Årets Peter Pan-pristagare: Ensam hemma av Ho Baek Lee

Om svenska bokförlag hade haft koreanska lektörer ...

Om de hade botaniserat i en lista på IBBY:s kongress i Basel 2001 över världens bästa barnböcker under 50 år ...

Om något av dem hade vågat satsa på en utanför Korea helt okänd bok ...

Ja, då hade kanske Ensam hemma fått Peter Pan-priset redan 2002 eller åtminstone 2003. Och då hade det varit ett överraskande och nästan lite djärvt val. En välskriven och underbart känsligt illustrerad helt igenkännbar kaninsaga men från ett då totalt okänt barnboksland: Korea.

Nu blev det inte så. Nu kom det att dröja till 2012 innan Ensam hemma av Ho Baek Lee får årets Peter Panpris som 2011 års mest intressanta översatta bok för barn.

Det är absolut en värdig vinnare men kanske inte det djärva val det skulle ha kunnat vara om inte om hade varit. Historien om en liten kanin som rumsterar om ett dygn när familjen år borta är inte översatt från koreanska utan från engelska. För 2003 kom den ut i USA där den bland annat fick det aktningsvärda priset Blue Ribbon som årets bästa bilderbok. Sedan dess har den spritts under sitt engelska namn While we were out runt om i världen.

Sedan dess har också dess upphovsman Ho Baek Lee gjort och givit ut ett drygt dussin andra bilderböcker på sitt eget förlag Jaimimage i Söul. Han har blivit en central gestalt i den koreanska barnboksvärlden (som är ytterst livaktig både hemma i Korea och ute i världen) och är en av deltagarna i ett rundabordssamtal på årets Bolognamässa om koreanska bilderböcker.

Vem är då Ho Baek Lee? Han är född 1962 i Söul och studerade journalistik och massmedia där innan han på sent 1980-tal reste till Paris. Där råkade han läsa en bilderbok av Tomi Ungerer och, som det står i en artikel om honom på nätet, "fick en chock". Så kunde en bilderbok för barn vara, tänkte han. Det ville han göra själv! Bilderböcker för barn! I Ungerers anda. Så kloka, så vackra, så respektfulla! Efter fyra år i Paris reste han hem till Söul och fick arbete hos några av de stora bokförlagen. Han läste, redigerade och layoutade alla sorters böcker. Så småningom skapade han ett eget förlag specialiserat på kärleksfullt och omsorgsfullt gjorda böcker för barn.

Han arbetar länge med varje bok i snitt tre år och söker motiv i sin egen närmiljö. Det gäller i allra högsta grad Ensam hemma som kanske rentav är självbiografisk. För han bor alltjämt i Söul med fru, barn och kanin och i reklamen runt boken läser man att den bygger på en verklig händelse. Vilken är då den händelsen? Så vitt jag förstår måste det vara de små, små kaninlortar som en familj hittade här och där i sitt hem när de hade varit borta över helgen. Kaninlortar inomhus fast kaninen bodde på balkongen och fast dörren mellan balkong och vardagsrum var stängd ...

Linda Pelenius på Berghs förlag har gjort översättningen från den engelska upplagan, så det är hon som får ta emot priset på bokmässan i Göteborg till hösten.

Juryns motivering:

Bilderboken Ensam hemma uppfyller samtliga kriterier för Peter Pan-priset. Visserligen är huvudpersonen ett förmänskligat djur, en liten kanin, men boken ger på ett stillsamt och underfundigt sätt en tydlig bild av en kultur, mycket annorlunda vår egen: (”Vad kan en liten kanin göra med ett par ätpinnar”?) Samtidigt blir den lilla kaninens funderingar och resonemang, hans – eller hennes – en spegling av den nyfikenhet, företagsamhet, upptäckariver, livsglädje som alla – små som stora – skulle kunna utveckla om de fick vara sig själva utan övervakande ögon. 

(Skrivet av: Annika Holm)

Niki Dalys bilderboksvärld

Sydafrikanen Niki Daly, född 1946, får i dag räknas som en av den afrikanska barnlitteraturens grand old men. Han är även en av få afrikanska bilderboksskapare som finns rikligt representerad på svenska, tack vare det dansk-svenska och litterärt så viktiga förlaget Hjulet. Mest känd är Daly nog för sin serie böcker om Kwela Jamela, flickan full av upptåg, från förorten utanför Kapstaden. Jag brukar tänka på henne som en sydafrikansk sentida kusin till Emil i Lönneberga.

Det är dock ett variationsrikt författarskap som Niki Daly har hunnit skapa. För några år sedan kom Ashraf från Afrika ut på svenska (Bokförlaget Trasten, 2009). Daly var här inkopplad som medförfattare till texten. Men det var en bok som jag tror formulerade något centralt för den afrikanska barnlitteraturen. Bilden av Afrika behöver inte bara vara djuren från djungeln och savannen. Dagens Afrika är lika mycket en storstadsdjungel och en asfaltssavann. Kanske är det framför allt vi i västerlandet som vill behålla (och köpa) bilden av Afrika som idel lejon och giraffer, men de afrikanska barnen behöver förstås också få sin vardag gestaltad. I dag lever många afrikanska barn, likt västerländska, i storstäder. Och de spännande vilda djuren läser vi främst om i böcker, likt pojken Ashraf.

Niki Daly växte själv upp i ett vitt arbetarklasshem i Kapstaden. Med hjälp av sin syster och ett banklån utbildade han sig inom konst och design och landade sedan i reklambranschen. Men 1971 lämnade han Sydafrika och apartheid och reste till London för att slå igenom som popartist. Hur det gick med musikkarriären vet jag inte, men under den här tiden debuterade han även som barnboksförfattare. 1980 återvände han och hans fru Jude, barndomsvän och illustratör, med deras gemensamms son till Kapstaden, eftersom de på plats ville delta i demokratiseringen av sitt hemland och där aktivt arbeta med barnkultur.

Daly har en nästan osannolik bredd både i sitt författarskap och i sitt bildskapande. Från det fabelinspirerade samarbetet i Flyg, örn, flyg (som var hans första bok efter återvändandet), över commedia dell’arte-berättelsen Bravo, Zan Angelo! till det rent vardagsrealistiska i Ta det lugnt, Songololo. Den sistnämnda boken uppfattades först som mycket kontroversiell eftersom en vit illustratör här gestaltade en äldre svart kvinna som överviktig. Dalys hade återupptagit kontakten med sin egen gamla barnskötare och hon stod som förebild till farmodern i boken, som också är tillägnad henne. Det kärleksfulla porträttet har emellertid gjort boken till en av Dalys mest uppskattade och översatta.

Men Niki Daly är minst lika omväxlande i sin visuella estetik. Han har ofta tagit oss långt bort från den förväntade bilden av Afrika. Daly äger dessutom en osedvanligt fin förmåga att lyfta fram och synliggöra olika segment av barns problematik. Som i Ruby sjunger blues, om att vara en (alltför) högljudd flicka, gestaltad i en lätt retrodoftande 50-talsestetik. Eller i Söta Salma, en snillrik variation på Rödluvan, om vådan för ett barn att tro alltför gott om någon som hon inte känner, berättat i en nästan serie-stripsliknande bild-stil.

Niki Dalys senaste bok på svenska, Peters pusskalas, handlar om hur vuxnas egen ömhetstörst och längtan efter bekräftelse blandas samman och projiceras på barnet. Sexåriga Peters ”tanter” kommer på besök och kan inte låta bli att pussa på honom eftersom han är så söt. Men ser de verkligen Peter? För Peter blir pussandet mer och mer besvärande och han försöker upprätta olika strategier för att värna sin integritet.

I all sin anspråkslöshet formulerar faktiskt Niki Daly någonting mycket viktigt i den här berättelsen. Och kanske lyckas Peter vid bokens slut, men att värna sin integritet är också en problemställning som varar livet ut. Med flinka pennstreck och stilsäkert fångade tygmönster närmar sig Daly här nästan 1900-talets modetecknande. Men berättelsen behåller självklart och osvikligt barnet Peters perspektiv.

(Skrivet av: Mats Kempe)

Utställning på Just Africa

Idag var det premiär för "Monster och magiska figurer", utställningen om afrikanska bilderböcker på galleri Just Africa. En riktigt fin utställning blev det, så har ni vägarna förbi - passa på att titta in.







(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Monster och magiska figurer

Den 28:e januari till 22:a februari arrangerar Den hemliga trädgården i samarbete med föreningen Afrikultur och konstgalleriet Just Africa en utställning med fem afrikanska bilderboksförfattare: John Kilaka, Christian Epanya, Dominique Mwankumi, Piet Grobler och Veronique Tadjo.

"Monster och magiska figurer" heter utställningen, och under desss gång kommer det att arrangeras föreläsningar av Den hemliga trädgårdens Mats Kempe och Sven Hallonsten samt sagostunder med den mocambikanske musiker Celso Paco. Dessutom kommer man att kunna köpa böcker av författarna.

Utställningen går att se på Just Africa, som ligger på Södermalmstorg 4 vid Slussen, och inleds med en vernissage lördagen den 28:e januari.

Du hittar mer information om arrangemanget på Just Africas webbplats!


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Havets mor - en grönländsk myt från Kulusuk

Myten om Havets Mor är känd och älskad av inuiter överallt. Många konstnärer har inspirerats att illustrera den bildrika berättelsen och i de grönländska skolorna har myten en central plats i undervisningen.

När därför läraren och författaren Elisabet Härenstam från Karlstad vände sig till skolan i Kulusuk för att be barnen illustrera hennes tolkning av myten blev reaktionen omedelbar och entusiastisk.

De tvekade aldrig om hur de skulle ta sig an projektet. Myten var deras berättelse och självklart utspelade den sig i Östgrönland, i havet kring deras ö Kulusuk, där fjäll, himmel och hav, hundslädar och skinntält, kajaker och kvinnobåtar, människor och djur är delar av deras liv och vardag.

Redan från början bestämde de sig för att bilderna skulle göras som träreliefer. Dels för att alla barn var duktiga på att såga och dels för att man kunde återanvända spillvirke från soptippen. Konstens kretslopp.

Tecknandet kom igång, de blå färgerna blandades så att de kunde symbolisera olika slags hav, ett stilla, ett upprört, ett klart och ett dött hav. Kulusuk-fjället, vars form skulle utgöra en löpande fris högst upp på de sex bilderna, skars ut som mallar för att de mindre barnen skulle kunna måla det.

Dag efter dag tog bilderna form och mot slutet upptäckte barnen att solen fattades på två av illustrationerna. Och så valde de att teckna solen med den figur som sen urminnes tider varit solsymbol i den östgrönländska kulturen.

Av barnens inspirerade bilder och Elisabet Härenstams tolkning av myten har det blivit en vacker och viktig bilderbok, där sorgen över rovdrigten av deras livgivande hav kontrasteras mot en stark tro på att utvecklingen kan vändas och att Havets Mor åter får smycka håret till fest.

Det förträffliga lilla värmländska bokförlaget Heidruns står bakom utgivningen av denna pärla bland årets bilderböcker. Ett initierat efterord av barnens lärare på skulan i Kulusuk, Anne-Mette Holm och en svit foton från ön och barnens arbete med illustrationerna får man på köpet.

På årets bokmässa i Göteborg i slutet av september presenterades boken i ett program i Värmlandsmontern. Elisabet Härenstam berättade om arbetet med boken och fyra av de konstnärliga eleverna från skolan i Kulusuk visade upp originalbilderna. De var klädda i vackra traditionella grönländska dräkter, gjorda för att stå emot kyla. De såg lätt plågade ut i den tryckande värmen från lampor och åhörare, men de satt tappert kvar.

Allt för konsten och miljön!

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

Fatima Sharafeddine talar i Stockholm

Här kan ni höra Fatima Sharafeddine, en av deltagarna i Internationella bibliotekets barnboksvecka 2011, berätta om sitt skrivande!

Afrika bortom savannen

Att läsa böcker är lite som att resa, brukar man säga ibland. Samtidigt kan bokläsning vara så mycket mer. Det kan uppstå en närhet och en tillhörighet som man kanske inte alltid hinner nå fram till under ett tillfälligt besök i ett annat land. När jag själv var barn på 70-talet älskade jag berättelser från andra länder. Dokumentära eller fiktiva spelade mindre roll. Inte sällan utspelades de här berättelserna i Afrika. Men oftast var de berättade av svenska författare och filmare som reste ut. Idag börjar Afrikas egen litteratur i allt större utsträckning att nå våra breddgrader.

2009 kom bilderboken Ashraf från Afrika ut på svenska. Texten var skriven av Ingrid Mennen och av den för svenska bilderboksläsaren bekante Niki Daly. Bilderna var den här gången gjorda av Nicolaas Maritz. Det var egentligen ingen särskilt uppseendeväckande bok. Men jag tror att den ändå var viktig som ett ”statement”. Att den ändå kommer att vara en sorts, ja om inte milstolpe så åtminstone en viktig vägmarkering inom den afrikanska barnlitteraturen. Den visar till hela sin form på en förskjutning från den traditionella bilden av Afrika med de stora djuren på savannen till bilden av det moderna urbana livet i den afrikanska storstaden.

Förskjutningen sker via en litterär metanivå. De vilda djuren som inleder boken finns bara i en biblioteksbok som huvudpersonen, pojken Ashraf, har lånat. Pojken har aldrig sett de här djuren i vilt tillstånd. Precis som så många barn i den övriga världen har han bara läst om dem. Istället får vi följa Ashraf på hans promenad genom storstaden för att låna om just denna bok om de vilda djuren på biblioteket. Illustrationerna hämtar följdriktigt minst lika mycket kraft från den modernistiska konsthistorien som från något traditionellt afrikanskt bildspråk. Det känns som att boken försöker förmedla något viktigt: ”Vi kan vara både afrikanska OCH moderna i våra bilderböcker, samtidigt. Vi kan berätta precis vilka historier vi vill.”

Men gör den afrikanska bilderboken idag precis vad den vill?

Ibland tänker jag mig att de afrikanska bilderboksskaparna riskerar att bli klämda mellan olika förväntningar på att de ska vara just ”afrikanska”. Kanske finns det inhemska och politiska förväntningar och påtryckningar på att författarna ska skapa nån sorts lokal stolthet genom att visa fram en förutbestämd afrikansk särart. Men än troligare är att det finns en förväntan utifrån. Den afrikanska barnlitteraturen tar ofta sina vägar via den västerländska världen där förlagshusen för det mesta har sina säten. Och bestämmer sig förlagen för att ge ut en afrikansk originalbilderbok ”så ska det väl i alla fall synas att den är just afrikansk. Fram med giraffer och zebror. Annars hade vi väl lika gärna bara kunnat ge ut ännu en västerländsk bok till.” Kanske riskerar det just därför att bli ett ”typiskt Afrika” som skildras, så som Afrika blivit definierat och formulerat ur vårt västerländska perspektiv.

Det är ändå med stor glädje jag konstaterar att den afrikanska barnlitteraturen nu på allvar börjar nå fram till vår svenska bokmarknad. På mitt skrivbord ligger faktiskt en hel trave ...

Överst i bunten hittar jag en återutgivning av Trumgubbens hemlighet (utgiven som Bronsgubbens hemlighet 1985). Meshack Asare från Ghana är en av de viktigaste och mest namnkunniga bland afrikanska författare och illustratörer inom barnlitteraturgenren och han finns redan representerad med ett flertal titlar på svenska. Trumgubbens hemlighet har snart 30 år på nacken, men kommer nu i färgversion. Intressant att konstatera är att det inte är helt ovanligt att tidigare publicerade afrikanska böcker nu återutges på svenska (Chinua Achebes Allt går sönder är ett annat exempel, en ”vuxen” klassiker). I vårt globala tidevarv verkar tiden äntligen ha blivit mogen för att de här böckerna ska kunna nå en större svensk publik än de fick när de första gången presenterades.

Trumgubbens hemlighet handlar om pojken Kwajo som tillhör Asantefolket och om hans pappas hantverk med att tillverka guldvikter, små konstfulla statyetter i mässing. Trumgubben tar med Kwajo på en drömlik resa på jakt efter en kuduo, en kruka full med guldstoff. Boken vandrar just över gränsen mellan socialrealism och dröm, mellan reportage och saga, mellan fantasi och pedagogik. Visst kan pedagogiska inslag vara en tvångströja som krängs på barnlitteraturen av välmenande eller nyttotänkande vuxna, men samtidigt är jag inte den som av principiella skäl helt och hållet vill avfärda pedagogiska inslag i barnlitteraturen.

Asares bok påminner mig en del om en av min egen barndoms läsupplevelser – Plupp. Inga Borgs berättelser och framför allt hennes bilder har etsat sig fast i mitt minne. Skildringarna av fjällvärlden med naturen, djurlivet och befolkningen. Hos Trumgubbens hemlighet är det likaså bilderna som gör det största intrycket på mig. Asares mörka gråskalor skapar en inneboende dramatik i illustrationerna som både fascinerar, oroar och blir till en värld där jag gärna stiger in och vistas – med lite nyvunnen kunskap på köpet.

Dominique Mwankumi från Kongo-Kinshasa hör i mitt tycke till de allra intressantaste bilderboksskaparna ur den yngre generationen. Han är en viktig drivkraft i det afrikanska bilderboksnätverket Illus Africa och har ett tiotal titlar i sin verkförteckning. Gatans prins är hans första bok på svenska, men originalutgåvan kom redan för tio år sedan.

Även om berättelsen om två pojkars kamp för överlevnad på en soptipp i Kinshasa kanske skulle kunna påstås vara ”typiskt afrikansk” i sin skildring av fattigdom, så har Mwankumi en frihet i sitt bildspråk som snarare vetter åt film och modernt fotografi. Pojkarna tillverkar leksaker av gamla ståltrådar och metallremsor från skrotupplaget och säljer på en marknad. Men efter ett traumatiskt rånförsök tillverkar den ena pojken istället ett musikinstrument och detta blir början till en förändring.

Det är fascinerande att se hur Mwankumi jobbar längs en djupaxel i sina bilder, med de två signalfärgerna rött och blått i pojkarnas kläder som mäter upp avstånden inåt i bilden och där känslan som uppstår blir högst rumslig, näst intill tredimensionell. Det filmiska förstärks dessutom av bildernas förmåga att framkalla en känsla av rörelse. Och fattigdomen är ju ingalunda ett typiskt afrikanskt problem, den är ett mänskligt problem och högst global.

En annan av mina favoriter är John Kilaka från Tanzania. Han återvänder nu med Förtrollad frukt sju år efter de originella Färsk fisk och Vilken vän. Kilaka är tinga-tingakonstnär. Tinga-tinga är ett starkt stiliserat bildspråk som numer känns helt hemtamt för svenska barn eftersom Barnkanalen regelbundet visar tecknade filmer under just den titeln och med den estetiken.

När Kilaka återkommer i bilderboksgenren tar han sig lite nya friheter i sitt visuella uttryck. Färgerna är grällare, bilderna mer inzoomade. Tyvärr upplever jag att berättelsen denna gång är långt mer konventionell än i hans tidigare två böcker. Han lutar sig här mot en folksaga, en muntlig berättelse från Tanzania. Djuren försöker komma undan hungern genom att få frukterna att falla ned ur ett magiskt träd. Men då måste de först benämna trädet vid dess rätta namn. Ett namn som bara sköldpaddan vet och som bara haren till slut lyckas komma ihåg.
Om Kilaka kunde ge sig själv ett än större svängutrymme både i bild och i berättelse skulle han kunna bli en av de allra bästa bilderbokskaparna. I framtiden hoppas jag helt enkelt på en större våghalsighet från John Kilaka.

Ytterligare en bilderbok som lutar sig mot en folksaga är Sivus sex önskningar av Jude Daly. Men denna gång känns resultatet oväntat fräscht. Kanske är det för att den taoistiska folksagan färdats från Asien innan den slutligen damp ned på det sydafrikanska ritbordet. Möjligen är det just den distansen som ger Jude Daly en större känsla av frihet. Här är det stenhuggaren som blir allt han önskar sig – affärsman, borgmästare och så småningom sol, regnmoln, vind och till sist ett klippblock, ett klippblock som en annan stenhuggare snart börjar bearbeta.

Detta är Jude Dalys andra bok på svenska. Hennes bilder väljer en annan väg än Mwankumis koncentrerade djupperspektiv. I gobelänglikt utdragna bilder panorerar Daly istället ut på bredden med fullt av små spännande detaljer. Jag tänker här till exempel på Anthony Brownes tidiga böcker och för mig är det ett högt betyg. Men jag kan inte låta bli att undra vad Jude Daly kan uträtta om också hon vågar lämna folksagans lite förutbestämda form och experimentera med ett helt eget berättande.

Ondjaki från Angola fick för några år sedan mycket uppmärksamhet när hans vuxenroman Visslaren kom ut på svenska – en roman som präglades av en sorts lyrisk reduktion. Tyvärr saknar jag just en lyrisk reduktion i hans bilderbok Ynari – flickan med de fem flätorna. Texten känns onödigt lång och rätt förutsägbar. Flickan Ynari med sina fem flätor går runt till fem krigförande byar och återger ett av våra fem sinnen till varje by som råkat förlora just den förmågan. Hon offrar också en fläta åt dem var. På så sätt skapar hon fred.

I förordet gör Ondjaki gällande att han utgått ifrån drömmar. I folksagor kretsar handlingen ofta kring tretalet. Hos Ondjaki är talet fem centralt. I just det här fallet hade texten nog vunnit på om flickan Ynari begåvats med endast tre flätor. Det hade räckt. I folksagor finns också mycket kunskap att hämta. Inte minst dramaturgiskt. De är inte fel i alla lägen ...

Men Ondjaki kan nog få sista ordet i alla fall. Vi kommer troligen att stöta på hans författarskap fler gånger i framtiden.

Den afrikanska bilderbokslitteraturen är nu på väg. Nästa generation kommer att bryta ytterligare ny mark. Även serieskaparna är på frammarsch. Förhoppningsvis har vi knappt sett början. Men det behövs fler förlag än enbart Hjulet och Trasten som nu bär så gott som hela ansvaret för att den afrikanska barnlitteraturen ska finnas tillgänglig på svenska.

Ashraf från Afrika
Text: Ingrid Mennen, Niki Daly
Bild: Nicolaas Maritz
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Förlag: Trasten, 2009

Trumgubbens hemlighet
Text och bild: Meshack Asare
Översättning: Vagn Plenge, Monica Stein
Förlag: Hjulet, 2010

Gatans prins
Text och bild: Dominique Mwankumi
Översättning: Suzanna Petersson Kero
Förlag: Trasten, 2011

Förtrollad frukt
Text och bild: John Kilaka
Översättning: Britt Isaksson
Förlag: Hjulet, 2010

Sivus sex önskningar
Text och bild: Jude Daly
Översättning: Britt Isaksson
Förlag: Hjulet, 2010

Ynari – flickan med de fem flätorna
Text: Ondjaki
Bild: Danuta Wojciechowska
Översättning: Yvonne Blank
Förlag: Trasten, 2010

(Skrivet av: Mats Kempe. Artikeln är hämtad ur tidskriften Karavan 2001:3, som bland annat även innehåller en artikel om vilken sorts litteratur som översätts till svenska samt ett reportage om barnboksförlaget Trasten)

Gatans prins i Kinshasa

Två pojkar, Shégué och Lokombe, lever på en soptipp i Kinshasa. De samlar metalltråd och metallremsor som de tillverkar leksaker av och säljer på marknaden. Men dag blir Shégué utsatt för ett traumatiskt rånförsök. I ett försök att hantera känslorna efter händelsen tillverkar Shégué istället ett musikinstrument. Kanske bli den nyfunna kreativiteten också början till ett förändrat liv för Shégué.

Boken heter Gatans prins (Prince de la Rue) och originalutgåvan har hunnit få tio år på nacken. Ändå är det med nyhetens hela välbehag som jag lutar mig över de impressionistiska och filmiskt djupdimensionella bilderna. Mwankumi arbetar inåt i bilden längs en djupgående axel från förgrund till bakgrund. Med de två signalfärgerna rött och blått i kläderna placerar han ut pojkarna i olika konstellationer och komponerar fram bilder som blir högst rumsliga, näst intill tredimensionella. Som läsare är det både spännande och fascinerande att få vistas i de där bilderna.

Efter att ha läst ytterligare några av Dominique Mwankumis böcker så verkar han ofta skapa sina berättelser just utifrån två berättarnivåer. En vardagsnära nivå när dagar och liv lunkar på i sina invanda hjulspår och samtidigt en mer dramatisk nivå där livet när som helst kan slira till och döden väntar runt nästa krök.

Mwankumis val av färger har också betydelse för upplevelsen av böckerna. Hans ljusbeige litet disiga bilder i Gatans prins skapar en fuktig, lätt kvalmig atmosfär, medan böcker som La peur de l'eau och Les petits acrobats du fleuve har gulaktiga och turkosa grundtoner som lyfter fram en helt annan stämning.

Dominique Mwankumi, som är född 1965, är en av grundarna av det viktiga afrikanska barnboks- och illustratörsnätverket Illus Africa. Han lever idag i London. Utifrån böckerna som jag hittills läst framstår det klart att Dominique Mwankumi är en realistisk berättare av rang. Det gör att jag inte kan låta bli att undra vad han också skulle kunna åstadkomma om han så småningom tog steget ut och lämnade realismen.

Gatans prins har kommit ut på bokförlaget Trasten 2011 och är översatt av Suzanna Petersson Kero.

(Skrivet av: Mats Kempe)

Jordbarn, himmelsbarn

Vissa böcker kommer man liksom inte förbi. I sommar har vi nog läst den trettio gånger. Minst ... Choi Sukhees koreanska ABC-bok för traditionella kinesiska tecken. Jordbarn, himmelsbarn heter den. Vi följer pippilott-flickans färd över sidorna mellan sina favoritord, från sol till mamma. Kanske ordbok vore en bättre beskrivning.

Vi har målat tecknen för måne, himmel, träd, blomma, moln och jord, både med vattenfärger och vaxkritor. Mina barn ligger just i startgroparna för skriftspråket och det slår mig på ett högst konkret sätt att när skrivtecknen inte är bundna till ljud utan till hela begrepp så spelar inte det talade språket någon roll. Tecknen fungerar lika bra på alla språk. För barnen är det inte knepigare med det kinesiska tecknet för berg än vad bokstaven G är med sin både runda och kantiga form. Tvärtom kan det vara lättare att skriva tecknet för stjärna än att försöka stava till stjärna på svenska med vårt latinska alfabet. För mig är det annorlunda, jag har blivit vuxen och börjat stelna i mitt invanda sätt att se på skrift. De kinesiska tecknen blir spännande ... men svårfångade, undflyende. För mina barn är det inte så. Och för ett svindlande ögonblick inser jag att just i denna stund skulle de kunna lära sig vilket språk som helst – och både skriva och tala det väl. Själv har jag en oändligt mycket längre väg att gå. Jag har så mycket som jag måste lära om.

För några år sen besökte Choi Sukhee (född 1964) den internationella barnboksveckan i Stockholm och fick ett mindre genombrott här i Sverige 2008 med Världen i kartan, med text av Kim Hyangkeum. Jag lånar hem allt jag kan få tag i av Choi Sukhee ur det svenska bibliotekssystemet. Jag försöker gång på gång ringa in vad som gör henne så fascinerande och bra.

En nypa japansk tecknad film från Studio Ghibli, en droppe kurbitsmåleri, en släng av rysk folksaga och en gnutta Kristina Digman. Kanske kunde jag beskriva hennes böcker så. Ibland drar hon iväg åt det sockersöta. Ändå läser vi henne om och om. Jag hoppas att vi även får se hennes originella böcker om siffror och former på svenska inom kort.

Jordbarn, himmelsbarn är översatt av Ahryun Gustafsson och utgiven på bokförlaget Trasten, 2011.

(Skrivet av: Mats Kempe. Denna text har tidigare publicerats i Dagens Nyheter)

I fablernas värld - Aisopos i Sydafrika

Enligt traditionen var Aisopos en slav från Grekland, vars fabler har överlevt i flera årtusenden. Den sydafrikanska författaren Beverly Naidoo funderade över varför det fanns så många afrikanska djur i hans fabler och att hans berättelser mer liknade traditionella afrikanska historier, ofta utan lyckligt slut. Hon bestämde sig för att Aisopos var en nordafrikan, som tagits till fånga och skickats som slav till Grekland.

Nästa steg var att bearbeta fablerna, göra dem ännu mer sydafrikanska. Rävarna blev listiga schakaler, vildsvinen gjordes till vresiga vårtsvin, det finns lejon, springbock, kudu, gamar och apor.

Men de 16 berättelserna är i grunden desamma. De handlar om list och dumhet, om högmod och fall, om fiendskap och samarbete och om alla djurs plats i tillvaron. Och alla har en sensmoral på slutet: Tänk först och handla sen, Det är tryggare att vara vänner än fiender, eller En liten vän kan också vara en mycket viktig vän.

Beverly Naidoos texter är uttrycksfulla, lakoniska, humoristiska. Men det som gör boken till ett så fullödigt konstverk är samspelet med Piet Groblers bilder. Stora helsidesillustrationer till nästan alla fablerna, mängder av detaljer, mönster runt alla textsidorna och fåglar förstås - Groblers signum - överallt. Färgstarkt, spännande, bläddervänligt.

Texten är hämtad ur IBBY-bladet 2001:2, där man också hittar artiklar om årets Peter Pan-pristagare, bokmässan i Bologna och mycket mer.

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

ALMA till Shaun Tan

Det bara regnar priser över Shaun Tan i år. Först Peter Pan-priset, nyss var det en Oscar, nu världens största barnbokspris, ALMA. Så här skriver ALMA juryn i sin prismotivering:

Shaun Tan är en virtuos visuell berättare, en vägvisare till bilderbokens nya möjligheter. Hans bildvärldar utgör ett eget kosmos där inget är självklart och allt är möjligt. Minnet av barndomen och uppväxttiden är fasta referenspunkter men bildberättandet är universellt och berör alla oavsett ålder. Bakom ett överdåd av minutiöst detaljerade bilder, av civilisationskritik och historia i symbolisk gestaltning finns en påtaglig värme. Människan är alltid närvarande och Shaun Tan gestaltar såväl vårt sökande som vårt utanförskap. Han förenar briljant magiskt berättande med djup humanism.

Vi skriver inte mer än så, utan hänvisar till ALMA:s webbplats för mer information och till våra tidigare inlägg. Klicka på "etiketten" här nedanför så hittar du dem!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Barn- och bilderböcker på Taiwan

Den som är intresserad av barnbokens ställning i Asien kan passa på att läsa en artikel på engelska i Taiwan Review 2011:1 om just barn- och bilderböcker på Taiwan.

Här konstateras bland annat att bilderböcker är ett relativt nytt fenomen på Taiwan eftersom man tidigare inte köpte böcker åt barn som var yngre än 3 år. Idag blomstrar bilderboksmarknaden, men vissa personer inom utbildningsväsendet har uttryckt oro för att barn som läser bilderböcker ska bli sämre på att läsa text när de blir äldre, eftersom de har vant sig vid bildberättande.

Artikeln tar också upp exempel på bilderböcker med lokalfärg och på författare som har lyckats slå igenom utomlands. På svenska finns tyvärr nästan inget, bara Jimmy Liaos bok Monstret som åt upp mörkret.

En annan artikel i detta temanummer om litteratur handlar om taiwanesisk manga och andra former av serier eller grafiska romaner. Också intressant, även om det enda som finns översatt till svenska är Tsai Chih-chungs böcker om kinesisk filosofi (samt några spökhistorier) på Alhambra. De är å andra sidan väldigt roliga - och lärorika!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Tre ungerska barnböcker

Innan helgerna helt är över och medan julstämningen fortfarande dröjer sig kvar kan det vara passande att helt kort presentera tre korta ungerska barnböcker som har kommit ut på svenska.

Den första heter Ängeln och skyltdockan, är skriven av Ferenc Molnár och illustrerad av Károly Reich (översättning: Susanna och Ulf Fahlström, Sivart Förlag 2008). Ferenc Molnár, som dog redan 1952, skrev en rad teaterpjäser men också en mycket känd ungdomsroman från 1907 som har kommit i två svenska utgåvor: På liv och död (1958) och Pálgatans pojkar (1998).

Ängeln och skyltdockan skrevs 1942 och riktar sig till litet yngre läsare. Det är en gammaldags julsaga om två föräldralösa syskon, Anna och Johan, som en dag strax före jul får syn på en vacker skyltdocka som på pricken ser ut som deras döda mor. Barnen tycker sig se att skyltdockan tittar på dem och de kommer tillbaka dag efter dag för att söka kontakt med henne. Uppe i himlen sitter barnens mor i form av en ängel, och hon blir mycket rörd när hon betraktar sina fina barn. Barnen förstår förstås att en skyltdocka egentligen inte kan prata eller röra sig, men det ger dem litet tröst att tänka på att deras döda mamma saknar dem. Ängeln och skyltdockan är en fin saga med litet sorglig ton som säkert kan tilltala många barn, och de litet gråbruna bilderna i 1950-talsstil passar bra ihop med texten.

En betydligt färggladare bilderbok är Ervin Lázárs Koltrasten och pojken (översättning:Krisztina Widengård och Ove Berglund, Brända Böcker Förlag 2010). Också detta är en litet äldre bok, skriven 1969, och den handlar om en koltrast som söker en vän. Men koltrasten har mindervärdeskomplex - alla de andra fåglarna har ju mycket vackrare fjäderdräkt - så han försöker göra sig till någon annan än han egentligen är. Därmed håller han också på att gå miste om vänskapen med den lille pojken, som till sist visar sig leta just efter en koltrastkompis. Illustrationerna är gjorda i collageteknik av översättaren Krisztina Widengård, som verkligen tar till vara möjligheten att leka med färgerna.


Den tredje ungerska barnboken för den här gången heter Lenka och är skriven och illustrerad av Katalin Szegedi (översättning och textbearbetning: Maria Larsson och Maud Mangold, Felis förlag 2010). Här handlar det om en samtida, prisbelönt bilderbok med fantastiska illustrationer i röda och grå toner. Även i Lenka har huvudpersonen svårt att hitta vänner, men till sist får hon en kompis och inser att hon duger precis som hon är. Vill man provläsa litet i boken kan man göra det här, och på förlagets webbplats finns även en intervju med författaren.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Det var en gång...

Det finns popup-böcker och så finns det popup-böcker. Den franske illustratören Benjamin Lacombe har gjort den fantastiska Il étais une fois i videon här nedan, och jag lovar - den är precis lika vacker i verkligheten. Lacombe har illustrerat en dryg handfull böcker varav några har andra författare. Fler av hans verk hittar man på hans webbplats (här en länk till den engelska versionen, men självklart finns den även på franska). Suggestiva och mycket vackra bilder - som nog går hem även hos litet äldre goth-ungdomar, misstänker jag.



(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Tankar om världslitteratur för barn och ungdomar

Sommaren 2010 gavs en kurs med namnet Världslitteratur för barn och ungdom på Mittuniversitetet, och som ni kanske minns intervjuade Den hemliga trädgården två av organisatörerna, Ulrika Lif och Eva Söderberg, i ett tidigare inlägg. Kursen handlade huvudsakligen om analys och tolkning av modern utomeuropeisk barn- och ungdomslitteratur samt interkulturella, didaktiska och litterära frågeställningar. Som en del av utbildningen skrev deltagarna varsin uppsats. Några av de uppsatserna har ni nu alla möjlighet att läsa!

Uppsatserna är skrivna av Jessica Johannesson Gaitán, Nina Moilanen, Fredrik Paganus, Emelie Hwang, Mona Eriksson, Viola Bergfors, Linda Bjerkhagen och Peter Högström, och de behandlar böcker av Lygia Bojunga Nunes, Mary och Rich Chamberlin, Ana Maria Machado, Veronique Tadjo, Herman Schulz, Erika Pal, Virginia Kroll och Mario Salazar. Bra och intressanta tankar om barnlitteratur, etnicitet och mångkultur!

Alla uppsatserna samlade i ett häfte i pdf-format hittar du här, på Mitthögskolans webbplats.

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen, foto: emilywjones på Flickr)

Finurliga mama Sambona

Nu är det Allhelgonahelg och då är det kanske lämpligt att presentera finurliga mama Sambona, i boken med samma namn (Hjulet, 2008). Mama Sambona är en gammal dam som lever på ön Ukerewe i Tanzania, tillsammans med sina släktingar och vänner. Mama Sambona har kommit upp i den ålder då Döden plötsligt står på lur och väntar, men naturligtvis vet hon att även han måste spela efter reglerna - och i det här fallet innebär det att han bara har tre chanser att få henne med sig på resan. Om han misslyckas måste han vänta i tre år på ett nytt tillfälle.

Mama Sambona är förstås en finurlig dam och med list och humor lyckas hon helt förvrida huvudet på den byråkratgrå Döden och se till att hon får leva i ytterligare några år.
Finurliga mama Sambona (med text av Herman Schulz, illustrationer av Tobias Krejtschi och i översättning av Ulla Forsén) utspelar sig i Afrika, men liknande historier berättas även i Latinamerika, bland annat i Mexico där man ju så här års firar De dödas dag.


(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Räven och Musen letar ny lya

Visst är det stor brist på översatt barn- och ungdomsböcker från Afrika, Asien och Latinamerika, men faktum är att det inte finns något överflöd av europeisk barnlitteratur heller. Tänk efter bara: hur många nyöversatta barnböcker från till exempel östra Europa kan du hitta på hyllorna i en vanlig bokhandel?

Men ibland dyker det upp något. Till exempel den lilla bilderboken Räven och Musen letar ny lya av Boglárka Paulovkin från Ungern, i översättning av Eva Larsson och Maud Mangold och utgiven på Felis Förlag.

Räven och Musen bor i en lya under den största eken i skogen. Men en dag vaknar de upp till ett fasansfullt oväsen och när de vågar titta ut har hela skogen huggits ner. Eftersom de varken kan eller vill bo kvar på kalhygget beger de sig in till staden med hjälp av en gammal karta som Räven äger. Tågresan går bra, men det är inte lätt för två skogsdjur att veta hur man beter sig när man går över gatan eller handlar mat på marknaden. Som tur var träffar Räven och Musen en pojke som genast tar hand om dem och hjälper dem att hitta en ny bostad.

Räven och Musen är en vacker liten bok. Texten är enkel men medryckande, och bilderna är målade i vackra mättade färgtoner. Paulovkin, som både har skrivit och illustrerat, är en erfaren konstnär och författare med ett flertal böcker bakom sig, och i den här boken har hon bland annat hämtat inspiration från de gamla stadsdelarna i Budapest.


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Tara Books - indiska barnböcker med inspiration från konsten

Om en barnbok ska nå många indiska läsare bör den inte vara alltför dyr. Att satsa på konstnärliga böcker som tillverkas för hand i begränsad upplaga och säljs till höga priser verkar därför kanske inte vara så genomtänkt. Men för konstnärerna och författarna bakom det lilla förlaget Tara Books är det inte försäljningssiffrorna som kommer i första rummet, utan möjligheten att få berätta en historia och använda sig av inslag från traditionell folkkonst i sina böcker.

Berättelserna i Tara-böckerna är ofta poetiska och placerar sig för det mesta via konsten och miljön i ett indiskt sammanhang. Men ibland väljer man en historia från någon annan del av världen, som till exempel i boken The flight of the mermaid, som baseras på H.C. Andersens saga om den lilla sjöjungfrun. The flight of the mermaid är skriven av Gita Wolf och Sirish Rao, och illustrationerna är gjorda av en konstnär från gondfolket, Bajju Shyam. Shyam har också medverkat i den fantastiska konstboken The night life of trees, där han tillsammans med Durga Bai och Ram Singh Urveti har illustrerat en rad korta poem om trädens hemliga liv. The night life of trees är tryckt för hand i en mycket tidskrävande process, men tanken bakom utgivningen är inte bara att skapa barnböcker utan också att ge konstnärer och hantverkare nya uppgifter och bidra till att de uppmärksammas mer.

Andra böcker från Tara är den färgsprakande Monkey photo, om en liten apa som får tag på en kamera och bestämmer sig för att fotografera alla djungelns djur, den prisbelönta Do! där enkla verb illustreras med piktogram i warli-stil, och Listiga Kanchil och bananbladets spådom, som vi har skrivit om i ett tidigare inlägg.

Än så länge är Listiga Kanchil den enda Tara-bok som blivit översatt till svenska. Men det hindrar ju inte att man kan införskaffa andra Tara-böcker till bibliotekens engelskspråkiga barnboksavdelningar.

Vill man veta mer om indisk barnlitteratur kan man med fördel ta en titt på tidskriften Karavans specialutgåva Indienexpressen - rykande färsk från pressarna när detta skrivs. Indienexpressen är ett fantastiskt författarlexikon och en samling artiklar och texter om indiska författare, och även om de allra flesta skriver för vuxna är barnlitteraturen inte bortglömd. Sandhya Rao, som har översatt Pippi Långstrump till hindi, har skrivit en lång artikel om barnbokens situation i Indien, om de olika språken och kulturerna, och om barns förmåga att se bortom kulturgränserna och gå rakt till kärnan i en text.

Titta gärna på filmen här nedanför, om hur det går till att skapa ett exemplar av The night life of trees!



(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Var är Afrikas barnböcker?

Nu blir det fest! Till bokmässan i Göteborg i september kommer Makwelane, Mamy Wata, Papa Diop, Sokwe Schimpans och deras författare och illustratörer. Och ytterligare ett 15-tal barn- och ungdomsboksförfattare från olika delar av den stora kontinenten.

När det blev klart att Afrika skulle bli tema för bokmässan i Göteborg 2010 blåste vi liv i nätverket Den hemliga trädgården och tog på oss ansvaret för att barn- och ungdomsböckerna inte skulle bli bortglömda. Vi ville göra en samlad manfestation för den afrikanska barn- och ungdomslitteraturen i Sverige. Den största någonsin.

Än så länge har det gått vägen. Finansieringen är något så när klar, författarna, illustratörerna, seriemakarna och experterna är inbjudna och de allra flesta har tackat ja. Fem seminarier har vi fått med i det stora konferensprogrammet och nu pågår detaljplanering av "våra" författares framträdande på olika gratisscener: Afrikamonterns scen, Internationella Torget, Biblioteksscenen, Författarförbundets scen, Barnens torg och så vidare.

Vi kommer att finnas med på Internationella Torget som inhysingar, vi planerar en särskild Afrikabarnbokhandel på olika ställen och hoppas att vår fina nygjorda logotyp ska synas överallt.

Samtidigt pågår arbetet med en skrift kallad Den Hemliga Trädgården/Afrika som innehåller porträtt av de gästande författarna, artiklar, essäer, texter och massor av fina illustrationer. Skriften hoppas vi ska bli till nytta för skolor och bibliotek och alla andra som intresserar sig för den afrikanska barnkulturen.

Denna satsning på bokmässan kombineras med ett samarbete med Internationella Bibliotekets barnboksvecka som i år ligger i direkt anslutning till mässan och som helt koncentrerar sig på Afrikanska författare och de språk de skriver på.

Kom till bokmässan i Göteborg den 23-26 september och träffa våra spännande gäster från ett 10-tal olika länder i Afrika! En lista på vilka som kommer finns här nedanför och mer information om de olika seminarierna kommer snart.

Och – glöm inte att skaffa skriften Den Hemliga Trädgården/Afrika. Den blir färdig i slutet av augusti, den är gratis och kan skaffas från Världsbiblioteket.

Författare och illustratörer som kommer till Bok & Bibliotek 2010:

• Meshack Asare, Ghana (flera böcker på svenska)
• Lesley Beake, Sydafrika (Luktar det regn, Norstedts 1994)
• Ousmane Diarra, Mali (ej översatt)
• Unity Dow, Botswana (ej översatt)
• Christian Epanya, Kamerun (Papa Diops taxi, Trasten 2006)
• Maria Celestine Fernandez, Angola (ej översatt)
• Yohannes Gebrrgeorgis, Etiopien (ej översatt)
• Piet Grobler, Sydafrika (Makwelane och krokodilen, Hjulet 2009)
• Jay Heale, Sydafrika (barnboksexpert)
• Fatou Keïta, Elfenbenskusten (ej översatt)
• John Kilaka, Tanzania (Färsk fisk och Vilken vän, båda utgivna av Hjulet)
• Elieshi Lema, Tanzania (en vuxenbok finns översatt till svenska)
• Sindiwe Magona, Sydafrika (en vuxenbok finns översatt till svenska)
• Bienvenu Sena Mongaba, Kongo (ej översatt)
• Domenique Mwankumi, Kongo (ej översatt)
• Eyoum Nganguè, Kamerun, Burkina Faso (chefred. Planète Jeunes, författare till En evighet i Tanger, Trasten 2007)
• Shapiro, Sydafrika (illustratör)
• Véronique Tadjo, Elfenbenskusten/RSA (Mamy Wata och monstret, Trasten 2008)
• Senayit Worku, Etiopien (ej översatt)

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

En illustratör att upptäcka

Den spanske illustratören Sergio Mora är verkligen en konstnär att hålla ögonen på! Han har redan medverkat i ett antal barnböcker i Spanien och andra länder med sina målningar i litet burlesk retro-stil. Titta här, till exempel, på en bild ur boken Papá Tatuado, med text av Daniel Nesquens, utgiven av förlaget A buen paso:


Eller på de här illustrationerna i den franska bilderboken Le foire aux nains med text av Vincent Ravalec (en ganska ruggig historia, verkar det som):



Mer information om Sergio Mora hittar man på hans webbplats och på hans blogg. Med tanke på den debatt som varit på sista tiden, om att barnböcker måste slätas ut och vara "ofarliga", kan ju Moras böcker tyckas vara sällsynt opassande. Men jag hoppas ändå att vi får se någon av dem på svenska så småningom!

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)