Coconut

Ofilwe håller på att tappa fotfästet. Hon går i en fin skola, bor i ett fint bostadsområde och har fina kläder. Hon är intelligent och kommer från en välbeställd familj, så hon borde ha framtiden för sig. Men under sina år på gymnasiet har hon kommit att inse att inget av det där egentligen betyder något. För Ofilwe är svart, och att vara svart i Sydafrika betyder att man inte kämpar på samma villkor som de vita.

Det här är något som Ofilwe aldrig tänkte på när hon var yngre. Det var inte förrän hon redan hade hunnit långt upp i tonåren som hennes äldre bror fick henne att börja ifrågasätta sin egen världsbild. Idolbilderna på väggarna till exempel, varför föreställer de bara vita människor? Och varför kan Ofilwe inget om sitt eget folks historia? Varför tror hon på en religion som importerats till Sydafrika av de vita?

Ofilwe kämpar emot, men när hon väl har börjat tänka väller minnena fram, minnen av händelser som skaver, av att inte riktigt passa in. Och nu, så här under sista året i gymnasiet, är Ofilwes problem detta: Hon vet inte längre vem hon är. De vita tycker om henne för att hon är söt, trevlig och intelligent, men betraktar henne inte som en av dem. Sina svarta rötter har hon nästan kapat - hon kan inte sina föräldrars modersmål och vet inget om den kultur de kommer ifrån. Hon har blivit en kokosnöt - brun utanpå men svart inuti - och nu vet hon inte var hon hör hemma.

Fikiles problem är det motsatta. Hon är smart, men hon är också fattig. Uppväxt i slummen tillsammans med en morbror som regelbundet förgriper sig på henne skulle man tro att hon inte har mycket hopp. Men Fikile är inte den som ger upp. Hon ska bli framgångsrik, tjäna pengar, bli en stjärna. Och för att uppnå det målet måste hon först bli vit. Ja, det är klart att hon vet att det inte går att byta hudfärg, men hon kan ändra sitt sätt att tala, byta namn, fantisera ihop en annan identitet och ta ett jobb där hon både kan tjäna pengar och hoppas på att en dag bli upptäckt. Hon är beredd att göra nästan vad som helst för ett liv utanför kåkstaden.

Ofilwe och Fikile känner inte varandra, men deras vägar korsas varje söndag när Ofilwes familj äter "traditionell engelsk frukost" på café Silver Spoon. Det förakt de känner för varandra är gränslöst och ändå har de mer gemensamt än de tror.

Coconut är en berättelse om att vara ung och växa upp i ett Sydafrika där samhället är på väg att förändras men där många gamla fördomar och strukturer fortfarande finns kvar. Det är också en roman om språkets betydelse för identiteten. Fikile lägger till exempel om hela sitt sätt att tala för att passa in i den vita världen.

Det är det man tar för givet som visar sig vara det viktigaste i livet. Livet är skumt på det sättet. Till exempel ... Vad ska vi ta för något? Till exempel ens uttal. Det är inget som folk brukar tänka på eller vilja förändra. Men för mig har hela livet kommit att kretsa kring hur jag talar, kring vilka ljud orden gör när de tränger in i lyssnarens öron. Folk inser inte hur mycket deras uttal säger om vilka de är, var de föddes och - viktigast av allt - vilka de umgås med. Allvarligt, när man har de där korta meningsutbytena på bensinstationen eller i brödkön så är det uttalet som hjälper folk att placera en och bestämma sig för hur de ska behandla en. Tro mig, uttalet spelar roll. Låt inte någon dåre övertyga dig om motsatsen.

Ofilwe, å sin sida, inser att hon inte förstår vad hennes föräldrar säger eftersom de aldrig har lärt henne att tala sepedi. När hennes svarta vänner berättar om sina familjer, om sina klannamn och minnen, är hon utanför.

Var hamnar ett oanvänt språk? Packas det ner i ett smuligt gammalt flingpaket tillsammans med en vilsekommen tomat, koden till ens gamla skåp i skolan, ens första telefonnummer och undulatens grav, för att sedan stuvas undan i hjärnans dammiga garage? Eller förstoras det eller utraderas det eller slits det sönder i miljarders miljoners fragment eller förfaller det eller upplöses det till en äcklig stank som avsöndras från ens kropp? Kan det bara spolas bort? Kan mitt eget språk undfly mig helt och hållet? Det är omöjligt. Mama och Pappa talar det hela tiden, fast inte med mig eller med varandra. Men nog måste väl mina trumhinnors filter släppa igenom det?

Det kan se ut som om Ofilwe och Fikile är på väg åt rakt motsatt håll men i själva verket kretsar deras liv kring samma frågor: hudfärgen, språket och identiteten. Som läsare grips man av deras kamp och hoppas innerligt att allt ska ordna sig till det bästa. Och man drabbas även av de andra personernas öden: Ofilwes storebror Tshepo, hennes vackra men oerhört svarta mamma och Fikiles tragiske och självömkande morbror

Kopano Matlwa, som har skrivit Coconut, är född och uppvuxen i Pretoria och Johannesburg i Sydafrika. Coconut är hennes debutroman, som hon skrev samtidigt som hon studerade medicin vid University of Cape Town. Den belönades med European Union Literary Award 2007. I Sverige gavs den ut 2010, av bokförlaget Tranan.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)