torsdag 29 september 2011

Gatans prins i Kinshasa

Två pojkar, Shégué och Lokombe, lever på en soptipp i Kinshasa. De samlar metalltråd och metallremsor som de tillverkar leksaker av och säljer på marknaden. Men dag blir Shégué utsatt för ett traumatiskt rånförsök. I ett försök att hantera känslorna efter händelsen tillverkar Shégué istället ett musikinstrument. Kanske bli den nyfunna kreativiteten också början till ett förändrat liv för Shégué.

Boken heter Gatans prins (Prince de la Rue) och originalutgåvan har hunnit få tio år på nacken. Ändå är det med nyhetens hela välbehag som jag lutar mig över de impressionistiska och filmiskt djupdimensionella bilderna. Mwankumi arbetar inåt i bilden längs en djupgående axel från förgrund till bakgrund. Med de två signalfärgerna rött och blått i kläderna placerar han ut pojkarna i olika konstellationer och komponerar fram bilder som blir högst rumsliga, näst intill tredimensionella. Som läsare är det både spännande och fascinerande att få vistas i de där bilderna.

Efter att ha läst ytterligare några av Dominique Mwankumis böcker så verkar han ofta skapa sina berättelser just utifrån två berättarnivåer. En vardagsnära nivå när dagar och liv lunkar på i sina invanda hjulspår och samtidigt en mer dramatisk nivå där livet när som helst kan slira till och döden väntar runt nästa krök.

Mwankumis val av färger har också betydelse för upplevelsen av böckerna. Hans ljusbeige litet disiga bilder i Gatans prins skapar en fuktig, lätt kvalmig atmosfär, medan böcker som La peur de l'eau och Les petits acrobats du fleuve har gulaktiga och turkosa grundtoner som lyfter fram en helt annan stämning.

Dominique Mwankumi, som är född 1965, är en av grundarna av det viktiga afrikanska barnboks- och illustratörsnätverket Illus Africa. Han lever idag i London. Utifrån böckerna som jag hittills läst framstår det klart att Dominique Mwankumi är en realistisk berättare av rang. Det gör att jag inte kan låta bli att undra vad han också skulle kunna åstadkomma om han så småningom tog steget ut och lämnade realismen.

Gatans prins har kommit ut på bokförlaget Trasten 2011 och är översatt av Suzanna Petersson Kero.

(Skrivet av: Mats Kempe)

torsdag 22 september 2011

Jordbarn, himmelsbarn

Vissa böcker kommer man liksom inte förbi. I sommar har vi nog läst den trettio gånger. Minst ... Choi Sukhees koreanska ABC-bok för traditionella kinesiska tecken. Jordbarn, himmelsbarn heter den. Vi följer pippilott-flickans färd över sidorna mellan sina favoritord, från sol till mamma. Kanske ordbok vore en bättre beskrivning.

Vi har målat tecknen för måne, himmel, träd, blomma, moln och jord, både med vattenfärger och vaxkritor. Mina barn ligger just i startgroparna för skriftspråket och det slår mig på ett högst konkret sätt att när skrivtecknen inte är bundna till ljud utan till hela begrepp så spelar inte det talade språket någon roll. Tecknen fungerar lika bra på alla språk. För barnen är det inte knepigare med det kinesiska tecknet för berg än vad bokstaven G är med sin både runda och kantiga form. Tvärtom kan det vara lättare att skriva tecknet för stjärna än att försöka stava till stjärna på svenska med vårt latinska alfabet. För mig är det annorlunda, jag har blivit vuxen och börjat stelna i mitt invanda sätt att se på skrift. De kinesiska tecknen blir spännande ... men svårfångade, undflyende. För mina barn är det inte så. Och för ett svindlande ögonblick inser jag att just i denna stund skulle de kunna lära sig vilket språk som helst – och både skriva och tala det väl. Själv har jag en oändligt mycket längre väg att gå. Jag har så mycket som jag måste lära om.

För några år sen besökte Choi Sukhee (född 1964) den internationella barnboksveckan i Stockholm och fick ett mindre genombrott här i Sverige 2008 med Världen i kartan, med text av Kim Hyangkeum. Jag lånar hem allt jag kan få tag i av Choi Sukhee ur det svenska bibliotekssystemet. Jag försöker gång på gång ringa in vad som gör henne så fascinerande och bra.

En nypa japansk tecknad film från Studio Ghibli, en droppe kurbitsmåleri, en släng av rysk folksaga och en gnutta Kristina Digman. Kanske kunde jag beskriva hennes böcker så. Ibland drar hon iväg åt det sockersöta. Ändå läser vi henne om och om. Jag hoppas att vi även får se hennes originella böcker om siffror och former på svenska inom kort.

Jordbarn, himmelsbarn är översatt av Ahryun Gustafsson och utgiven på bokförlaget Trasten, 2011.

(Skrivet av: Mats Kempe. Denna text har tidigare publicerats i Dagens Nyheter)

måndag 19 september 2011

En intervju med årets Peter Pan-pristagare: Shaun Tan


Årets vinnare av Peter Pan-priset (och en massa andra barn- och ungdomslitteraturpriser) är Shaun Tan. I våras gjorde författaren Mats Kempe en intervju med honom för IBBY-bladets räkning, och den har vi nu förmånen att få publicera här. Prisutdelningen äger rum på torsdag den 22 september, kl. 16:30 på Bok & Bibliotek i Göteborg.


Ankomsten skildrar händelser som är bekanta för de flesta av oss genom våra släkthistorier, och från filmer och romaner, ändå när man läser Ankomsten så är det som att läsa den här berättelsen för allra första gången – man känner främlingsskapet hos huvudpersonen nästan fysiskt i kroppen. Kan du berätta om skaparprocessen bakom Ankomsten och den kongeniala idén att låta den vara ordlös?

Det var en bra iakttagelse, en känsla av att man upptäcker någonting för första gången, även om man redan känner till den grundläggande berättelsen. Jag tror att det är en av illustrationens stora styrkor, och jag har ofta tyckt om att ta upp historiska ämnen och berättelser som nästan är uttjatade för att se om jag kan framställa dem på ett nytt sätt. Min pappa är immigrant, exempelvis, men jag hade inte så mycket hans resa i tankarna – kanske för att jag redan visste så mycket om den, och tog den för given, det faktum att den hade skett i alla fall. Ankomsten tog avstamp ur en del tankar kring den här familjehistorien fast utifrån ett mer känslomässigt perspektiv – men även ur min frus erfarenheter, hon kommer från Finland (hon är förebild till frun som dyker upp i boken). Det här ledde till ett omfattande researcharbete på immigrationsmuseer och bibliotek, och jag började att samla anekdoter och berättelser från olika länder och historiska epoker. Visuellt var jag mycket tilltalad av fotografier från tidigt 1900-tal och en del arkivbilder tagna på Ellis Island. [Ön vid New Yorks hamn där immigranter togs emot och registrerades innan de tilläts resa in i USA] Anonymiteten hos människor och platser fängslade mig, och fotografiernas tystnad kändes påtagligt kraftfull över avståndet i tid.

Jag letar även alltid efter nya former för illustrerat berättande, eller sätt att blåsa nytt liv i beprövade former. Medan jag bläddrade i gamla fotoalbum från olika dödsbon slog det mig att albumen faktiskt var riktiga bilderböcker. Alltså, bilder placerade i en hyfsat kronologisk ordning där, till stor del, läsaren själv måste föreställa sig en sammanhängande historia. Dessutom är ett fotoalbum en sorts bilderbok som ”läses” av alla personer, i alla åldrar och med alla skilda bakgrunder. Så min idé var att Ankomsten skulle vara just så – ett slags anonymt fotoalbum, men med en något tydligare intrig berättad i bilderna. Ordlösheten kom helt naturligt. Jag insåg snart hur passande den var här, eftersom ett av huvudproblemen som många immigranter ställs inför är språksvårigheten – i ordets allra bredaste betydelse.

Kan du nämna några konstnärer, författare och böcker som varit viktiga för din egen konstnärliga utveckling?

Jag upplever att jag är ganska påverkad av de bilderboksillustratörer vars verk vänder sig både till barn och vuxna och som har ett stråk av mörker eller mysterium i sig. Maurice Sendaks Till vildingarnas land förstås, men också The Three Golden Keys av Peter Sis, Snögubben och When the Wind Blows av Raymond Briggs, och Chris van Allsburgs The Mysteries of Harris Burdick. Alla de här böckerna leker även med formen och är mycket öppna för tolkningar. Men jag är minst lika inspirerad av konstnärer, speciellt australiensiska landskapsmålare som skildrar både naturens landskap och stadslandskapet, men också insprerad av nästan varenda målning, skulptur och installation. Jag läste konsthistoria och konstteori på universitetet, istället för illustration, så det har nog påverkat min inställning och mitt tänkande. Sen finns det serieskapare, skämttecknare och filmmakare som jag både uppskattar och närgranskar. Jag gör ingen stor skillnad mellan ”högkultur” och ”populärkultur”, jag ser samma nivåer av briljans och svårigheter inom alla områden.

Och vad gäller författare, som tonåring var jag mycket påverkad av Ray Bradburys noveller – de verkade så främmande och samtidigt så bekanta på något sätt. Science Fiction har haft en avgörande del i min utveckling som författare och illustratör, eftersom det var den första genren som jag började arbeta med när jag var några och tjugo, att illustrera noveller och bokomslag.

I en bok som Tales of Outer Suburbia arbetar du med berättelser som är lika mycket baserade på skriven text som på illustrationer. Hur ser du på relationen mellan ord och bild när du skapar dina berättelser?

Ja, jag har tillbringat mycket tid åt att tänka kring den här frågan och det känns fortfarande som att jag försöker komma fram till lösningen. Som allmän regel känner jag att ord och bilder i en berättelse bör uppta varsitt separat universum. Med andra ord, en målning bör inte riktigt ”illustrera” vad berättelsen säger, utan snarare presentera ett alternativt perspektiv eller en annan infallsvinkel, så att båda uttrycksformerna expanderar betydelsen hos varandra – eller gör berättelsen något mer hemlighetsfull och öppet för tolkningar, som en gåta man måste fundera kring: vad betyder den egentligen? Bilderna bör aldrig förklara texten, eller tvärtom. Men sen är det nog så att en del berättelser helt enkelt fungerar bättre som skriven text, med färre illustrationer. Andra berättelser – som Ankomsten – förminskas faktiskt om man försöker lägga till ord. Det handlar egentligen om att experimentera och jag antar att de möjliga sammansättningarna mellan ord och bilder är oändliga.

Böcker som The Lost Thing och The Red Tree har ett format som påminner om bilderböcker för små barn, men böckerna rymmer kvaliteten att beröra läsare i alla åldrar. För en bibliotekarie kan det vara ganska svårt att sätta dina böcker på rätt hylla så att de kan hittas av alla dina läsare. Hur tänker du kring genrer och format i en ganska fyrkantig bokindustri?

Ja, det är lite av ett problem. Det slumpar sig bara så att en del raffinerade och kanske skrämmande projekt – som böckerna du nämner – passar perfekt för den 32-sidiga bilderboksformen. Det är bara olyckligt att den här formen bär med sig så många kulturellt betingade konventioner, en förväntan både på målgruppens ålder och bokens innehåll (som konstnär har jag aldrig de problemen, bara som illustratör). Jag har märkt att det här har ändrats under de senaste tio åren, och jag hoppas att några av mina verk har haft del i den utvecklingen – just nu verkar det ske en upplösning av gränser mellan genrer. Det skapas alltmer illustrerade verk för vuxna, däribland mycket experimentella grafiska romaner. Jag hoppas att det fortsätter för bilderböcker är så perfekta för att föra fram kortfattade, men komplexa filosofiska utsagor, eller mångbottnade konstnärliga iakttagelser – bilderböckernas korta och koncisa format är helt unikt. De är också oöverträffade som universella berättelser och kan tilltala många olika sorters människor samtidigt, oavsett ålder, kulturell bakgrund, bildningsnivå och livserfarenhet.

Du har också gjort illustrationer till andra författares böcker. Skiljer det sig mycket från att skapa dina egna berättelser?

Ja, det är helt annorlunda – båda har förstås sin utmaning och belöning, på varsitt sätt. Det bästa med att få en text från en annan författare är att jag på en gång blir tvungen att börja tänka annorlunda, det finns en stilistisk utmaning där, en ny energi, och det är något som förbättrar mitt arbete. Att skapa mina egna berättelser är svårare på så sätt att jag har en tendens att berätta samma typ av historia om och om igen. Ett sätt att lösa problemet är att satsa mycket på researcharbete, att ta in idéer utifrån, att studera immigranthistoria inför Ankomsten är ett bra exempel. På det sättet kan jag ständigt utsätta mig själv för nya och överraskande idéer.

Och framtiden? Har du några nya projekt för oss läsare att se fram emot?

Det senaste avslutade projektet är en animerad kortfilm, "The Lost Thing”, som kanske i slutändan kommer att nå den svenska publiken, en bearbetning av bilderboken som jag skrev och illustrerade för tio år sen, och som varit mycket framgångsrik. Man har också pratat under flera år om att bearbeta Ankomsten till långfilm och det känns om ett mycket lovande projekt. Men mitt hjärta tillhör framför allt de illustrerade böckerna och jag arbetar med några nya idéer, ännu på tidiga stadier, där jag prövar intressanta kombinationer mellan ord och bilder, och en aningen annorlunda målarstil. På senaste tiden har jag blivit alltmer intresserad av teman kring mellanmänskliga relationer, tidigare låg mitt fokus på relationen mellan individen och miljön, och på ensamresandes utfärder.

Det är verkligen en fördel att vara både författare och illustratör, eftersom jag när som helst kan ändra båda sidor av ekvationen, utan att känna mig oartig eller oansvarig mot någon annan författare. Jag kan också tillåta mig att göra misstag, till och med överge eller helt skriva om en berättelse som jag inte tycker fungerar. Det är svårt att göra det när en annan författare/konstnär har anförtrott sitt verk åt dig.


(Skrivet av: Mats Kempe)

lördag 10 september 2011

Coconut

Ofilwe håller på att tappa fotfästet. Hon går i en fin skola, bor i ett fint bostadsområde och har fina kläder. Hon är intelligent och kommer från en välbeställd familj, så hon borde ha framtiden för sig. Men under sina år på gymnasiet har hon kommit att inse att inget av det där egentligen betyder något. För Ofilwe är svart, och att vara svart i Sydafrika betyder att man inte kämpar på samma villkor som de vita.

Det här är något som Ofilwe aldrig tänkte på när hon var yngre. Det var inte förrän hon redan hade hunnit långt upp i tonåren som hennes äldre bror fick henne att börja ifrågasätta sin egen världsbild. Idolbilderna på väggarna till exempel, varför föreställer de bara vita människor? Och varför kan Ofilwe inget om sitt eget folks historia? Varför tror hon på en religion som importerats till Sydafrika av de vita?

Ofilwe kämpar emot, men när hon väl har börjat tänka väller minnena fram, minnen av händelser som skaver, av att inte riktigt passa in. Och nu, så här under sista året i gymnasiet, är Ofilwes problem detta: Hon vet inte längre vem hon är. De vita tycker om henne för att hon är söt, trevlig och intelligent, men betraktar henne inte som en av dem. Sina svarta rötter har hon nästan kapat - hon kan inte sina föräldrars modersmål och vet inget om den kultur de kommer ifrån. Hon har blivit en kokosnöt - brun utanpå men svart inuti - och nu vet hon inte var hon hör hemma.

Fikiles problem är det motsatta. Hon är smart, men hon är också fattig. Uppväxt i slummen tillsammans med en morbror som regelbundet förgriper sig på henne skulle man tro att hon inte har mycket hopp. Men Fikile är inte den som ger upp. Hon ska bli framgångsrik, tjäna pengar, bli en stjärna. Och för att uppnå det målet måste hon först bli vit. Ja, det är klart att hon vet att det inte går att byta hudfärg, men hon kan ändra sitt sätt att tala, byta namn, fantisera ihop en annan identitet och ta ett jobb där hon både kan tjäna pengar och hoppas på att en dag bli upptäckt. Hon är beredd att göra nästan vad som helst för ett liv utanför kåkstaden.

Ofilwe och Fikile känner inte varandra, men deras vägar korsas varje söndag när Ofilwes familj äter "traditionell engelsk frukost" på café Silver Spoon. Det förakt de känner för varandra är gränslöst och ändå har de mer gemensamt än de tror.

Coconut är en berättelse om att vara ung och växa upp i ett Sydafrika där samhället är på väg att förändras men där många gamla fördomar och strukturer fortfarande finns kvar. Det är också en roman om språkets betydelse för identiteten. Fikile lägger till exempel om hela sitt sätt att tala för att passa in i den vita världen.

Det är det man tar för givet som visar sig vara det viktigaste i livet. Livet är skumt på det sättet. Till exempel ... Vad ska vi ta för något? Till exempel ens uttal. Det är inget som folk brukar tänka på eller vilja förändra. Men för mig har hela livet kommit att kretsa kring hur jag talar, kring vilka ljud orden gör när de tränger in i lyssnarens öron. Folk inser inte hur mycket deras uttal säger om vilka de är, var de föddes och - viktigast av allt - vilka de umgås med. Allvarligt, när man har de där korta meningsutbytena på bensinstationen eller i brödkön så är det uttalet som hjälper folk att placera en och bestämma sig för hur de ska behandla en. Tro mig, uttalet spelar roll. Låt inte någon dåre övertyga dig om motsatsen.

Ofilwe, å sin sida, inser att hon inte förstår vad hennes föräldrar säger eftersom de aldrig har lärt henne att tala sepedi. När hennes svarta vänner berättar om sina familjer, om sina klannamn och minnen, är hon utanför.

Var hamnar ett oanvänt språk? Packas det ner i ett smuligt gammalt flingpaket tillsammans med en vilsekommen tomat, koden till ens gamla skåp i skolan, ens första telefonnummer och undulatens grav, för att sedan stuvas undan i hjärnans dammiga garage? Eller förstoras det eller utraderas det eller slits det sönder i miljarders miljoners fragment eller förfaller det eller upplöses det till en äcklig stank som avsöndras från ens kropp? Kan det bara spolas bort? Kan mitt eget språk undfly mig helt och hållet? Det är omöjligt. Mama och Pappa talar det hela tiden, fast inte med mig eller med varandra. Men nog måste väl mina trumhinnors filter släppa igenom det?

Det kan se ut som om Ofilwe och Fikile är på väg åt rakt motsatt håll men i själva verket kretsar deras liv kring samma frågor: hudfärgen, språket och identiteten. Som läsare grips man av deras kamp och hoppas innerligt att allt ska ordna sig till det bästa. Och man drabbas även av de andra personernas öden: Ofilwes storebror Tshepo, hennes vackra men oerhört svarta mamma och Fikiles tragiske och självömkande morbror

Kopano Matlwa, som har skrivit Coconut, är född och uppvuxen i Pretoria och Johannesburg i Sydafrika. Coconut är hennes debutroman, som hon skrev samtidigt som hon studerade medicin vid University of Cape Town. Den belönades med European Union Literary Award 2007. I Sverige gavs den ut 2010, av bokförlaget Tranan.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)