Årets vinnare av Peter Pan-priset (och en massa andra barn- och ungdomslitteraturpriser) är Shaun Tan. I våras gjorde författaren Mats Kempe en intervju med honom för IBBY-bladets räkning, och den har vi nu förmånen att få publicera här. Prisutdelningen äger rum på torsdag den 22 september, kl. 16:30 på Bok & Bibliotek i Göteborg.
Ankomsten skildrar händelser som är bekanta för de flesta av oss genom våra släkthistorier, och från filmer och romaner, ändå när man läser Ankomsten så är det som att läsa den här berättelsen för allra första gången – man känner främlingsskapet hos huvudpersonen nästan fysiskt i kroppen. Kan du berätta om skaparprocessen bakom Ankomsten och den kongeniala idén att låta den vara ordlös?
Det var en bra iakttagelse, en känsla av att man upptäcker någonting för första gången, även om man redan känner till den grundläggande berättelsen. Jag tror att det är en av illustrationens stora styrkor, och jag har ofta tyckt om att ta upp historiska ämnen och berättelser som nästan är uttjatade för att se om jag kan framställa dem på ett nytt sätt. Min pappa är immigrant, exempelvis, men jag hade inte så mycket hans resa i tankarna – kanske för att jag redan visste så mycket om den, och tog den för given, det faktum att den hade skett i alla fall. Ankomsten tog avstamp ur en del tankar kring den här familjehistorien fast utifrån ett mer känslomässigt perspektiv – men även ur min frus erfarenheter, hon kommer från Finland (hon är förebild till frun som dyker upp i boken). Det här ledde till ett omfattande researcharbete på immigrationsmuseer och bibliotek, och jag började att samla anekdoter och berättelser från olika länder och historiska epoker. Visuellt var jag mycket tilltalad av fotografier från tidigt 1900-tal och en del arkivbilder tagna på Ellis Island. [Ön vid New Yorks hamn där immigranter togs emot och registrerades innan de tilläts resa in i USA] Anonymiteten hos människor och platser fängslade mig, och fotografiernas tystnad kändes påtagligt kraftfull över avståndet i tid.
Jag letar även alltid efter nya former för illustrerat berättande, eller sätt att blåsa nytt liv i beprövade former. Medan jag bläddrade i gamla fotoalbum från olika dödsbon slog det mig att albumen faktiskt var riktiga bilderböcker. Alltså, bilder placerade i en hyfsat kronologisk ordning där, till stor del, läsaren själv måste föreställa sig en sammanhängande historia. Dessutom är ett fotoalbum en sorts bilderbok som ”läses” av alla personer, i alla åldrar och med alla skilda bakgrunder. Så min idé var att Ankomsten skulle vara just så – ett slags anonymt fotoalbum, men med en något tydligare intrig berättad i bilderna. Ordlösheten kom helt naturligt. Jag insåg snart hur passande den var här, eftersom ett av huvudproblemen som många immigranter ställs inför är språksvårigheten – i ordets allra bredaste betydelse.
Kan du nämna några konstnärer, författare och böcker som varit viktiga för din egen konstnärliga utveckling?
Jag upplever att jag är ganska påverkad av de bilderboksillustratörer vars verk vänder sig både till barn och vuxna och som har ett stråk av mörker eller mysterium i sig. Maurice Sendaks Till vildingarnas land förstås, men också The Three Golden Keys av Peter Sis, Snögubben och When the Wind Blows av Raymond Briggs, och Chris van Allsburgs The Mysteries of Harris Burdick. Alla de här böckerna leker även med formen och är mycket öppna för tolkningar. Men jag är minst lika inspirerad av konstnärer, speciellt australiensiska landskapsmålare som skildrar både naturens landskap och stadslandskapet, men också insprerad av nästan varenda målning, skulptur och installation. Jag läste konsthistoria och konstteori på universitetet, istället för illustration, så det har nog påverkat min inställning och mitt tänkande. Sen finns det serieskapare, skämttecknare och filmmakare som jag både uppskattar och närgranskar. Jag gör ingen stor skillnad mellan ”högkultur” och ”populärkultur”, jag ser samma nivåer av briljans och svårigheter inom alla områden.
Och vad gäller författare, som tonåring var jag mycket påverkad av Ray Bradburys noveller – de verkade så främmande och samtidigt så bekanta på något sätt. Science Fiction har haft en avgörande del i min utveckling som författare och illustratör, eftersom det var den första genren som jag började arbeta med när jag var några och tjugo, att illustrera noveller och bokomslag.
I en bok som Tales of Outer Suburbia arbetar du med berättelser som är lika mycket baserade på skriven text som på illustrationer. Hur ser du på relationen mellan ord och bild när du skapar dina berättelser?
Ja, jag har tillbringat mycket tid åt att tänka kring den här frågan och det känns fortfarande som att jag försöker komma fram till lösningen. Som allmän regel känner jag att ord och bilder i en berättelse bör uppta varsitt separat universum. Med andra ord, en målning bör inte riktigt ”illustrera” vad berättelsen säger, utan snarare presentera ett alternativt perspektiv eller en annan infallsvinkel, så att båda uttrycksformerna expanderar betydelsen hos varandra – eller gör berättelsen något mer hemlighetsfull och öppet för tolkningar, som en gåta man måste fundera kring: vad betyder den egentligen? Bilderna bör aldrig förklara texten, eller tvärtom. Men sen är det nog så att en del berättelser helt enkelt fungerar bättre som skriven text, med färre illustrationer. Andra berättelser – som Ankomsten – förminskas faktiskt om man försöker lägga till ord. Det handlar egentligen om att experimentera och jag antar att de möjliga sammansättningarna mellan ord och bilder är oändliga.
Böcker som The Lost Thing och The Red Tree har ett format som påminner om bilderböcker för små barn, men böckerna rymmer kvaliteten att beröra läsare i alla åldrar. För en bibliotekarie kan det vara ganska svårt att sätta dina böcker på rätt hylla så att de kan hittas av alla dina läsare. Hur tänker du kring genrer och format i en ganska fyrkantig bokindustri?
Ja, det är lite av ett problem. Det slumpar sig bara så att en del raffinerade och kanske skrämmande projekt – som böckerna du nämner – passar perfekt för den 32-sidiga bilderboksformen. Det är bara olyckligt att den här formen bär med sig så många kulturellt betingade konventioner, en förväntan både på målgruppens ålder och bokens innehåll (som konstnär har jag aldrig de problemen, bara som illustratör). Jag har märkt att det här har ändrats under de senaste tio åren, och jag hoppas att några av mina verk har haft del i den utvecklingen – just nu verkar det ske en upplösning av gränser mellan genrer. Det skapas alltmer illustrerade verk för vuxna, däribland mycket experimentella grafiska romaner. Jag hoppas att det fortsätter för bilderböcker är så perfekta för att föra fram kortfattade, men komplexa filosofiska utsagor, eller mångbottnade konstnärliga iakttagelser – bilderböckernas korta och koncisa format är helt unikt. De är också oöverträffade som universella berättelser och kan tilltala många olika sorters människor samtidigt, oavsett ålder, kulturell bakgrund, bildningsnivå och livserfarenhet.
Du har också gjort illustrationer till andra författares böcker. Skiljer det sig mycket från att skapa dina egna berättelser?
Ja, det är helt annorlunda – båda har förstås sin utmaning och belöning, på varsitt sätt. Det bästa med att få en text från en annan författare är att jag på en gång blir tvungen att börja tänka annorlunda, det finns en stilistisk utmaning där, en ny energi, och det är något som förbättrar mitt arbete. Att skapa mina egna berättelser är svårare på så sätt att jag har en tendens att berätta samma typ av historia om och om igen. Ett sätt att lösa problemet är att satsa mycket på researcharbete, att ta in idéer utifrån, att studera immigranthistoria inför Ankomsten är ett bra exempel. På det sättet kan jag ständigt utsätta mig själv för nya och överraskande idéer.
Och framtiden? Har du några nya projekt för oss läsare att se fram emot?
Det senaste avslutade projektet är en animerad kortfilm, "The Lost Thing”, som kanske i slutändan kommer att nå den svenska publiken, en bearbetning av bilderboken som jag skrev och illustrerade för tio år sen, och som varit mycket framgångsrik. Man har också pratat under flera år om att bearbeta Ankomsten till långfilm och det känns om ett mycket lovande projekt. Men mitt hjärta tillhör framför allt de illustrerade böckerna och jag arbetar med några nya idéer, ännu på tidiga stadier, där jag prövar intressanta kombinationer mellan ord och bilder, och en aningen annorlunda målarstil. På senaste tiden har jag blivit alltmer intresserad av teman kring mellanmänskliga relationer, tidigare låg mitt fokus på relationen mellan individen och miljön, och på ensamresandes utfärder.
Det är verkligen en fördel att vara både författare och illustratör, eftersom jag när som helst kan ändra båda sidor av ekvationen, utan att känna mig oartig eller oansvarig mot någon annan författare. Jag kan också tillåta mig att göra misstag, till och med överge eller helt skriva om en berättelse som jag inte tycker fungerar. Det är svårt att göra det när en annan författare/konstnär har anförtrott sitt verk åt dig.
(Skrivet av: Mats Kempe)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar