måndag 12 december 2011

Havets mor - en grönländsk myt från Kulusuk

Myten om Havets Mor är känd och älskad av inuiter överallt. Många konstnärer har inspirerats att illustrera den bildrika berättelsen och i de grönländska skolorna har myten en central plats i undervisningen.

När därför läraren och författaren Elisabet Härenstam från Karlstad vände sig till skolan i Kulusuk för att be barnen illustrera hennes tolkning av myten blev reaktionen omedelbar och entusiastisk.

De tvekade aldrig om hur de skulle ta sig an projektet. Myten var deras berättelse och självklart utspelade den sig i Östgrönland, i havet kring deras ö Kulusuk, där fjäll, himmel och hav, hundslädar och skinntält, kajaker och kvinnobåtar, människor och djur är delar av deras liv och vardag.

Redan från början bestämde de sig för att bilderna skulle göras som träreliefer. Dels för att alla barn var duktiga på att såga och dels för att man kunde återanvända spillvirke från soptippen. Konstens kretslopp.

Tecknandet kom igång, de blå färgerna blandades så att de kunde symbolisera olika slags hav, ett stilla, ett upprört, ett klart och ett dött hav. Kulusuk-fjället, vars form skulle utgöra en löpande fris högst upp på de sex bilderna, skars ut som mallar för att de mindre barnen skulle kunna måla det.

Dag efter dag tog bilderna form och mot slutet upptäckte barnen att solen fattades på två av illustrationerna. Och så valde de att teckna solen med den figur som sen urminnes tider varit solsymbol i den östgrönländska kulturen.

Av barnens inspirerade bilder och Elisabet Härenstams tolkning av myten har det blivit en vacker och viktig bilderbok, där sorgen över rovdrigten av deras livgivande hav kontrasteras mot en stark tro på att utvecklingen kan vändas och att Havets Mor åter får smycka håret till fest.

Det förträffliga lilla värmländska bokförlaget Heidruns står bakom utgivningen av denna pärla bland årets bilderböcker. Ett initierat efterord av barnens lärare på skulan i Kulusuk, Anne-Mette Holm och en svit foton från ön och barnens arbete med illustrationerna får man på köpet.

På årets bokmässa i Göteborg i slutet av september presenterades boken i ett program i Värmlandsmontern. Elisabet Härenstam berättade om arbetet med boken och fyra av de konstnärliga eleverna från skolan i Kulusuk visade upp originalbilderna. De var klädda i vackra traditionella grönländska dräkter, gjorda för att stå emot kyla. De såg lätt plågade ut i den tryckande värmen från lampor och åhörare, men de satt tappert kvar.

Allt för konsten och miljön!

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

lördag 26 november 2011

Fatima Sharafeddine talar i Stockholm



Här kan ni höra Fatima Sharafeddine, en av deltagarna i Internationella bibliotekets barnboksvecka 2011, berätta om sitt skrivande!

måndag 14 november 2011

Internationella barnboksveckan 2011 har startat!

Igår inleddes officiellt Internationella bibiotekets barnboksvecka årgång 2011 med ett seminarium där de fyra inbjudna författarna gemensamt presenterade sig. Moderator var författaren Mats Kempe, som även brukar skriva för Den hemliga trädgårdens blogg. Ämnen som avhandlades var förstås deras eget skrivande men också relationen till redaktörer, förlag och - inte minst - illustratörer.

Årets författare är, som vi tidigare berättat, Fatima Sharafeddine från Libanon, Ivar da Coll från Colombia, Mara Cielena från Lettland och Ljubivoje Rsumovic från Serbien. Författarna har ett digert program framför sig med bland annat utflykter till Västerås, Uppsala, Sandviken och Malmö.

I Stockholmstrakten ska Fatima Sharafeddine besöka Hallunda bibliotek klockan 10 på torsdag 17/11 och läsa sagor på arabiska och klockan 16 samma dag framträder hon på Haninge bibliotek.

Vill man lyssna till Ivar da Coll (på spanska) kan man komma till Internationella biblioteket på fredag 18/11 klockan 18.

För information om övriga författarframträdanden under veckan, kontakta Gizela Sladic eller Larry Lempert på Internationella biblioteket.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

torsdag 3 november 2011

Afrika bortom savannen

Att läsa böcker är lite som att resa, brukar man säga ibland. Samtidigt kan bokläsning vara så mycket mer. Det kan uppstå en närhet och en tillhörighet som man kanske inte alltid hinner nå fram till under ett tillfälligt besök i ett annat land. När jag själv var barn på 70-talet älskade jag berättelser från andra länder. Dokumentära eller fiktiva spelade mindre roll. Inte sällan utspelades de här berättelserna i Afrika. Men oftast var de berättade av svenska författare och filmare som reste ut. Idag börjar Afrikas egen litteratur i allt större utsträckning att nå våra breddgrader.

2009 kom bilderboken Ashraf från Afrika ut på svenska. Texten var skriven av Ingrid Mennen och av den för svenska bilderboksläsaren bekante Niki Daly. Bilderna var den här gången gjorda av Nicolaas Maritz. Det var egentligen ingen särskilt uppseendeväckande bok. Men jag tror att den ändå var viktig som ett ”statement”. Att den ändå kommer att vara en sorts, ja om inte milstolpe så åtminstone en viktig vägmarkering inom den afrikanska barnlitteraturen. Den visar till hela sin form på en förskjutning från den traditionella bilden av Afrika med de stora djuren på savannen till bilden av det moderna urbana livet i den afrikanska storstaden.

Förskjutningen sker via en litterär metanivå. De vilda djuren som inleder boken finns bara i en biblioteksbok som huvudpersonen, pojken Ashraf, har lånat. Pojken har aldrig sett de här djuren i vilt tillstånd. Precis som så många barn i den övriga världen har han bara läst om dem. Istället får vi följa Ashraf på hans promenad genom storstaden för att låna om just denna bok om de vilda djuren på biblioteket. Illustrationerna hämtar följdriktigt minst lika mycket kraft från den modernistiska konsthistorien som från något traditionellt afrikanskt bildspråk. Det känns som att boken försöker förmedla något viktigt: ”Vi kan vara både afrikanska OCH moderna i våra bilderböcker, samtidigt. Vi kan berätta precis vilka historier vi vill.”

Men gör den afrikanska bilderboken idag precis vad den vill?

Ibland tänker jag mig att de afrikanska bilderboksskaparna riskerar att bli klämda mellan olika förväntningar på att de ska vara just ”afrikanska”. Kanske finns det inhemska och politiska förväntningar och påtryckningar på att författarna ska skapa nån sorts lokal stolthet genom att visa fram en förutbestämd afrikansk särart. Men än troligare är att det finns en förväntan utifrån. Den afrikanska barnlitteraturen tar ofta sina vägar via den västerländska världen där förlagshusen för det mesta har sina säten. Och bestämmer sig förlagen för att ge ut en afrikansk originalbilderbok ”så ska det väl i alla fall synas att den är just afrikansk. Fram med giraffer och zebror. Annars hade vi väl lika gärna bara kunnat ge ut ännu en västerländsk bok till.” Kanske riskerar det just därför att bli ett ”typiskt Afrika” som skildras, så som Afrika blivit definierat och formulerat ur vårt västerländska perspektiv.

Det är ändå med stor glädje jag konstaterar att den afrikanska barnlitteraturen nu på allvar börjar nå fram till vår svenska bokmarknad. På mitt skrivbord ligger faktiskt en hel trave ...

Överst i bunten hittar jag en återutgivning av Trumgubbens hemlighet (utgiven som Bronsgubbens hemlighet 1985). Meshack Asare från Ghana är en av de viktigaste och mest namnkunniga bland afrikanska författare och illustratörer inom barnlitteraturgenren och han finns redan representerad med ett flertal titlar på svenska. Trumgubbens hemlighet har snart 30 år på nacken, men kommer nu i färgversion. Intressant att konstatera är att det inte är helt ovanligt att tidigare publicerade afrikanska böcker nu återutges på svenska (Chinua Achebes Allt går sönder är ett annat exempel, en ”vuxen” klassiker). I vårt globala tidevarv verkar tiden äntligen ha blivit mogen för att de här böckerna ska kunna nå en större svensk publik än de fick när de första gången presenterades.

Trumgubbens hemlighet handlar om pojken Kwajo som tillhör Asantefolket och om hans pappas hantverk med att tillverka guldvikter, små konstfulla statyetter i mässing. Trumgubben tar med Kwajo på en drömlik resa på jakt efter en kuduo, en kruka full med guldstoff. Boken vandrar just över gränsen mellan socialrealism och dröm, mellan reportage och saga, mellan fantasi och pedagogik. Visst kan pedagogiska inslag vara en tvångströja som krängs på barnlitteraturen av välmenande eller nyttotänkande vuxna, men samtidigt är jag inte den som av principiella skäl helt och hållet vill avfärda pedagogiska inslag i barnlitteraturen.

Asares bok påminner mig en del om en av min egen barndoms läsupplevelser – Plupp. Inga Borgs berättelser och framför allt hennes bilder har etsat sig fast i mitt minne. Skildringarna av fjällvärlden med naturen, djurlivet och befolkningen. Hos Trumgubbens hemlighet är det likaså bilderna som gör det största intrycket på mig. Asares mörka gråskalor skapar en inneboende dramatik i illustrationerna som både fascinerar, oroar och blir till en värld där jag gärna stiger in och vistas – med lite nyvunnen kunskap på köpet.

Dominique Mwankumi från Kongo-Kinshasa hör i mitt tycke till de allra intressantaste bilderboksskaparna ur den yngre generationen. Han är en viktig drivkraft i det afrikanska bilderboksnätverket Illus Africa och har ett tiotal titlar i sin verkförteckning. Gatans prins är hans första bok på svenska, men originalutgåvan kom redan för tio år sedan.

Även om berättelsen om två pojkars kamp för överlevnad på en soptipp i Kinshasa kanske skulle kunna påstås vara ”typiskt afrikansk” i sin skildring av fattigdom, så har Mwankumi en frihet i sitt bildspråk som snarare vetter åt film och modernt fotografi. Pojkarna tillverkar leksaker av gamla ståltrådar och metallremsor från skrotupplaget och säljer på en marknad. Men efter ett traumatiskt rånförsök tillverkar den ena pojken istället ett musikinstrument och detta blir början till en förändring.

Det är fascinerande att se hur Mwankumi jobbar längs en djupaxel i sina bilder, med de två signalfärgerna rött och blått i pojkarnas kläder som mäter upp avstånden inåt i bilden och där känslan som uppstår blir högst rumslig, näst intill tredimensionell. Det filmiska förstärks dessutom av bildernas förmåga att framkalla en känsla av rörelse. Och fattigdomen är ju ingalunda ett typiskt afrikanskt problem, den är ett mänskligt problem och högst global.

En annan av mina favoriter är John Kilaka från Tanzania. Han återvänder nu med Förtrollad frukt sju år efter de originella Färsk fisk och Vilken vän. Kilaka är tinga-tingakonstnär. Tinga-tinga är ett starkt stiliserat bildspråk som numer känns helt hemtamt för svenska barn eftersom Barnkanalen regelbundet visar tecknade filmer under just den titeln och med den estetiken.

När Kilaka återkommer i bilderboksgenren tar han sig lite nya friheter i sitt visuella uttryck. Färgerna är grällare, bilderna mer inzoomade. Tyvärr upplever jag att berättelsen denna gång är långt mer konventionell än i hans tidigare två böcker. Han lutar sig här mot en folksaga, en muntlig berättelse från Tanzania. Djuren försöker komma undan hungern genom att få frukterna att falla ned ur ett magiskt träd. Men då måste de först benämna trädet vid dess rätta namn. Ett namn som bara sköldpaddan vet och som bara haren till slut lyckas komma ihåg.
Om Kilaka kunde ge sig själv ett än större svängutrymme både i bild och i berättelse skulle han kunna bli en av de allra bästa bilderbokskaparna. I framtiden hoppas jag helt enkelt på en större våghalsighet från John Kilaka.

Ytterligare en bilderbok som lutar sig mot en folksaga är Sivus sex önskningar av Jude Daly. Men denna gång känns resultatet oväntat fräscht. Kanske är det för att den taoistiska folksagan färdats från Asien innan den slutligen damp ned på det sydafrikanska ritbordet. Möjligen är det just den distansen som ger Jude Daly en större känsla av frihet. Här är det stenhuggaren som blir allt han önskar sig – affärsman, borgmästare och så småningom sol, regnmoln, vind och till sist ett klippblock, ett klippblock som en annan stenhuggare snart börjar bearbeta.

Detta är Jude Dalys andra bok på svenska. Hennes bilder väljer en annan väg än Mwankumis koncentrerade djupperspektiv. I gobelänglikt utdragna bilder panorerar Daly istället ut på bredden med fullt av små spännande detaljer. Jag tänker här till exempel på Anthony Brownes tidiga böcker och för mig är det ett högt betyg. Men jag kan inte låta bli att undra vad Jude Daly kan uträtta om också hon vågar lämna folksagans lite förutbestämda form och experimentera med ett helt eget berättande.

Ondjaki från Angola fick för några år sedan mycket uppmärksamhet när hans vuxenroman Visslaren kom ut på svenska – en roman som präglades av en sorts lyrisk reduktion. Tyvärr saknar jag just en lyrisk reduktion i hans bilderbok Ynari – flickan med de fem flätorna. Texten känns onödigt lång och rätt förutsägbar. Flickan Ynari med sina fem flätor går runt till fem krigförande byar och återger ett av våra fem sinnen till varje by som råkat förlora just den förmågan. Hon offrar också en fläta åt dem var. På så sätt skapar hon fred.

I förordet gör Ondjaki gällande att han utgått ifrån drömmar. I folksagor kretsar handlingen ofta kring tretalet. Hos Ondjaki är talet fem centralt. I just det här fallet hade texten nog vunnit på om flickan Ynari begåvats med endast tre flätor. Det hade räckt. I folksagor finns också mycket kunskap att hämta. Inte minst dramaturgiskt. De är inte fel i alla lägen ...

Men Ondjaki kan nog få sista ordet i alla fall. Vi kommer troligen att stöta på hans författarskap fler gånger i framtiden.

Den afrikanska bilderbokslitteraturen är nu på väg. Nästa generation kommer att bryta ytterligare ny mark. Även serieskaparna är på frammarsch. Förhoppningsvis har vi knappt sett början. Men det behövs fler förlag än enbart Hjulet och Trasten som nu bär så gott som hela ansvaret för att den afrikanska barnlitteraturen ska finnas tillgänglig på svenska.

Ashraf från Afrika
Text: Ingrid Mennen, Niki Daly
Bild: Nicolaas Maritz
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Förlag: Trasten, 2009

Trumgubbens hemlighet
Text och bild: Meshack Asare
Översättning: Vagn Plenge, Monica Stein
Förlag: Hjulet, 2010

Gatans prins
Text och bild: Dominique Mwankumi
Översättning: Suzanna Petersson Kero
Förlag: Trasten, 2011

Förtrollad frukt
Text och bild: John Kilaka
Översättning: Britt Isaksson
Förlag: Hjulet, 2010

Sivus sex önskningar
Text och bild: Jude Daly
Översättning: Britt Isaksson
Förlag: Hjulet, 2010

Ynari – flickan med de fem flätorna
Text: Ondjaki
Bild: Danuta Wojciechowska
Översättning: Yvonne Blank
Förlag: Trasten, 2010

(Skrivet av: Mats Kempe. Artikeln är hämtad ur tidskriften Karavan 2001:3, som bland annat även innehåller en artikel om vilken sorts litteratur som översätts till svenska samt ett reportage om barnboksförlaget Trasten)

lördag 15 oktober 2011

Den glädjelösa ön

På Bok & Bibliotek kan man göra riktigt bra fynd när det gäller barn- och ungdomslitteratur från olika delar av världen. En av de montrar man bara måste besöka om man är intresserad av asiatisk populärkultur är den som tillhör det lilla förlaget Ordbilder. De ger framförallt ut japansk och koreansk manga, men med utvikningar åt andra håll och länder.

Ett av årets fynd var ett seriealbum av den spanske tecknaren Enrique Fernández, Den glädjelösa ön. Handlingen utspelar sig på ön Yulkukany som befolkas av valfångare. Männen tillbringar större delen av sin tid ute på havet och kvar på ön går kvinnor och barn som inte vet när och om de ska få se sina kära igen.

Hit kommer geologen Milander Dean för att undersöka mineraler. Men Dean är också på flykt från sina egna sorgliga minnen och den karga naturen på ön gör inte precis något för att muntra upp honom. Till råga på allt tvingas han bo på ett pensionat där han ständigt har en odrägligt pigg och fantasifull unge i hälarna. Elianor heter hon och Dean gör sitt bästa för att bli av med henne.

Så småningom visar det sig att Elianors vilda fantasier inte är helt tagna ur luften och att ön faktiskt är hem för en mängd ovanliga varelser som både är fascinerande och farliga. Och när Dean till sist lämnar Yulkukany har han fått en helt ny syn på livet.

Den glädjelösa ön är inte något tjockt album och som läsare önskar jag att historien hade varit längre, för den är både spännande och vacker och jag skulle vilja veta mer om de övernaturliga varelserna och den mytologi som de utgör en del av. Men att man vill ha mer av en berättelse är ju ett tecken på att den är bra, och kanske kan man hoppas på en fortsättning? Roligt är det i alla fall att Ordbilder introducerar denne tecknare för oss i Sverige och att valfångarna och den bistra miljö de lever i också får ta plats i vårt serieuniversum.

Vill man se mer av Enrique Fernández bilder så kan man besöka hans blogg. Den glädjelösa ön har översatts från franska av Lena Noréus.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

tisdag 4 oktober 2011

Honungsblomma

Melinda är sju år när vi träffar henne som dagbarn och inackordering hos mor Johanna.

Äntligen har hon fått lekkamrater. Alla är inte lika snälla som Lill-Anders, som hon tänker gifta sig med, men oftast går det bra att leka tillsammans i alla fall. Så ringer pappa en dag och säger att de ska flytta igen, nu ska de flytta till ett eget hem och dessutom har han en stor överraskning. Melinda börjar oroa sig. Sedan farmor dog har pappa och hon flyttat från hyresrum till hyresrum. Hon har bott hos äldre, stränga människor, tanter som inte tycker om vare sig barn eller hundar.

När hon var liten, hos farmor, var världen trygg. Hon saknar farmors berättelser, framför allt berättelserna om mamma som blivit utvald och nu är drottning hos Dioneiorna och måste lämna sin lilla flicka. Sedan farmor dött fortsätter Melinda att drömma om sin mamma. Ofta rör det sig om mardrömmar. Nu hos mor Johanna drömmer hon mindre och för Lill-Anders spinner hon vidare på farmors berättelser om mamma, fantastiska berättelser som bara Lill-Anders får höra.

Författaren håller konsekvent Melindas perspektiv i boken. Den vuxne läsaren vet mer än hon och kan le litet åt hennes funderingar och tolkningar. Den vuxne kan också lättare förstå drömsekvenserna mellan de återberättande kapitlen.

Alice Vieira, född 1943, är journalist i botten och Lissanbonbo. Hon fokuserar på relationer människor emellan. Ett ofta förekommande tema är barns utsatthet. Barn som inte ses av de vuxna. Men hennes barngestalter blir aldrig helt övergivna. Där finns alltid en farmor, en trotjänarinna eller någon annan förstående vuxen som ser barnet. Och barnen överlever tack vare fantasin, berättelserna och sagorna de suger i sig. Honungsblomma, från 1986, lär vara den av hennes böcker som är mest självbiografisk. Hon debuterade som barnboksförfattare 1979 med en lågmäld, fin bok om syskonskap, Rosa, min syster Rosa. Honungsblomma är den första som översatts till svenska.

Vieira, som är Portugals mest välkända barnboksförfattare, skriver också om ett Portugal av idag, ett mycket mer jämställt samhälle, där flickor och kvinnor får ta plats. Böcker som Heja Ursula eller Dagbok från augusti har en helt annan stämning. De skildrar starka, självständiga tjejer som vågar ta för sig och som på ett humoristiskt sätt avslöjar gamla hierarkiska strukturer.

(Skrivet av: Helena Vermcrantz)

Honungsblomma har översatts av Helena och Per Eric Vermcrantz och gavs ut av Luisma förlag 2008.

torsdag 29 september 2011

Gatans prins i Kinshasa

Två pojkar, Shégué och Lokombe, lever på en soptipp i Kinshasa. De samlar metalltråd och metallremsor som de tillverkar leksaker av och säljer på marknaden. Men dag blir Shégué utsatt för ett traumatiskt rånförsök. I ett försök att hantera känslorna efter händelsen tillverkar Shégué istället ett musikinstrument. Kanske bli den nyfunna kreativiteten också början till ett förändrat liv för Shégué.

Boken heter Gatans prins (Prince de la Rue) och originalutgåvan har hunnit få tio år på nacken. Ändå är det med nyhetens hela välbehag som jag lutar mig över de impressionistiska och filmiskt djupdimensionella bilderna. Mwankumi arbetar inåt i bilden längs en djupgående axel från förgrund till bakgrund. Med de två signalfärgerna rött och blått i kläderna placerar han ut pojkarna i olika konstellationer och komponerar fram bilder som blir högst rumsliga, näst intill tredimensionella. Som läsare är det både spännande och fascinerande att få vistas i de där bilderna.

Efter att ha läst ytterligare några av Dominique Mwankumis böcker så verkar han ofta skapa sina berättelser just utifrån två berättarnivåer. En vardagsnära nivå när dagar och liv lunkar på i sina invanda hjulspår och samtidigt en mer dramatisk nivå där livet när som helst kan slira till och döden väntar runt nästa krök.

Mwankumis val av färger har också betydelse för upplevelsen av böckerna. Hans ljusbeige litet disiga bilder i Gatans prins skapar en fuktig, lätt kvalmig atmosfär, medan böcker som La peur de l'eau och Les petits acrobats du fleuve har gulaktiga och turkosa grundtoner som lyfter fram en helt annan stämning.

Dominique Mwankumi, som är född 1965, är en av grundarna av det viktiga afrikanska barnboks- och illustratörsnätverket Illus Africa. Han lever idag i London. Utifrån böckerna som jag hittills läst framstår det klart att Dominique Mwankumi är en realistisk berättare av rang. Det gör att jag inte kan låta bli att undra vad han också skulle kunna åstadkomma om han så småningom tog steget ut och lämnade realismen.

Gatans prins har kommit ut på bokförlaget Trasten 2011 och är översatt av Suzanna Petersson Kero.

(Skrivet av: Mats Kempe)

torsdag 22 september 2011

Jordbarn, himmelsbarn

Vissa böcker kommer man liksom inte förbi. I sommar har vi nog läst den trettio gånger. Minst ... Choi Sukhees koreanska ABC-bok för traditionella kinesiska tecken. Jordbarn, himmelsbarn heter den. Vi följer pippilott-flickans färd över sidorna mellan sina favoritord, från sol till mamma. Kanske ordbok vore en bättre beskrivning.

Vi har målat tecknen för måne, himmel, träd, blomma, moln och jord, både med vattenfärger och vaxkritor. Mina barn ligger just i startgroparna för skriftspråket och det slår mig på ett högst konkret sätt att när skrivtecknen inte är bundna till ljud utan till hela begrepp så spelar inte det talade språket någon roll. Tecknen fungerar lika bra på alla språk. För barnen är det inte knepigare med det kinesiska tecknet för berg än vad bokstaven G är med sin både runda och kantiga form. Tvärtom kan det vara lättare att skriva tecknet för stjärna än att försöka stava till stjärna på svenska med vårt latinska alfabet. För mig är det annorlunda, jag har blivit vuxen och börjat stelna i mitt invanda sätt att se på skrift. De kinesiska tecknen blir spännande ... men svårfångade, undflyende. För mina barn är det inte så. Och för ett svindlande ögonblick inser jag att just i denna stund skulle de kunna lära sig vilket språk som helst – och både skriva och tala det väl. Själv har jag en oändligt mycket längre väg att gå. Jag har så mycket som jag måste lära om.

För några år sen besökte Choi Sukhee (född 1964) den internationella barnboksveckan i Stockholm och fick ett mindre genombrott här i Sverige 2008 med Världen i kartan, med text av Kim Hyangkeum. Jag lånar hem allt jag kan få tag i av Choi Sukhee ur det svenska bibliotekssystemet. Jag försöker gång på gång ringa in vad som gör henne så fascinerande och bra.

En nypa japansk tecknad film från Studio Ghibli, en droppe kurbitsmåleri, en släng av rysk folksaga och en gnutta Kristina Digman. Kanske kunde jag beskriva hennes böcker så. Ibland drar hon iväg åt det sockersöta. Ändå läser vi henne om och om. Jag hoppas att vi även får se hennes originella böcker om siffror och former på svenska inom kort.

Jordbarn, himmelsbarn är översatt av Ahryun Gustafsson och utgiven på bokförlaget Trasten, 2011.

(Skrivet av: Mats Kempe. Denna text har tidigare publicerats i Dagens Nyheter)

måndag 19 september 2011

En intervju med årets Peter Pan-pristagare: Shaun Tan


Årets vinnare av Peter Pan-priset (och en massa andra barn- och ungdomslitteraturpriser) är Shaun Tan. I våras gjorde författaren Mats Kempe en intervju med honom för IBBY-bladets räkning, och den har vi nu förmånen att få publicera här. Prisutdelningen äger rum på torsdag den 22 september, kl. 16:30 på Bok & Bibliotek i Göteborg.


Ankomsten skildrar händelser som är bekanta för de flesta av oss genom våra släkthistorier, och från filmer och romaner, ändå när man läser Ankomsten så är det som att läsa den här berättelsen för allra första gången – man känner främlingsskapet hos huvudpersonen nästan fysiskt i kroppen. Kan du berätta om skaparprocessen bakom Ankomsten och den kongeniala idén att låta den vara ordlös?

Det var en bra iakttagelse, en känsla av att man upptäcker någonting för första gången, även om man redan känner till den grundläggande berättelsen. Jag tror att det är en av illustrationens stora styrkor, och jag har ofta tyckt om att ta upp historiska ämnen och berättelser som nästan är uttjatade för att se om jag kan framställa dem på ett nytt sätt. Min pappa är immigrant, exempelvis, men jag hade inte så mycket hans resa i tankarna – kanske för att jag redan visste så mycket om den, och tog den för given, det faktum att den hade skett i alla fall. Ankomsten tog avstamp ur en del tankar kring den här familjehistorien fast utifrån ett mer känslomässigt perspektiv – men även ur min frus erfarenheter, hon kommer från Finland (hon är förebild till frun som dyker upp i boken). Det här ledde till ett omfattande researcharbete på immigrationsmuseer och bibliotek, och jag började att samla anekdoter och berättelser från olika länder och historiska epoker. Visuellt var jag mycket tilltalad av fotografier från tidigt 1900-tal och en del arkivbilder tagna på Ellis Island. [Ön vid New Yorks hamn där immigranter togs emot och registrerades innan de tilläts resa in i USA] Anonymiteten hos människor och platser fängslade mig, och fotografiernas tystnad kändes påtagligt kraftfull över avståndet i tid.

Jag letar även alltid efter nya former för illustrerat berättande, eller sätt att blåsa nytt liv i beprövade former. Medan jag bläddrade i gamla fotoalbum från olika dödsbon slog det mig att albumen faktiskt var riktiga bilderböcker. Alltså, bilder placerade i en hyfsat kronologisk ordning där, till stor del, läsaren själv måste föreställa sig en sammanhängande historia. Dessutom är ett fotoalbum en sorts bilderbok som ”läses” av alla personer, i alla åldrar och med alla skilda bakgrunder. Så min idé var att Ankomsten skulle vara just så – ett slags anonymt fotoalbum, men med en något tydligare intrig berättad i bilderna. Ordlösheten kom helt naturligt. Jag insåg snart hur passande den var här, eftersom ett av huvudproblemen som många immigranter ställs inför är språksvårigheten – i ordets allra bredaste betydelse.

Kan du nämna några konstnärer, författare och böcker som varit viktiga för din egen konstnärliga utveckling?

Jag upplever att jag är ganska påverkad av de bilderboksillustratörer vars verk vänder sig både till barn och vuxna och som har ett stråk av mörker eller mysterium i sig. Maurice Sendaks Till vildingarnas land förstås, men också The Three Golden Keys av Peter Sis, Snögubben och When the Wind Blows av Raymond Briggs, och Chris van Allsburgs The Mysteries of Harris Burdick. Alla de här böckerna leker även med formen och är mycket öppna för tolkningar. Men jag är minst lika inspirerad av konstnärer, speciellt australiensiska landskapsmålare som skildrar både naturens landskap och stadslandskapet, men också insprerad av nästan varenda målning, skulptur och installation. Jag läste konsthistoria och konstteori på universitetet, istället för illustration, så det har nog påverkat min inställning och mitt tänkande. Sen finns det serieskapare, skämttecknare och filmmakare som jag både uppskattar och närgranskar. Jag gör ingen stor skillnad mellan ”högkultur” och ”populärkultur”, jag ser samma nivåer av briljans och svårigheter inom alla områden.

Och vad gäller författare, som tonåring var jag mycket påverkad av Ray Bradburys noveller – de verkade så främmande och samtidigt så bekanta på något sätt. Science Fiction har haft en avgörande del i min utveckling som författare och illustratör, eftersom det var den första genren som jag började arbeta med när jag var några och tjugo, att illustrera noveller och bokomslag.

I en bok som Tales of Outer Suburbia arbetar du med berättelser som är lika mycket baserade på skriven text som på illustrationer. Hur ser du på relationen mellan ord och bild när du skapar dina berättelser?

Ja, jag har tillbringat mycket tid åt att tänka kring den här frågan och det känns fortfarande som att jag försöker komma fram till lösningen. Som allmän regel känner jag att ord och bilder i en berättelse bör uppta varsitt separat universum. Med andra ord, en målning bör inte riktigt ”illustrera” vad berättelsen säger, utan snarare presentera ett alternativt perspektiv eller en annan infallsvinkel, så att båda uttrycksformerna expanderar betydelsen hos varandra – eller gör berättelsen något mer hemlighetsfull och öppet för tolkningar, som en gåta man måste fundera kring: vad betyder den egentligen? Bilderna bör aldrig förklara texten, eller tvärtom. Men sen är det nog så att en del berättelser helt enkelt fungerar bättre som skriven text, med färre illustrationer. Andra berättelser – som Ankomsten – förminskas faktiskt om man försöker lägga till ord. Det handlar egentligen om att experimentera och jag antar att de möjliga sammansättningarna mellan ord och bilder är oändliga.

Böcker som The Lost Thing och The Red Tree har ett format som påminner om bilderböcker för små barn, men böckerna rymmer kvaliteten att beröra läsare i alla åldrar. För en bibliotekarie kan det vara ganska svårt att sätta dina böcker på rätt hylla så att de kan hittas av alla dina läsare. Hur tänker du kring genrer och format i en ganska fyrkantig bokindustri?

Ja, det är lite av ett problem. Det slumpar sig bara så att en del raffinerade och kanske skrämmande projekt – som böckerna du nämner – passar perfekt för den 32-sidiga bilderboksformen. Det är bara olyckligt att den här formen bär med sig så många kulturellt betingade konventioner, en förväntan både på målgruppens ålder och bokens innehåll (som konstnär har jag aldrig de problemen, bara som illustratör). Jag har märkt att det här har ändrats under de senaste tio åren, och jag hoppas att några av mina verk har haft del i den utvecklingen – just nu verkar det ske en upplösning av gränser mellan genrer. Det skapas alltmer illustrerade verk för vuxna, däribland mycket experimentella grafiska romaner. Jag hoppas att det fortsätter för bilderböcker är så perfekta för att föra fram kortfattade, men komplexa filosofiska utsagor, eller mångbottnade konstnärliga iakttagelser – bilderböckernas korta och koncisa format är helt unikt. De är också oöverträffade som universella berättelser och kan tilltala många olika sorters människor samtidigt, oavsett ålder, kulturell bakgrund, bildningsnivå och livserfarenhet.

Du har också gjort illustrationer till andra författares böcker. Skiljer det sig mycket från att skapa dina egna berättelser?

Ja, det är helt annorlunda – båda har förstås sin utmaning och belöning, på varsitt sätt. Det bästa med att få en text från en annan författare är att jag på en gång blir tvungen att börja tänka annorlunda, det finns en stilistisk utmaning där, en ny energi, och det är något som förbättrar mitt arbete. Att skapa mina egna berättelser är svårare på så sätt att jag har en tendens att berätta samma typ av historia om och om igen. Ett sätt att lösa problemet är att satsa mycket på researcharbete, att ta in idéer utifrån, att studera immigranthistoria inför Ankomsten är ett bra exempel. På det sättet kan jag ständigt utsätta mig själv för nya och överraskande idéer.

Och framtiden? Har du några nya projekt för oss läsare att se fram emot?

Det senaste avslutade projektet är en animerad kortfilm, "The Lost Thing”, som kanske i slutändan kommer att nå den svenska publiken, en bearbetning av bilderboken som jag skrev och illustrerade för tio år sen, och som varit mycket framgångsrik. Man har också pratat under flera år om att bearbeta Ankomsten till långfilm och det känns om ett mycket lovande projekt. Men mitt hjärta tillhör framför allt de illustrerade böckerna och jag arbetar med några nya idéer, ännu på tidiga stadier, där jag prövar intressanta kombinationer mellan ord och bilder, och en aningen annorlunda målarstil. På senaste tiden har jag blivit alltmer intresserad av teman kring mellanmänskliga relationer, tidigare låg mitt fokus på relationen mellan individen och miljön, och på ensamresandes utfärder.

Det är verkligen en fördel att vara både författare och illustratör, eftersom jag när som helst kan ändra båda sidor av ekvationen, utan att känna mig oartig eller oansvarig mot någon annan författare. Jag kan också tillåta mig att göra misstag, till och med överge eller helt skriva om en berättelse som jag inte tycker fungerar. Det är svårt att göra det när en annan författare/konstnär har anförtrott sitt verk åt dig.


(Skrivet av: Mats Kempe)

lördag 10 september 2011

Coconut

Ofilwe håller på att tappa fotfästet. Hon går i en fin skola, bor i ett fint bostadsområde och har fina kläder. Hon är intelligent och kommer från en välbeställd familj, så hon borde ha framtiden för sig. Men under sina år på gymnasiet har hon kommit att inse att inget av det där egentligen betyder något. För Ofilwe är svart, och att vara svart i Sydafrika betyder att man inte kämpar på samma villkor som de vita.

Det här är något som Ofilwe aldrig tänkte på när hon var yngre. Det var inte förrän hon redan hade hunnit långt upp i tonåren som hennes äldre bror fick henne att börja ifrågasätta sin egen världsbild. Idolbilderna på väggarna till exempel, varför föreställer de bara vita människor? Och varför kan Ofilwe inget om sitt eget folks historia? Varför tror hon på en religion som importerats till Sydafrika av de vita?

Ofilwe kämpar emot, men när hon väl har börjat tänka väller minnena fram, minnen av händelser som skaver, av att inte riktigt passa in. Och nu, så här under sista året i gymnasiet, är Ofilwes problem detta: Hon vet inte längre vem hon är. De vita tycker om henne för att hon är söt, trevlig och intelligent, men betraktar henne inte som en av dem. Sina svarta rötter har hon nästan kapat - hon kan inte sina föräldrars modersmål och vet inget om den kultur de kommer ifrån. Hon har blivit en kokosnöt - brun utanpå men svart inuti - och nu vet hon inte var hon hör hemma.

Fikiles problem är det motsatta. Hon är smart, men hon är också fattig. Uppväxt i slummen tillsammans med en morbror som regelbundet förgriper sig på henne skulle man tro att hon inte har mycket hopp. Men Fikile är inte den som ger upp. Hon ska bli framgångsrik, tjäna pengar, bli en stjärna. Och för att uppnå det målet måste hon först bli vit. Ja, det är klart att hon vet att det inte går att byta hudfärg, men hon kan ändra sitt sätt att tala, byta namn, fantisera ihop en annan identitet och ta ett jobb där hon både kan tjäna pengar och hoppas på att en dag bli upptäckt. Hon är beredd att göra nästan vad som helst för ett liv utanför kåkstaden.

Ofilwe och Fikile känner inte varandra, men deras vägar korsas varje söndag när Ofilwes familj äter "traditionell engelsk frukost" på café Silver Spoon. Det förakt de känner för varandra är gränslöst och ändå har de mer gemensamt än de tror.

Coconut är en berättelse om att vara ung och växa upp i ett Sydafrika där samhället är på väg att förändras men där många gamla fördomar och strukturer fortfarande finns kvar. Det är också en roman om språkets betydelse för identiteten. Fikile lägger till exempel om hela sitt sätt att tala för att passa in i den vita världen.

Det är det man tar för givet som visar sig vara det viktigaste i livet. Livet är skumt på det sättet. Till exempel ... Vad ska vi ta för något? Till exempel ens uttal. Det är inget som folk brukar tänka på eller vilja förändra. Men för mig har hela livet kommit att kretsa kring hur jag talar, kring vilka ljud orden gör när de tränger in i lyssnarens öron. Folk inser inte hur mycket deras uttal säger om vilka de är, var de föddes och - viktigast av allt - vilka de umgås med. Allvarligt, när man har de där korta meningsutbytena på bensinstationen eller i brödkön så är det uttalet som hjälper folk att placera en och bestämma sig för hur de ska behandla en. Tro mig, uttalet spelar roll. Låt inte någon dåre övertyga dig om motsatsen.

Ofilwe, å sin sida, inser att hon inte förstår vad hennes föräldrar säger eftersom de aldrig har lärt henne att tala sepedi. När hennes svarta vänner berättar om sina familjer, om sina klannamn och minnen, är hon utanför.

Var hamnar ett oanvänt språk? Packas det ner i ett smuligt gammalt flingpaket tillsammans med en vilsekommen tomat, koden till ens gamla skåp i skolan, ens första telefonnummer och undulatens grav, för att sedan stuvas undan i hjärnans dammiga garage? Eller förstoras det eller utraderas det eller slits det sönder i miljarders miljoners fragment eller förfaller det eller upplöses det till en äcklig stank som avsöndras från ens kropp? Kan det bara spolas bort? Kan mitt eget språk undfly mig helt och hållet? Det är omöjligt. Mama och Pappa talar det hela tiden, fast inte med mig eller med varandra. Men nog måste väl mina trumhinnors filter släppa igenom det?

Det kan se ut som om Ofilwe och Fikile är på väg åt rakt motsatt håll men i själva verket kretsar deras liv kring samma frågor: hudfärgen, språket och identiteten. Som läsare grips man av deras kamp och hoppas innerligt att allt ska ordna sig till det bästa. Och man drabbas även av de andra personernas öden: Ofilwes storebror Tshepo, hennes vackra men oerhört svarta mamma och Fikiles tragiske och självömkande morbror

Kopano Matlwa, som har skrivit Coconut, är född och uppvuxen i Pretoria och Johannesburg i Sydafrika. Coconut är hennes debutroman, som hon skrev samtidigt som hon studerade medicin vid University of Cape Town. Den belönades med European Union Literary Award 2007. I Sverige gavs den ut 2010, av bokförlaget Tranan.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

onsdag 3 augusti 2011

Internationella bibliotekets barnboksvecka 2011

För åttonde året i rad arrangerar Internationella biblioteket en barnboksvecka med inbjudna författare och illustratörer från olika delar av världen. I år kommer tre gäster på besök för att träffa läsare och kollegor här i Sverige: Fatima Sharafeddine (Fatimah Sharaf al-Din) från Libanon, Ivar da Coll från Colombia och Ljubivoje Rsumovic från Serbien.

Mer information om författarna hittar du på Internationella bibliotekets webbplats, där bibliotek runt om i Sverige som är intresserade av ett författarbesök kan anmäla sig. Ta chansen att ordna en träff för barn som talar arabiska, spanska eller serbiska i din kommun!

I år äger barnboksveckan rum den 14-18 november och mer information om offentliga seminarier kommer senare.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen. llustration av Ivar da Coll)

onsdag 27 juli 2011

Lire le livre - om barn- och ungdomslitteratur på arabiska

Lire le livre (Läs boken) är en webbplats/blogg byggd kring det pågående arbetet med en avhandling om litteratur för barn och ungdomar på arabiska sedan 1967. Doktoranden heter Mathilde Chèvre och studerar vid Universitetet i Provence, Aix-en-Provence. Avhandlingen handlar både om samspelet mellan litteraturen och det samhälle i vilket den skapas och om barnboksillustrationen och skapandet av ett specifikt "arabiskt" bildspråk för barn.

Inläggen på bloggen är skrivna på franska och arabiska och utgår oftast från enskilda böcker som Mathilde Chèvre studerar. Lire le livre har inte funnits så länge, men den kan bli mycket spännande att följa för den som intresserar sig för barn- och ungdomslitteratur från arabvärlden. Här finns också möjlighet att kommentera inläggen och på så sätt ge sitt eget bidrag till avhandlingsarbetet. Så här skriver Mathilde Chèvre själv om webbplatsen:

«Lire le livre » est un carnet de thèse sur la littérature jeunesse dans les pays arabes. Une invitation à entrer dans une « boutique à koutoub » où l’on parle français et arabe, où l’on discute de politique et de lutte pour la cause palestinienne, où l'on converse du temps de l’enfance, de langage de l’image, d’une histoire éditoriale dont seuls les pionniers gardent la mémoire.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

måndag 30 maj 2011

I fablernas värld - Aisopos i Sydafrika

Enligt traditionen var Aisopos en slav från Grekland, vars fabler har överlevt i flera årtusenden. Den sydafrikanska författaren Beverly Naidoo funderade över varför det fanns så många afrikanska djur i hans fabler och att hans berättelser mer liknade traditionella afrikanska historier, ofta utan lyckligt slut. Hon bestämde sig för att Aisopos var en nordafrikan, som tagits till fånga och skickats som slav till Grekland.

Nästa steg var att bearbeta fablerna, göra dem ännu mer sydafrikanska. Rävarna blev listiga schakaler, vildsvinen gjordes till vresiga vårtsvin, det finns lejon, springbock, kudu, gamar och apor.

Men de 16 berättelserna är i grunden desamma. De handlar om list och dumhet, om högmod och fall, om fiendskap och samarbete och om alla djurs plats i tillvaron. Och alla har en sensmoral på slutet: Tänk först och handla sen, Det är tryggare att vara vänner än fiender, eller En liten vän kan också vara en mycket viktig vän.

Beverly Naidoos texter är uttrycksfulla, lakoniska, humoristiska. Men det som gör boken till ett så fullödigt konstverk är samspelet med Piet Groblers bilder. Stora helsidesillustrationer till nästan alla fablerna, mängder av detaljer, mönster runt alla textsidorna och fåglar förstås - Groblers signum - överallt. Färgstarkt, spännande, bläddervänligt.

Texten är hämtad ur IBBY-bladet 2001:2, där man också hittar artiklar om årets Peter Pan-pristagare, bokmässan i Bologna och mycket mer.

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

fredag 27 maj 2011

Barn och böcker på Skansen 2011

För fjärde året i rad gick Barn och böcker på Skansen av stapeln 24-26 maj. Tre dagar fyllda med aktiviteter i litteraturens och berättandets tecken: berättarprogram i Skansens olika miljöer och avslutningsceremoni på Sollidenscenen för tävlingen En bok i världsklass.

I år har tävlingen, med syfte att stimulera till läsning av böcker från andra delar av världen än den västerländska, haft temat Stad och land. Ca 150 klasser från skolor runt om i Stockholm har deltagit. Barnen, mellan 6 och 12 år gamla, har läst och tecknat, målat, klippt och klistrat, och skrivit fina texter till sina bilder. Alla bidragen har under våren varit utställda på de lokala stadsdelsbiblioteken, men de slutliga vinnarna ställdes nu ut i Bragehallen på Skansen. Här fanns också en utställning om Shaun Tan, året ALMA-pristagare, och hans böcker, och det var ur hans hand klasserna mottog sina priser på Sollidenscenen.

Shaun Tan besökte också Bragehallen och beundrade alla bidragen i tävlingen. Här kunde barnen tillverka egna knappar med motiv från världens bilderböcker, skriva egna haikus tillsammans med författaren Lars Granström, eller förtrolla frukt med färg och glitter i en sagoverkstad kring John Kilakas bok Förtrollad frukt.

Ute i både sol och regn kunde man gå en bokpromenad eller byta böcker i en s k readcycling-station, d v s man lämnar en bok och tar med sig en annan hem. Populärt, men mest poppis var nog ändå knappmaskinen. Bli inte förvånad om du ser 6-10-åringar med färgglada knappar ute på stan i Stockholm – försök istället gissa boken!

I år hade vinnarklasserna läst följande böcker:
  • Ashraf från Afrika, av Ingrid Mennen och Niki Daly, Sydafrika
  • Min modiga mormor och noshörningen Nofu, av Inger Jalakas, Sverige/Zimbabwe
  • Geten och vargen, saga från Afganistan bearbetad av Marianne Aspelin, Afganistan
  • Papa Diops taxi, av Christian Epanya, Senegal/Kamerun
  • När kommer bussen, av Ryôji Arai, Japan
  • Makwelane och krokodilen, av Piet Grobler Maria Hendriks, Sydafrika
  • Trumgubbens hemlighet, av Meshack Asare, Ghana
  • Sivus sex önskningar, Ruby sjunger blues, Kwela Jamela får en sång, av Niki Daly, Sydafrika samt Akimboböckerna av Alexander McCall Smith och Peter Bailey, Storbritannien/Zimbabwe
  • Sorgens ögon, av Ana Maria Machado, Brasilien
  • Den berömde bagaren, av Eva Dadrian, Egypten (ur Floden som steg till himlen) Ademola Akintola, Nigeria


(Skrivet av: Marie Johansen, utvecklingsledare på Stockholms stadsbibliotek)

tisdag 3 maj 2011

Botkyrka internationella bokmässa




Till helgen kommer Den hemliga trädgården att delta i Botkyrka internationella bokmässa - dels på fredagen den 6:e maj, då det är studiedag för bibliotekarier och pedagoger, och dels på lördagen den 7:e maj då det är stor familjedag som är öppen för allmänheten.

Den hemliga trädgården kommer framförallt att delta genom ett bokbord, och många andra organisationer och förlag kommer att vara representerade. Så här skriver bokmässan själv om lördagen:

Välkommen till en stor familjedag i Hallunda! Det blir en dag med massor av skoj! Kom och titta närmare på polisen, ambulansen och brandbilen som står parkerade på vår parkering! Kom och lyssna på sagor och var med i olika tävlingar! Mat serveras från världens alla hörn.

Det blir även pysseltorg med Kitty och Helena. Du kan göra din egen Hodjagubbe och skriva din Hodjahistoria. Vi lottar ut Hodjaböcker! Hela dagen är det Öppen scen med bland annat Douglas Foley som presenterar sin nya Habib-bok.

Tid och plats: Lördag 7 maj kl. 10-18 i Hallunda Folkets hus och Hallunda bibliotek.

Evenemanget är gratis och öppet för alla.

Med reservation för eventuella ändringar.

Program
10.00 Dörrarna öppnas
11.00 Teater Pero presenterar Astons stenar. En teaterföreställning från 3 år.
12.00 Minya läser sagor på tigrinska.
12.00 RESAN TILL HODJAS BY med Fikret Cesmeli på turkiska
13.00 Mattias Gökinan, kultur- och fritidsnämndens ordförande, inviger nya Hallunda bibliotek. Invigningstalet avslutas med "Varm och innerlig flamenco". Ellen Pontara sjunger, Pia Pohjallio dansar och Soma Catomeris spelar gitarr.
13.30 Polisman läser "Här kommer polisbilen"
14.00 Brandman läser "Här kommer brandbilen"
14.30 Ambulansman läser "Här kommer ambulansen
15.00 RESAN TILL HODJAS BY med Fikret Cesmeli på svenska



För mer information om resten av bokmässan, arrangörer och inbjudna författare, se bokmässans egen webbsida.


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

lördag 9 april 2011

The Golden Baobab Prize


Om man är intresserad av att hitta nya intressanta barn- och ungdomsförfattare från Afrika kan det vara en god idé att hålla ögonen på The Golden Baobab Prize.

The Golden Baobab Prize är ett litteraturpris som delades ut första gången 2009 och som riktar sig till författare från alla afrikanska länder som skriver för barn och unga. Det finns två ålderskategorier: berättelser som riktar sig till barn mellan 8 och 11 år, och berättelser som riktar sig till ungdomar mellan 12 och 15. Dessutom delar man varje år ut ett pris till bästa författare under 18 år. Eftersom författare från hela kontinenten kan delta har man valt att endast ta emot bidrag som har skrivits på engelska och som aldrig har publicerats förut.

Tyvärr finns det idag inga smakprov på de vinnande texterna på prisets webbplats, men det kanske kommer så småningom. Det går att föja The Golden Baobab Prize på Facebook och Twitter också, och där kan man få en hel del tips om afrikansk barn- och ungdomslitteratur.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

tisdag 29 mars 2011

ALMA till Shaun Tan

Det bara regnar priser över Shaun Tan i år. Först Peter Pan-priset, nyss var det en Oscar, nu världens största barnbokspris, ALMA. Så här skriver ALMA juryn i sin prismotivering:

Shaun Tan är en virtuos visuell berättare, en vägvisare till bilderbokens nya möjligheter. Hans bildvärldar utgör ett eget kosmos där inget är självklart och allt är möjligt. Minnet av barndomen och uppväxttiden är fasta referenspunkter men bildberättandet är universellt och berör alla oavsett ålder. Bakom ett överdåd av minutiöst detaljerade bilder, av civilisationskritik och historia i symbolisk gestaltning finns en påtaglig värme. Människan är alltid närvarande och Shaun Tan gestaltar såväl vårt sökande som vårt utanförskap. Han förenar briljant magiskt berättande med djup humanism.

Vi skriver inte mer än så, utan hänvisar till ALMA:s webbplats för mer information och till våra tidigare inlägg. Klicka på "etiketten" här nedanför så hittar du dem!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

söndag 20 mars 2011

Aya från Yopougon

Aya är 19 år och bor i stadsdelen Yopougon i Abidjan, en stad i Elfenbenskusten. Hon är också huvudperson i seriealbumet Aya från Yopougon, med text av Marguerite Abouet och illustrationer av Clément Oubrerie.

Yopougon är en stadsdel för folk i medelklassen, som inte har det dåligt men ändå inte är rika. Ayas vänninor Bintou och Adjoua smiter ut på kvällarna för att dansa och träffa killar, men Aya sitter hellre hemma och pluggar eftersom hon vill bli läkare, en tanke som hennes far inte är så förtjust i - han skulle hellre se att hon gifte sig med sonen till hans chef. Chefens son, Moussa, är egentligen ihop med Bintou men har också haft en tillfällig flört med Adjoua, så när Adjoua en dag upptäcker att hon är gravid är det upplagt för stort drama. Vem som egentligen är far till barnet är dock kanske inte alldeles glasklart ...

Aya från Yopougon är en rolig och fartfylld historia i sex delar, och bara den första finns än så länge på svenska. Mycket hinner hända på bokens 96 sidor och när den är slut undrar man onekligen hur det ska gå för alla de inblandade. Ska Adjouas och Moussas äktenskap hålla? Kommer Aya att klara sig undan de tre F:en - frisera, fålla och fånga en fästman? Ska Felí och Hervé finna varandra? Ska flickorna få någon ordning på sina oansvariga men stränga pappor?

Dessutom får man en "ivoriansk bonus" med flera goda recept på köpet!

Aya från Yopougon har översatts till svenska av Gunnel von Friesen och gavs ut på Papamoscas bokförlag 2010.


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

torsdag 10 mars 2011

Frön till nya bokskatter

Läs gärna den här intervjun med Sven Hallonsten, en av de drivande personerna bakom nätverket Den hemliga trädgården, som ger sin syn på varför ett nätverk av det här slaget behövs. Ur Fria Tidningen.

måndag 28 februari 2011

Oscar till Shaun Tan

Det är mycket Shaun Tan på bloggen just nu, men inte utan anledning: inatt vann han en Oscar för bästa animerade film med The Lost Thing, baserad på en bok med samma namn som han skrev för många år sedan. Vi gratulerar! Och besök för allt i världen även filmens egen webbplats där ni hittar extramaterial och fler bilder.



(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

fredag 25 februari 2011

Ankomsten

ANKOMSTEN – så är den äntligen här! Tack vare förlaget Kabusa får till slut Shaun Tan anlända till sin svenska publik. Och visst känner vi igen berättelsen, alltifrån Mobergs och Troells Utvandrarsvit till de italiensk-amerikanska maffiaeposen. Och visst är mycket bekant – de ångdrivna tågen, den stora oceanångaren, fotona av familjen och breven hem. Men Shaun Tan skjuter också in en surrealistisk nivå som paradoxalt nog får berättelsen att framstå som än mer realistisk. I det nya landet är mycket annorlunda – den mekaniska tekniken, arkitekturen, till och med djuren, bokstäverna och – förstås – språket. Det sista framkallar en tystnad kring huvudpersonen som nästan är fysiskt påtaglig. Det är en av de ”tystaste” böcker jag har läst. Formen är kongenial med innehållet, boken rymmer inte ett enda ord förutom titeln. I detta språklösa tillstånd som huvudpersonen befinner sig i, överskrider tystnaden först orden och kommer sedan att röra vid tingen. Och de främmande djuren.

Trots att den yttre berättelsen kan tyckas nött så är det som att läsa den för första gången. Jag ser allt med huvudpersonens förundrade blick. Endast beredd på att allt kan vara oförutsägbart. Det är som om exilens tysta främlingskap sätter sig i kroppen under läsningen. Men så finns också vänskapen… Shaun Tans ordlösa bildberättelse är årets litterära händelse.

Ankomsten får också svenska IBBY:s Peter Pan-pris 2011. Så här motiverar juryn sitt val:

Genom sin visionära magi och omsorg om detaljen levandegör Shaun Tan en ofta återkommande berättelse ur mänsklighetens historia på ett sätt som tog vi del av den för allra första gången. Utan ord, enbart i bild, iscensätter Shaun Tan immigrantens språklöshet och bristande sammanhang så att läsupplevelsen blir en ytterst påtaglig litterär erfarenhet. Ankomsten förenar det bästa från romanen, filmen och bildkonsten.

En längre intervju med Shaun Tan om Ankomsten och hans skapande kommer om ett tag här på Den hemliga trädgårdens blogg.


(Skrivet av: Mats Kempe)

tisdag 15 februari 2011

Gripande berättelser från Kuba

Clarisa Rolandi Ronge har läst två böcker av den kubanska författaren Teresa Cárdenas. Två vitt skilda berättelser som ger oss insikter för att förstå dagens Kuba och dess afrokubanska befolkning.

Brev till mamma

En ung flicka skriver brev till sin döda mamma. Hon står inte ut med saknaden efter henne och den hemska livssituationen hon nu befinner sig i, inneboende hos sina illvilliga släktingar. Breven till den döda mamman blir ett sätt att bearbeta sorgen och saknaden. Ett sätt att överleva.

Flickan får varje dag uppleva den vardagliga rasdiskrimineringen i Kuba på grund av sin mörka hudfärg. Medlemmarna i hennes egen familj utsätter henne för en mängd rasistiska glåpord. De ljusare kusinerna vill knappt gå till skolan tillsammans med henne. I skolan är det lite bättre. Flickan har en vänlig lärare - och så finns den snälla blomstertanten Menú som bor i närheten. Hos Menú får flickan en fristad när det blir riktigt illa.

Vi får följa hennes liv under några år genom de brev hon skriver till sin mamma. Det är smärtsam läsning, men gradvis blir hennes liv bättre samtidigt som relationen med kusinerna stärks. Vi och flickan får en mer förstående bild av släktens kvinnor och varför de har behandlat henne så illa.

Den här boken är oerhört gripande, och det är svårt att förstå hur flickan kan bli så illa behandlad av sin egen familj. Jag är glad att Teresa Cárdenas ändå avslutar boken med att ge oss en smula hopp om en bättre framtid för huvudpersonen.

Tänk att författarinnan kan teckna ett människoöde med dessa få ganska kortfattade brev! En bok att samtala om.

Slaven

Slaven är en finstämd men grym berättelse om en ålderstigen slav på ett sockerplantage i 1800-talets Kuba. Den gamla mannen, som kallas för Spårhunden, minns sitt långa liv - född på plantaget vet han inget annat. Han känner att hans tid håller på att ta slut. När en slav inte längre kan arbeta är hans liv över. Förbrukad.

Spårhunden minns sin bäste vän, en slav importerad direkt från Afrika, som blev brutalt mördad för att han vågade ta ställning mot Husbonden. Han minns andra slavar som inte längre är vid liv eftersom de också har sagt ifrån och följt sitt hjärta.

Spårhunden har alltid varit en duktig slav, för rädd för den grymma husbonden för att försöka rymma eller säga ifrån. Trots sin lojalitet har han många gånger blivit straffad med piskan.

Men så börjar han tänka mer och mer på Beira. Beira är en stark kvinna, hon har modet att stå upp för det hon känner. Spårhunden som aldrig tidigare har öppnat sitt hjärta, tar nu en sista chans när Beiras liv är i fara.

Càrdenas fångar solen och dofterna av ett förflutet Kuba. Hon tecknar verkligen en obarmhärtig berättelse, men hur skulle det kunna vara något annat?

Bägge böckerna har kommit ut på bokförlaget Trasten och översatts av Yvonne Blank.

(Skrivet av Clarisa Rolandi Ronge, barnbibliotekarie på Cirkulationsbiblioteket/Medioteket i Stockholm, där man har en egen boktipsblogg som heter Cirkbloggen)

onsdag 9 februari 2011

Veronique Tadjo om Bok & Bibliotek 2010

Veronique Tadjo, som bland annat har skrivit Mamy Wata och monstret (Trasten 2008 och En bok för alla 2010, i översättning av Matilda Wallin) deltog ju på förra årets Bok & Bibliotek i Göteborg. Nu har hon skrivit en kort artikel om sina upplevelser av mässan och av dess tema, Afrika. Artikeln, som är skriven på franska, hittar man på Takam Tikou och den heter "L’Afrique à la Foire du Livre de Göteborg".

måndag 31 januari 2011

Sommarkurs?


Den som är intresserad av barn- och ungdomsböcker från olika delar av världen har nu åter chansen att gå Mittuniversitetets sommarkurs "Världslitteratur för barn och ungdom" på 7,5 högskolepoäng. Mer information om kursen hittar ni här, och om ni vill läsa en intervju med kursledarna så finns det förstås en sådan här på bloggen också! Ni kan även låta er inspireras av tidigare studenters uppsatser.

fredag 28 januari 2011

Samuels magiska kudde

Samuel är inte så smart. Ja, egentligen är han nog ungefär lika smart som de flesta andra pojkar i hans ålder, men problemet är att han har en väldigt smart storasyster och dessutom en mamma som kräver att han ska vara likadan. Och denna besvärliga mamma har nu lyckats få honom antagen till De begåvade barnens skola. En väldigt jobbig situation.

Men så en natt händer något. Samuel lägger geografiboken under kudden innan han somnar och nästa morgon kan han plötsligt alla huvudstäder i Europa. Och inte bara det - han kan allt som står i geografiboken! Den elaka geografifröken blir vansinnig av ilska. Samuel provar att lägga andra böcker under kudden med samma resultat och snart är han en kändis som intervjuas i tv och tidningar. Mamma är förstås stolt och storasyster inte helt nöjd med situationen.

Men när kudden går sönder och Samuel inte är lika smart längre återgår allt nästan till det vanliga. Bara nästan, för den jobbiga mamman ger upp och flyttar och Samuels förtryckta pappa hittar en ny flamma. Och till sist blir allt ganska bra.

Kristiina Kass, som har skrivit Samuels magiska kudde (utgiven på NyNorden 2007, i översättning av Maria Holm), är en känd barnboksförfattare i Estland och vann pris för bästa barnboksberättelse år 2005 med just den här boken. Det är också hon som har gjort de humoristiska och färgglada illustrationerna.

Själv tycker jag att beskrivningen av personerna i boken är litet väl svartvit: den elaka mamman och den förskräckliga geografilärarinnan är riktiga karikatyrer, och att alla är så glada åt att bli av med mamman känns också litet konstigt och opassande. Samtidigt är berättelsen fantasifull och kan säkert tilltala många unga läsare. I dagsläget verkar boken bara finnas på Internationella biblioteket i Stockholm, men kanske borde fler bibliotek tänka på att införskaffa den.


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

fredag 14 januari 2011

Barn- och bilderböcker på Taiwan

Den som är intresserad av barnbokens ställning i Asien kan passa på att läsa en artikel på engelska i Taiwan Review 2011:1 om just barn- och bilderböcker på Taiwan.

Här konstateras bland annat att bilderböcker är ett relativt nytt fenomen på Taiwan eftersom man tidigare inte köpte böcker åt barn som var yngre än 3 år. Idag blomstrar bilderboksmarknaden, men vissa personer inom utbildningsväsendet har uttryckt oro för att barn som läser bilderböcker ska bli sämre på att läsa text när de blir äldre, eftersom de har vant sig vid bildberättande.

Artikeln tar också upp exempel på bilderböcker med lokalfärg och på författare som har lyckats slå igenom utomlands. På svenska finns tyvärr nästan inget, bara Jimmy Liaos bok Monstret som åt upp mörkret.

En annan artikel i detta temanummer om litteratur handlar om taiwanesisk manga och andra former av serier eller grafiska romaner. Också intressant, även om det enda som finns översatt till svenska är Tsai Chih-chungs böcker om kinesisk filosofi (samt några spökhistorier) på Alhambra. De är å andra sidan väldigt roliga - och lärorika!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

torsdag 13 januari 2011

Maria Elena Walsh

För ett par dagar sedan, den 10:e januari, avled den argentinska barnboksförfattarinnan och musikern Maria Elena Walsh efter en tids sjukdom. Walsh skrev ett 40-tal barnböcker - den första redan som 17-åring - samt en mängd sånger, dikter och pjäser. Mer information om Maria Elena Walsh hittar man på Wikipedia (på engelska) och på denna webbplats skapad av Argentinas utbildningsdepartement (på spanska).

Walsh böcker finns inte översatta till svenska, men många av sångerna går att höra (och se i animerad form) på Youtube.



(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

måndag 3 januari 2011

Tre ungerska barnböcker

Innan helgerna helt är över och medan julstämningen fortfarande dröjer sig kvar kan det vara passande att helt kort presentera tre korta ungerska barnböcker som har kommit ut på svenska.

Den första heter Ängeln och skyltdockan, är skriven av Ferenc Molnár och illustrerad av Károly Reich (översättning: Susanna och Ulf Fahlström, Sivart Förlag 2008). Ferenc Molnár, som dog redan 1952, skrev en rad teaterpjäser men också en mycket känd ungdomsroman från 1907 som har kommit i två svenska utgåvor: På liv och död (1958) och Pálgatans pojkar (1998).

Ängeln och skyltdockan skrevs 1942 och riktar sig till litet yngre läsare. Det är en gammaldags julsaga om två föräldralösa syskon, Anna och Johan, som en dag strax före jul får syn på en vacker skyltdocka som på pricken ser ut som deras döda mor. Barnen tycker sig se att skyltdockan tittar på dem och de kommer tillbaka dag efter dag för att söka kontakt med henne. Uppe i himlen sitter barnens mor i form av en ängel, och hon blir mycket rörd när hon betraktar sina fina barn. Barnen förstår förstås att en skyltdocka egentligen inte kan prata eller röra sig, men det ger dem litet tröst att tänka på att deras döda mamma saknar dem. Ängeln och skyltdockan är en fin saga med litet sorglig ton som säkert kan tilltala många barn, och de litet gråbruna bilderna i 1950-talsstil passar bra ihop med texten.

En betydligt färggladare bilderbok är Ervin Lázárs Koltrasten och pojken (översättning:Krisztina Widengård och Ove Berglund, Brända Böcker Förlag 2010). Också detta är en litet äldre bok, skriven 1969, och den handlar om en koltrast som söker en vän. Men koltrasten har mindervärdeskomplex - alla de andra fåglarna har ju mycket vackrare fjäderdräkt - så han försöker göra sig till någon annan än han egentligen är. Därmed håller han också på att gå miste om vänskapen med den lille pojken, som till sist visar sig leta just efter en koltrastkompis. Illustrationerna är gjorda i collageteknik av översättaren Krisztina Widengård, som verkligen tar till vara möjligheten att leka med färgerna.


Den tredje ungerska barnboken för den här gången heter Lenka och är skriven och illustrerad av Katalin Szegedi (översättning och textbearbetning: Maria Larsson och Maud Mangold, Felis förlag 2010). Här handlar det om en samtida, prisbelönt bilderbok med fantastiska illustrationer i röda och grå toner. Även i Lenka har huvudpersonen svårt att hitta vänner, men till sist får hon en kompis och inser att hon duger precis som hon är. Vill man provläsa litet i boken kan man göra det här, och på förlagets webbplats finns även en intervju med författaren.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)