att konstatera är att det inte är helt ovanligt att tidigare publicerade afrikanska böcker nu återutges på svenska (Chinua Achebes Allt går sönder är ett annat exempel, en ”vuxen” klassiker). I vårt globala tidevarv verkar tiden äntligen ha blivit mogen för att de här böckerna ska kunna nå en större svensk publik än de fick när de första gången presenterades.

Trumgubbens hemlighet handlar om pojken Kwajo som tillhör Asantefolket och om hans pappas hantverk med att tillverka guldvikter, små konstfulla statyetter i mässing. Trumgubben tar med Kwajo på en drömlik resa på jakt efter en kuduo, en kruka full med guldstoff. Boken vandrar just över gränsen mellan socialrealism och dröm, mellan reportage och saga, mellan fantasi och pedagogik. Visst kan pedagogiska inslag vara en tvångströja som krängs på barnlitteraturen av välmenande eller nyttotänkande vuxna, men samtidigt är jag inte den som av principiella skäl helt och hållet vill avfärda pedagogiska inslag i barnlitteraturen.

Asares bok påminner mig en del om en av min egen barndoms läsupplevelser – Plupp. Inga Borgs berättelser och framför allt hennes bilder har etsat sig fast i mitt minne. Skildringarna av fjällvärlden med naturen, djurlivet och befolkningen. Hos Trumgubbens hemlighet är det likaså bilderna som gör det största intrycket på mig. Asares mörka gråskalor skapar en inneboende dramatik i illustrationerna som både fascinerar, oroar och blir till en värld där jag gärna stiger in och vistas – med lite nyvunnen kunskap på köpet.

Dominique Mwankumi från Kongo-Kinshasa hör i mitt tycke till de allra intressantaste bilderboksskaparna ur den yngre generationen. Han är en viktig drivkraft i det afrikanska bilderboksnätverket Illus Africa och har ett tiotal titlar i sin verkförteckning. Gatans prins är hans första bok på svenska, men originalutgåvan kom redan för tio år sedan.

Även om berättelsen om två pojkars kamp för överlevnad på en soptipp i Kinshasa kanske skulle kunna påstås vara ”typiskt afrikansk” i sin skildring av fattigdom, så har Mwankumi en frihet i sitt bildspråk som snarare vetter åt film och modernt fotografi. Pojkarna tillverkar leksaker av gamla ståltrådar och metallremsor från skrotupplaget och säljer på en marknad. Men efter ett traumatiskt rånförsök tillverkar den ena pojken istället ett musikinstrument och detta blir början till en förändring.

Det är fascinerande att se hur Mwankumi jobbar längs en djupaxel i sina bilder, med de två signalfärgerna rött och blått i pojkarnas kläder som mäter upp avstånden inåt i bilden och där känslan som uppstår blir högst rumslig, näst intill tredimensionell. Det filmiska förstärks dessutom av bildernas förmåga att framkalla en känsla av rörelse. Och fattigdomen är ju ingalunda ett typiskt afrikanskt problem, den är ett mänskligt problem och högst global.

En annan av mina favoriter är John Kilaka från Tanzania. Han återvänder nu med Förtrollad frukt sju år efter de originella Färsk fisk och Vilken vän. Kilaka är tinga-tingakonstnär. Tinga-tinga är ett starkt stiliserat bildspråk som numer känns helt hemtamt för svenska barn eftersom Barnkanalen regelbundet visar tecknade filmer under just den titeln och med den estetiken.

När Kilaka återkommer i bilderboksgenren tar han sig lite nya friheter i sitt visuella uttryck. Färgerna är grällare, bilderna mer inzoomade. Tyvärr upplever jag att berättelsen denna gång är långt mer konventionell än i hans tidigare två böcker. Han lutar sig här mot en folksaga, en muntlig berättelse från Tanzania. Djuren försöker komma undan hungern genom att få frukterna att falla ned ur ett magiskt träd. Men då måste de först benämna trädet vid dess rätta namn. Ett namn som bara sköldpaddan vet och som bara haren till slut lyckas komma ihåg.
Om Kilaka kunde ge sig själv ett än större svängutrymme både i bild och i berättelse skulle han kunna bli en av de allra bästa bilderbokskaparna. I framtiden hoppas jag helt enkelt på en större våghalsighet från John Kilaka.

Ytterligare en bilderbok som lutar sig mot en folksaga är Sivus sex önskningar av Jude Daly. Men denna gång känns resultatet oväntat fräscht. Kanske är det för att den taoistiska folksagan färdats från Asien innan den slutligen damp ned på det sydafrikanska ritbordet. Möjligen är det just den distansen som ger Jude Daly en större känsla av frihet. Här är det stenhuggaren som blir allt han önskar sig – affärsman, borgmästare och så småningom sol, regnmoln, vind och till sist ett klippblock, ett klippblock som en annan stenhuggare snart börjar bearbeta.

Detta är Jude Dalys andra bok på svenska. Hennes bilder väljer en annan väg än Mwankumis koncentrerade djupperspektiv. I gobelänglikt utdragna bilder panorerar Daly istället ut på bredden med fullt av små spännande detaljer. Jag tänker här till exempel på Anthony Brownes tidiga böcker och för mig är det ett högt betyg. Men jag kan inte låta bli att undra vad Jude Daly kan uträtta om också hon vågar lämna folksagans lite förutbestämda form och experimentera med ett helt eget berättande.

Ondjaki från Angola fick för några år sedan mycket uppmärksamhet när hans vuxenroman Visslaren kom ut på svenska – en roman som präglades av en sorts lyrisk reduktion. Tyvärr saknar jag just en lyrisk reduktion i hans bilderbok Ynari – flickan med de fem flätorna. Texten känns onödigt lång och rätt förutsägbar. Flickan Ynari med sina fem flätor går runt till fem krigförande byar och återger ett av våra fem sinnen till varje by som råkat förlora just den förmågan. Hon offrar också en fläta åt dem var. På så sätt skapar hon fred.

I förordet gör Ondjaki gällande att han utgått ifrån drömmar. I folksagor kretsar handlingen ofta kring tretalet. Hos Ondjaki är talet fem centralt. I just det här fallet hade texten nog vunnit på om flickan Ynari begåvats med endast tre flätor. Det hade räckt. I folksagor finns också mycket kunskap att hämta. Inte minst dramaturgiskt. De är inte fel i alla lägen ...

Men Ondjaki kan nog få sista ordet i alla fall. Vi kommer troligen att stöta på hans författarskap fler gånger i framtiden.

Den afrikanska bilderbokslitteraturen är nu på väg. Nästa generation kommer att bryta ytterligare ny mark. Även serieskaparna är på frammarsch. Förhoppningsvis har vi knappt sett början. Men det behövs fler förlag än enbart Hjulet och Trasten som nu bär så gott som hela ansvaret för att den afrikanska barnlitteraturen ska finnas tillgänglig på svenska.

Ashraf från Afrika
Text: Ingrid Mennen, Niki Daly
Bild: Nicolaas Maritz
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Förlag: Trasten, 2009

Trumgubbens hemlighet
Text och bild: Meshack Asare
Översättning: Vagn Plenge, Monica Stein
Förlag: Hjulet, 2010

Gatans prins
Text och bild: Dominique Mwankumi
Översättning: Suzanna Petersson Kero
Förlag: Trasten, 2011

Förtrollad frukt
Text och bild: John Kilaka
Översättning: Britt Isaksson
Förlag: Hjulet, 2010

Sivus sex önskningar
Text och bild: Jude Daly
Översättning: Britt Isaksson
Förlag: Hjulet, 2010

Ynari – flickan med de fem flätorna
Text: Ondjaki
Bild: Danuta Wojciechowska
Översättning: Yvonne Blank
Förlag: Trasten, 2010

(Skrivet av: Mats Kempe. Artikeln är hämtad ur tidskriften Karavan 2001:3, som bland annat även innehåller en artikel om vilken sorts litteratur som översätts till svenska samt ett reportage om barnboksförlaget Trasten)