Därför behöver vi mångfald i litteraturen

I början av maj i år hölls den första Asian Festival of Children’s Content, en konferens där författare, illustratörer, förläggare, bibliotekarier, lärare och andra litteraturintresserade personer samlades i Singapore för att diskutera barnboken i Asien. En av de många intressanta personer som framträdde och talade på festivalen var Lynette Thomas, förläggare på Asia Bookroom i Canberra, Australien. Lynette ledde också en workshop där hon började med att ge deltagarna några uppgifter:

• Räkna upp tre asiatiska barnboksförfattare
• Räkna upp tre asiatiska barnboksillustratörer
• Räkna upp tre hjältar ur asiatiska folksagor från olika länder
• Räkna upp tre afrikanska barnboksförfattare
• Räkna upp tre afrikanska barnboksillustratörer

Och så vidare. Inte alldeles lätt kanske? Faktum är att vi nog inte behöver gå utanför vår egen kontinent för att få problem med de frågorna, om vi utesluter Storbritannien. Hur många Östeuropeiska barnboksillustratörer kan du till exempel namnet på?

Lynette höll också ett intressant och engagerat föredrag som vi har fått förmånen att publicera här på Den hemliga trädgården. Föredraget var ganska långt, så den här översättningen är en förkortad version. I resten av föredraget diskuterade Lynette bland annat det faktum att elever på skolor i Australien studerar franska och tyska, trots att till exempel kinesiska är ett betydligt mer närliggande och mer använt språk i regionen. Kanske kan föredraget inspirera också dig. Prova gärna att lösa Lynettes uppgift, och lägga till ytterligare någon världsdel. För visst borde vi väl kunna svara på så enkla frågor?

Därför behöver vi mångfald i litteraturen
av Lynette Thomas

Det går inte att förneka att vi alla lever i en mångkulturell värld, oavsett var vi bor. Världen rör bokstavligen på sig när hundratusentals människor reser i arbetet, för nöjes skull eller för att slå sig ner på andra platser än där de föddes och växte upp.

Hur många människor bor fortfarande i landet där de föddes?

Hur många av er skulle kunna tänka sig att bo någon annanstans, åtminstone i några år?

Hur många av er vet hur stor andel av människorna i ert land som ursprungligen kommer från andra länder?

Vi måste lära känna varandra bättre och vi kan göra det på många olika sätt, men ett av de bästa – vilket vi som arbetar med böcker redan vet – är genom det skrivna ordet.

När jag växte upp på 1950-talet bodde jag i Uganda, Östafrika, som då var en brittisk koloni. Det var ungefär så som jag föreställer mig att Singapore och Malaysia måste ha varit under de ”gyllene” koloniala åren. Vi levde under en tropisk eller ekvatoriell sol: männen hade khakifärgade safaridräkter, kvinnorna gick klädda i bomullsklänningar och de vita barnen sprang runt som barn gör överallt i världen, men levde samtidigt precis som de skulle ha gjort i en typisk engelsk by, förutom att de nu hade alla sorters hjälpredor omkring sig – hembiträden, kockar, shamba eller trädgårdspojkar och så vidare.

Vad lärde vi oss om kulturen vi levde i? Inte mycket, måste jag säga. Det berodde förmodligen mer på dåtidens förhållanden än på mina föräldrars attityd. I skolan studerade vi franska och latin, Storbritanniens historia, musik av klassiska europeiska kompositörer och västerländsk konst. Vad läste vi? Detsamma som alla barn läste i hela det brittiska imperiet – efterkrigstidens JK Rowling. Vem? Enid Blyton, förstås.

Den värld hon beskrev var ganska främmande för mig, även om jag konstigt nog identifierade mig med barnen i berättelserna eftersom också de gick på internatskola. Jag försjönk i äventyr som utspelade sig vid dimhöljda sjöar i Sommarlägret på Vildkattsön eller i vildvuxna engelska trädgårdar i Den hemliga trädgården istället för att läsa berättelser som ägde rum på de öppna slätterna på den afrikanska savannen och där huvudpersonerna var bantu eller kikuyu eller masaier. Inte förrän en serie böcker med titeln Djungeldoktorn publicerades fick vi något som åtminstone närmade sig en litteratur om landet som hade tagit emot oss.

Det här kan delvis förklaras av historiska och kulturella faktorer, eftersom man i Afrika – eller för den delen, Asien – hade en starkare muntlig tradition än i västerländska länder på den tiden (även om man haft det också i väst innan tryckkonsten uppfanns och gjorde det skrivna ordet mer lättillgängligt).

Men idag är världen mycket mer globaliserad och om vi fortsätter att ligga blickstilla som vackra insekter inkapslade i bärnsten, utan att lära oss något om andra, riskerar vi att bli till fossil som inte kan interagera på ett djupt och meningsfullt sätt med resten av världen.
Det här är en process som vi inte får lämna åt slumpen och bara hoppas på att våra barn ska växa upp med både respekt och förståelse för andra människor, deras kulturer och deras tro. Det är inget som händer av sig själv. Vi måste arbeta för det. I en värld där vi blir alltmer beroende av varandra behöver vi den förståelsen för att kunna utvecklas.

Vid sidan om böcker finns idag enorma resurser i form av folksagor från olika länder. Dessa sagor säger ofta mycket om ett lands kultur och sätt att tänka – humor, attityder, sedvänjor och historia – sådant som skiljer dem från andra och som kan fungera som utgångspunkt för olika diskussioner i klassrummet och hemma. Dessa sagor kan ofta kombineras med traditionella berättarmetoder som indonesisk wayang kulit, japansk kamishibai och många andra former av konst och musik. Museer och bibliotek arrangerar ofta sagostunder där man använder en hel uppsättning kulturella artefakter och tekniker. Ett exempel är Asian Art Museum i San Fransisco, som har mängder med nedladdningsbara resurser.

Jag vill också understryka att berättartraditionen är ett viktigt sätt hålla traditionell kultur vid liv för framtida generationer – inte bara av sentimentala skäl, utan som en inblick i vårt förflutna och i det som gjorde oss till det vi är idag. Som en person som föddes och växte upp utanför min familjs hemland, Wales, vet jag hur viktigt det är att känna den där anknytningen till sin ”stam”, även om man känner stor lojalitet mot tanken på världen som ett enda land. Detta är särskilt viktigt när ens modersmål inte har överlevt flera generationers migrationer och förflyttningar.

Jag har en känsla av att dagens barn är särskilt sårbara, eftersom det idag finns en enhetlig ”kultur” som dominerar överallt i den så kallade utvecklade världen och som påverkas av sådant som filmindustrin, snabbmatsindustrin, kändiskulten kring film- och musikstjärnor, och en besatthet av materiella ting på bekostnad av mer långvariga värden som tid tillsammans med familjen, arbete för samhället eller natur- och friluftsliv.

För mig är detta globaliseringens fula ansikte, för visst vill vi väl ha en värld som är enad istället för en som är så enformig att vårt kaffe och våra hamburgare smakar likadant oavsett om vi befinner oss i Shanghai eller Sydney? Jag tror att vi alla behöver förmågan att uppskatta de små nyanserna och olika smakerna i våra liv – i sättet vi klär oss, vår konst, vår musik, vår mat och naturligtvis vår litteratur.

Om var och en av dessa smaker och vanor är väldefinierad och utvecklad kommer helheten bara att framstå som ännu vackrare. Vi måste välkomna mångfalden (i ordets hela bemärkelse – älska den, omfamna den, göra den till en del av oss själva) och hylla den. Vi måste göra det, för annars kommer våra olika kulturer inte att överleva och världen kommer att utarmas. Därför är jag övertygad om att vi måste se till att kunskap om olika kulturer finns i alla skolor och alla hem. Så gå ut och köp – eller låna – en bok som kommer att lära dina barn och dig själv något om en kultur som ni hittills inte har vetat något om!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)