Niki Dalys bilderboksvärld

Sydafrikanen Niki Daly, född 1946, får i dag räknas som en av den afrikanska barnlitteraturens grand old men. Han är även en av få afrikanska bilderboksskapare som finns rikligt representerad på svenska, tack vare det dansk-svenska och litterärt så viktiga förlaget Hjulet. Mest känd är Daly nog för sin serie böcker om Kwela Jamela, flickan full av upptåg, från förorten utanför Kapstaden. Jag brukar tänka på henne som en sydafrikansk sentida kusin till Emil i Lönneberga.

Det är dock ett variationsrikt författarskap som Niki Daly har hunnit skapa. För några år sedan kom Ashraf från Afrika ut på svenska (Bokförlaget Trasten, 2009). Daly var här inkopplad som medförfattare till texten. Men det var en bok som jag tror formulerade något centralt för den afrikanska barnlitteraturen. Bilden av Afrika behöver inte bara vara djuren från djungeln och savannen. Dagens Afrika är lika mycket en storstadsdjungel och en asfaltssavann. Kanske är det framför allt vi i västerlandet som vill behålla (och köpa) bilden av Afrika som idel lejon och giraffer, men de afrikanska barnen behöver förstås också få sin vardag gestaltad. I dag lever många afrikanska barn, likt västerländska, i storstäder. Och de spännande vilda djuren läser vi främst om i böcker, likt pojken Ashraf.

Niki Daly växte själv upp i ett vitt arbetarklasshem i Kapstaden. Med hjälp av sin syster och ett banklån utbildade han sig inom konst och design och landade sedan i reklambranschen. Men 1971 lämnade han Sydafrika och apartheid och reste till London för att slå igenom som popartist. Hur det gick med musikkarriären vet jag inte, men under den här tiden debuterade han även som barnboksförfattare. 1980 återvände han och hans fru Jude, barndomsvän och illustratör, med deras gemensamms son till Kapstaden, eftersom de på plats ville delta i demokratiseringen av sitt hemland och där aktivt arbeta med barnkultur.

Daly har en nästan osannolik bredd både i sitt författarskap och i sitt bildskapande. Från det fabelinspirerade samarbetet i Flyg, örn, flyg (som var hans första bok efter återvändandet), över commedia dell’arte-berättelsen Bravo, Zan Angelo! till det rent vardagsrealistiska i Ta det lugnt, Songololo. Den sistnämnda boken uppfattades först som mycket kontroversiell eftersom en vit illustratör här gestaltade en äldre svart kvinna som överviktig. Dalys hade återupptagit kontakten med sin egen gamla barnskötare och hon stod som förebild till farmodern i boken, som också är tillägnad henne. Det kärleksfulla porträttet har emellertid gjort boken till en av Dalys mest uppskattade och översatta.

Men Niki Daly är minst lika omväxlande i sin visuella estetik. Han har ofta tagit oss långt bort från den förväntade bilden av Afrika. Daly äger dessutom en osedvanligt fin förmåga att lyfta fram och synliggöra olika segment av barns problematik. Som i Ruby sjunger blues, om att vara en (alltför) högljudd flicka, gestaltad i en lätt retrodoftande 50-talsestetik. Eller i Söta Salma, en snillrik variation på Rödluvan, om vådan för ett barn att tro alltför gott om någon som hon inte känner, berättat i en nästan serie-stripsliknande bild-stil.

Niki Dalys senaste bok på svenska, Peters pusskalas, handlar om hur vuxnas egen ömhetstörst och längtan efter bekräftelse blandas samman och projiceras på barnet. Sexåriga Peters ”tanter” kommer på besök och kan inte låta bli att pussa på honom eftersom han är så söt. Men ser de verkligen Peter? För Peter blir pussandet mer och mer besvärande och han försöker upprätta olika strategier för att värna sin integritet.

I all sin anspråkslöshet formulerar faktiskt Niki Daly någonting mycket viktigt i den här berättelsen. Och kanske lyckas Peter vid bokens slut, men att värna sin integritet är också en problemställning som varar livet ut. Med flinka pennstreck och stilsäkert fångade tygmönster närmar sig Daly här nästan 1900-talets modetecknande. Men berättelsen behåller självklart och osvikligt barnet Peters perspektiv.

(Skrivet av: Mats Kempe)

Coconut

Ofilwe håller på att tappa fotfästet. Hon går i en fin skola, bor i ett fint bostadsområde och har fina kläder. Hon är intelligent och kommer från en välbeställd familj, så hon borde ha framtiden för sig. Men under sina år på gymnasiet har hon kommit att inse att inget av det där egentligen betyder något. För Ofilwe är svart, och att vara svart i Sydafrika betyder att man inte kämpar på samma villkor som de vita.

Det här är något som Ofilwe aldrig tänkte på när hon var yngre. Det var inte förrän hon redan hade hunnit långt upp i tonåren som hennes äldre bror fick henne att börja ifrågasätta sin egen världsbild. Idolbilderna på väggarna till exempel, varför föreställer de bara vita människor? Och varför kan Ofilwe inget om sitt eget folks historia? Varför tror hon på en religion som importerats till Sydafrika av de vita?

Ofilwe kämpar emot, men när hon väl har börjat tänka väller minnena fram, minnen av händelser som skaver, av att inte riktigt passa in. Och nu, så här under sista året i gymnasiet, är Ofilwes problem detta: Hon vet inte längre vem hon är. De vita tycker om henne för att hon är söt, trevlig och intelligent, men betraktar henne inte som en av dem. Sina svarta rötter har hon nästan kapat - hon kan inte sina föräldrars modersmål och vet inget om den kultur de kommer ifrån. Hon har blivit en kokosnöt - brun utanpå men svart inuti - och nu vet hon inte var hon hör hemma.

Fikiles problem är det motsatta. Hon är smart, men hon är också fattig. Uppväxt i slummen tillsammans med en morbror som regelbundet förgriper sig på henne skulle man tro att hon inte har mycket hopp. Men Fikile är inte den som ger upp. Hon ska bli framgångsrik, tjäna pengar, bli en stjärna. Och för att uppnå det målet måste hon först bli vit. Ja, det är klart att hon vet att det inte går att byta hudfärg, men hon kan ändra sitt sätt att tala, byta namn, fantisera ihop en annan identitet och ta ett jobb där hon både kan tjäna pengar och hoppas på att en dag bli upptäckt. Hon är beredd att göra nästan vad som helst för ett liv utanför kåkstaden.

Ofilwe och Fikile känner inte varandra, men deras vägar korsas varje söndag när Ofilwes familj äter "traditionell engelsk frukost" på café Silver Spoon. Det förakt de känner för varandra är gränslöst och ändå har de mer gemensamt än de tror.

Coconut är en berättelse om att vara ung och växa upp i ett Sydafrika där samhället är på väg att förändras men där många gamla fördomar och strukturer fortfarande finns kvar. Det är också en roman om språkets betydelse för identiteten. Fikile lägger till exempel om hela sitt sätt att tala för att passa in i den vita världen.

Det är det man tar för givet som visar sig vara det viktigaste i livet. Livet är skumt på det sättet. Till exempel ... Vad ska vi ta för något? Till exempel ens uttal. Det är inget som folk brukar tänka på eller vilja förändra. Men för mig har hela livet kommit att kretsa kring hur jag talar, kring vilka ljud orden gör när de tränger in i lyssnarens öron. Folk inser inte hur mycket deras uttal säger om vilka de är, var de föddes och - viktigast av allt - vilka de umgås med. Allvarligt, när man har de där korta meningsutbytena på bensinstationen eller i brödkön så är det uttalet som hjälper folk att placera en och bestämma sig för hur de ska behandla en. Tro mig, uttalet spelar roll. Låt inte någon dåre övertyga dig om motsatsen.

Ofilwe, å sin sida, inser att hon inte förstår vad hennes föräldrar säger eftersom de aldrig har lärt henne att tala sepedi. När hennes svarta vänner berättar om sina familjer, om sina klannamn och minnen, är hon utanför.

Var hamnar ett oanvänt språk? Packas det ner i ett smuligt gammalt flingpaket tillsammans med en vilsekommen tomat, koden till ens gamla skåp i skolan, ens första telefonnummer och undulatens grav, för att sedan stuvas undan i hjärnans dammiga garage? Eller förstoras det eller utraderas det eller slits det sönder i miljarders miljoners fragment eller förfaller det eller upplöses det till en äcklig stank som avsöndras från ens kropp? Kan det bara spolas bort? Kan mitt eget språk undfly mig helt och hållet? Det är omöjligt. Mama och Pappa talar det hela tiden, fast inte med mig eller med varandra. Men nog måste väl mina trumhinnors filter släppa igenom det?

Det kan se ut som om Ofilwe och Fikile är på väg åt rakt motsatt håll men i själva verket kretsar deras liv kring samma frågor: hudfärgen, språket och identiteten. Som läsare grips man av deras kamp och hoppas innerligt att allt ska ordna sig till det bästa. Och man drabbas även av de andra personernas öden: Ofilwes storebror Tshepo, hennes vackra men oerhört svarta mamma och Fikiles tragiske och självömkande morbror

Kopano Matlwa, som har skrivit Coconut, är född och uppvuxen i Pretoria och Johannesburg i Sydafrika. Coconut är hennes debutroman, som hon skrev samtidigt som hon studerade medicin vid University of Cape Town. Den belönades med European Union Literary Award 2007. I Sverige gavs den ut 2010, av bokförlaget Tranan.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

I fablernas värld - Aisopos i Sydafrika

Enligt traditionen var Aisopos en slav från Grekland, vars fabler har överlevt i flera årtusenden. Den sydafrikanska författaren Beverly Naidoo funderade över varför det fanns så många afrikanska djur i hans fabler och att hans berättelser mer liknade traditionella afrikanska historier, ofta utan lyckligt slut. Hon bestämde sig för att Aisopos var en nordafrikan, som tagits till fånga och skickats som slav till Grekland.

Nästa steg var att bearbeta fablerna, göra dem ännu mer sydafrikanska. Rävarna blev listiga schakaler, vildsvinen gjordes till vresiga vårtsvin, det finns lejon, springbock, kudu, gamar och apor.

Men de 16 berättelserna är i grunden desamma. De handlar om list och dumhet, om högmod och fall, om fiendskap och samarbete och om alla djurs plats i tillvaron. Och alla har en sensmoral på slutet: Tänk först och handla sen, Det är tryggare att vara vänner än fiender, eller En liten vän kan också vara en mycket viktig vän.

Beverly Naidoos texter är uttrycksfulla, lakoniska, humoristiska. Men det som gör boken till ett så fullödigt konstverk är samspelet med Piet Groblers bilder. Stora helsidesillustrationer till nästan alla fablerna, mängder av detaljer, mönster runt alla textsidorna och fåglar förstås - Groblers signum - överallt. Färgstarkt, spännande, bläddervänligt.

Texten är hämtad ur IBBY-bladet 2001:2, där man också hittar artiklar om årets Peter Pan-pristagare, bokmässan i Bologna och mycket mer.

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

Afrikansk Rödluva tar priset - Makwelane och krokodilen

Någonstans i en by i Zulu-Natal i Sydafrika föds en flicka som enligt sin pappa är skapt för musik och därför får namnet Makwelane efter instrumentet som pappan gör åt henne. Hon lever ett lyckligt liv men längtar allra mest efter att bli så stor att hon får gå ensam till sin älskade mormor Gogo som bor vid floden men på andra sidan den stora klippan.

Och i floden lurar en gammal slug krokodil.

Så rullas den upp, den traditionella folksagan om Rödluvan, men i en ny och färgstark afrikansk version med text av Maria Hendriks och med oemotståndliga bilder av Piet Grobler.

Makwelane i sin orangeröda klänning och sitt breda vattenmelonleende studsar sjungande fram på stigen på väg till mormor medan djuren omkring henne varnar och håller andan i rädsla för vad som ska hända. Krokodilen bidar i vassen, mormor Gogo sover och nu närmar sig Makwelane inte ont anande. Hur ska det gå?

Ja, det får ni själva läsa om, men jag kan avslöja att både kalebassen och musikinstrumentet inklusive stråken spelar en avgörande roll för upplösningen. Och sen sjunger och dansar alla, fåglarna, fjärilarna, piggsvinen, kycklingarna, mormor Gogo och Makwelane tills de tappar andan.

Äntligen har vi fått tillgång till Piet Groblers egensinniga och sprakande bildvärld i en svensk utgåva tack vare det förträfflig förlaget Hjulet, i översättning av Ulla Forsén. Vi har sett hans bilder i Mandelas sagobok och i några av nätverket Den hemliga trädgårdens skrifter, men nu framträder han i helfigur i denna bilderbok som välförtjänt fått årets Peter Pan-pris.

Till finesserna i den här boken hör Groblers självsvåldiga och fantasifulla användning av olika tekniker; collage, akryl, olja, pastell och kolkrita, som på olika sätt framhäver naturens skiftningar, de samspelande fåglarna och huvudpersonerna. De starka färgerna i den ljusblå himlen, den gula sandjorden, det mörkblå vattnet och mammans och Gogos kläder ger relief och tempo i denna tilltalande saga.

Och som om det inte var nog har Piet Grobler givit pärmens insidor och flera av textsidorna en benvit oljemålningsstruktur som ytterligare framhäver det sinnliga och jordnära i berättelsen.

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

Våldet under och över ytan - två ungdomsböcker om apartheidtidens Sydafrika

Sydafrikanska ungdomsromaner uppmärksammas inte särskilt ofta här i Sverige, och därför är det roligt att en av Peter Pan-prisets tre silverstjärnor i år går till författarinnan Linzi Glass för hennes roman Rubinröd. Linzi Glass är uppväxt i Sydafrika, och även om hon numera lever i USA utspelar sig hennes två första böcker - som bägge finns översatta till svenska - i apartheidtidens Sydafrika, under hennes egen barn- och ungdomstid.

Sprickor och honungslim (B Wahlströms, 2008, i översättning av Tove Janson Borglund) handlar om 12-åriga Emily Iris och hennes sönderfallande familj. Det är 1960-tal och trots att Emilys föräldrar mycket tydligt lider av sitt tomma och känslolösa äktenskap fortsätter de att leva tillsammans för att hålla skenet uppe. Mamman är en bortskämd skönhet från en rik familj, som betraktar sin man som misslyckad och trånar efter en status och ett välstånd hon inte kan få. Sina barn verkar hon knappt lägga märke till, de är mest ett slags accessoarer som hon ibland nedlåter sig att tala till när hon behöver en uppmärksam publik. Pappan begraver sig i arbetet på chokladfirman och gör i övrigt ett ganska blekt intryck. Emily längtar efter sin mamma, längtar efter att bli sett och få litet kärlek. Men de som ser henne och bryr sig om henne är istället den alltid lika snälla och duktiga storasystern Sarah, hembiträdet Lettie och den gamle portvakten Buza.

För att tillfälligt lätta upp den spända stämningen låter föräldrarna en kringresande familj ställa upp sin husvagn på tomten. Det är ett australiensiskt par, Jock och Peg, med två söner, Otis och Streak, som flackar runt i Afrika på jakt efter motiv för pappans fotografier. Men även den här familjen har problem - problem som till och med är större än familjen Iris. Flickornas vänskap med de två pojkarna leder så småningom till en katastrof som krossar familjen fullständigt.

Sprickor och honungslim är en berättelse som Linzi Glass bar på länge innan hon slutligen skrev ner den, och det märks att den betyder mycket för henne. Trots att det ganska tidigt är uppenbart för läsaren ungefär vad som kommer att hända vill man inte lägga ifrån sig boken. Glass har en fenomenal förmåga att beskriva stämningarna i familjen på ett sätt som gör det både plågsamt och fascinerande att läsa vidare. Emilys poetiska språk och de bilder och liknelser hon skapar av allt hon upplever är gripande. Den självupptagna mamman är perfekt fångad och kontrasten mellan Jocks leende yta och det våld som döljer sig under den är fruktansvärt obehaglig. Glass lyckas med konststycket att komma med precis lagom starka antydningar, så att läsaren själv får föreställa sig vad som egentligen pågår i husvagnen när ingen utomstående ser, och som vanligt är det obehagligare att tvingas gissa än att få saker utskrivna i klartext. Sprickor och honungslim är ingen lätt roman att läsa, men dröjer sig kvar långt efter att läsningen är avslutad.

Rubinröd (B Wahlströms, 2009, i översättning av Helena Ridelberg) är en helt annan typ av historia. Visserligen är det genomgående temat hemligheter och förtryck, men här finns ändå svaga fläktar av frisk luft, en styrka och helhet hos huvudpersonerna. Och när Sprickor och honungslim utstpelar sig i en klaustrofobiskt sluten familjemiljö äger handlingen i Rubinröd rum på ett mer utåtriktat, politiskt plan.

Ruby Winters familj är motståndare till apartheidsystemet. Hennes mamma äger ett konstgalleri där hon försöker lyfta fram svarta konstnärers skapande; hennes pappa är advokat och hjälper ofta personer som råkat illa ut av politiska skäl. När berättelsen börjar har föräldrarna just låtit en ung svart konstnär, Julian, flytta in i deras hem i Johannesburg. Men det är förbjudet för en svart man att leva tillsammans med vita på samma villkor som de, och Julians existens måste hållas hemlig för alla utomstående.

Ruby står på sina föräldrars sida och är skicklig på att upprätthålla en fin fasad utåt. Hon är en populär och framgångsrik student, men det plågar henne att hon aldrig kan vara sig själv tillsammans med sina vänner. Dessutom utsätts hon för regelbundna trakasserier av sin klasskamrat Desmond, trakasserier som lärarna verkar helt blinda inför. När Ruby till sist hittar en vän hon känner att hon kan lita på visar det sig vara på ett helt oväntat ställe - i en skola för afrikaanstalande ungdomar. Nu måste hon inte bara hålla masken inför sina skolkamrater, utan dessutom få sina föräldrar och Julian att se bortom sina egna fördomar och acceptera Loretta och hennes bror Johann, den snyggaste kille Ruby någonsin har träffat. I takt med att dagen för Julians stora vernissage närmar sig drar säkerhetspolisen åt snaran om Rubys familj och vänner. Samtidigt stiger vreden bland de svarta. Det är 1976 och Sowetoupproret ska snart bryta ut.

Rubinröd handlar om apartheidsystemet, men inte ur de svartas synvinkel utan ur de vitas, de som arbetade mot systemet och försökte stötta de svartas kamp. Det är en engagerande och spännande berättelse men det som mest fascinerar mig som läsare är inte Glass skildring av förtrycket av de svarta, utan beskrivningen av förhållandet mellan olika vita grupper. Det starka hatet mellan den engelsktalande och den afrikaanstalande befolkningen verkar nästan lika ingrott som segregationen mellan svarta och vita. En annan chockerande detalj är de sexuella trakasserier som Ruby utsätts för och som ingen verkar reagera på. Det är till synes helt normalt att en ung man tafsar på en flicka i klassrummet eller söker upp henne i hennes hem och försöker tränga sig på henne.

Kanske fångar Linzi Glass just i dessa detaljer en annan sida av apartheidsystemets natur än den vi förväntar oss att se. Både i Rubinröd och Sprickor och honungslim lider människorna av ett slags avtrubbning och ett förakt för människors värde som inte begränsar sig till att gälla skillnaden mellan svart och vit. Våldet och förtrycket av de svarta smittar av sig och leder till en brutalisering av även de vitas relationer med varandra. Övergrepp, misshandel, lögner och hat drabbar inte bara dem som officiellt är mindre värda, utan förgiftar också dem som utövar förtrycket och förstör deras förmåga att umgås på ett värdigt och kärleksfullt sätt med varandra.

Rubinröd finns också att låna som talbok i Daisy-format och som punktskriftsbok. Även en annan av Linzi Glass böcker, Älskade Danny, finns att låna som talbok och som punktskriftsbok.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)