Coconut

Ofilwe håller på att tappa fotfästet. Hon går i en fin skola, bor i ett fint bostadsområde och har fina kläder. Hon är intelligent och kommer från en välbeställd familj, så hon borde ha framtiden för sig. Men under sina år på gymnasiet har hon kommit att inse att inget av det där egentligen betyder något. För Ofilwe är svart, och att vara svart i Sydafrika betyder att man inte kämpar på samma villkor som de vita.

Det här är något som Ofilwe aldrig tänkte på när hon var yngre. Det var inte förrän hon redan hade hunnit långt upp i tonåren som hennes äldre bror fick henne att börja ifrågasätta sin egen världsbild. Idolbilderna på väggarna till exempel, varför föreställer de bara vita människor? Och varför kan Ofilwe inget om sitt eget folks historia? Varför tror hon på en religion som importerats till Sydafrika av de vita?

Ofilwe kämpar emot, men när hon väl har börjat tänka väller minnena fram, minnen av händelser som skaver, av att inte riktigt passa in. Och nu, så här under sista året i gymnasiet, är Ofilwes problem detta: Hon vet inte längre vem hon är. De vita tycker om henne för att hon är söt, trevlig och intelligent, men betraktar henne inte som en av dem. Sina svarta rötter har hon nästan kapat - hon kan inte sina föräldrars modersmål och vet inget om den kultur de kommer ifrån. Hon har blivit en kokosnöt - brun utanpå men svart inuti - och nu vet hon inte var hon hör hemma.

Fikiles problem är det motsatta. Hon är smart, men hon är också fattig. Uppväxt i slummen tillsammans med en morbror som regelbundet förgriper sig på henne skulle man tro att hon inte har mycket hopp. Men Fikile är inte den som ger upp. Hon ska bli framgångsrik, tjäna pengar, bli en stjärna. Och för att uppnå det målet måste hon först bli vit. Ja, det är klart att hon vet att det inte går att byta hudfärg, men hon kan ändra sitt sätt att tala, byta namn, fantisera ihop en annan identitet och ta ett jobb där hon både kan tjäna pengar och hoppas på att en dag bli upptäckt. Hon är beredd att göra nästan vad som helst för ett liv utanför kåkstaden.

Ofilwe och Fikile känner inte varandra, men deras vägar korsas varje söndag när Ofilwes familj äter "traditionell engelsk frukost" på café Silver Spoon. Det förakt de känner för varandra är gränslöst och ändå har de mer gemensamt än de tror.

Coconut är en berättelse om att vara ung och växa upp i ett Sydafrika där samhället är på väg att förändras men där många gamla fördomar och strukturer fortfarande finns kvar. Det är också en roman om språkets betydelse för identiteten. Fikile lägger till exempel om hela sitt sätt att tala för att passa in i den vita världen.

Det är det man tar för givet som visar sig vara det viktigaste i livet. Livet är skumt på det sättet. Till exempel ... Vad ska vi ta för något? Till exempel ens uttal. Det är inget som folk brukar tänka på eller vilja förändra. Men för mig har hela livet kommit att kretsa kring hur jag talar, kring vilka ljud orden gör när de tränger in i lyssnarens öron. Folk inser inte hur mycket deras uttal säger om vilka de är, var de föddes och - viktigast av allt - vilka de umgås med. Allvarligt, när man har de där korta meningsutbytena på bensinstationen eller i brödkön så är det uttalet som hjälper folk att placera en och bestämma sig för hur de ska behandla en. Tro mig, uttalet spelar roll. Låt inte någon dåre övertyga dig om motsatsen.

Ofilwe, å sin sida, inser att hon inte förstår vad hennes föräldrar säger eftersom de aldrig har lärt henne att tala sepedi. När hennes svarta vänner berättar om sina familjer, om sina klannamn och minnen, är hon utanför.

Var hamnar ett oanvänt språk? Packas det ner i ett smuligt gammalt flingpaket tillsammans med en vilsekommen tomat, koden till ens gamla skåp i skolan, ens första telefonnummer och undulatens grav, för att sedan stuvas undan i hjärnans dammiga garage? Eller förstoras det eller utraderas det eller slits det sönder i miljarders miljoners fragment eller förfaller det eller upplöses det till en äcklig stank som avsöndras från ens kropp? Kan det bara spolas bort? Kan mitt eget språk undfly mig helt och hållet? Det är omöjligt. Mama och Pappa talar det hela tiden, fast inte med mig eller med varandra. Men nog måste väl mina trumhinnors filter släppa igenom det?

Det kan se ut som om Ofilwe och Fikile är på väg åt rakt motsatt håll men i själva verket kretsar deras liv kring samma frågor: hudfärgen, språket och identiteten. Som läsare grips man av deras kamp och hoppas innerligt att allt ska ordna sig till det bästa. Och man drabbas även av de andra personernas öden: Ofilwes storebror Tshepo, hennes vackra men oerhört svarta mamma och Fikiles tragiske och självömkande morbror

Kopano Matlwa, som har skrivit Coconut, är född och uppvuxen i Pretoria och Johannesburg i Sydafrika. Coconut är hennes debutroman, som hon skrev samtidigt som hon studerade medicin vid University of Cape Town. Den belönades med European Union Literary Award 2007. I Sverige gavs den ut 2010, av bokförlaget Tranan.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Aya från Yopougon

Aya är 19 år och bor i stadsdelen Yopougon i Abidjan, en stad i Elfenbenskusten. Hon är också huvudperson i seriealbumet Aya från Yopougon, med text av Marguerite Abouet och illustrationer av Clément Oubrerie.

Yopougon är en stadsdel för folk i medelklassen, som inte har det dåligt men ändå inte är rika. Ayas vänninor Bintou och Adjoua smiter ut på kvällarna för att dansa och träffa killar, men Aya sitter hellre hemma och pluggar eftersom hon vill bli läkare, en tanke som hennes far inte är så förtjust i - han skulle hellre se att hon gifte sig med sonen till hans chef. Chefens son, Moussa, är egentligen ihop med Bintou men har också haft en tillfällig flört med Adjoua, så när Adjoua en dag upptäcker att hon är gravid är det upplagt för stort drama. Vem som egentligen är far till barnet är dock kanske inte alldeles glasklart ...

Aya från Yopougon är en rolig och fartfylld historia i sex delar, och bara den första finns än så länge på svenska. Mycket hinner hända på bokens 96 sidor och när den är slut undrar man onekligen hur det ska gå för alla de inblandade. Ska Adjouas och Moussas äktenskap hålla? Kommer Aya att klara sig undan de tre F:en - frisera, fålla och fånga en fästman? Ska Felí och Hervé finna varandra? Ska flickorna få någon ordning på sina oansvariga men stränga pappor?

Dessutom får man en "ivoriansk bonus" med flera goda recept på köpet!

Aya från Yopougon har översatts till svenska av Gunnel von Friesen och gavs ut på Papamoscas bokförlag 2010.


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Gripande berättelser från Kuba

Clarisa Rolandi Ronge har läst två böcker av den kubanska författaren Teresa Cárdenas. Två vitt skilda berättelser som ger oss insikter för att förstå dagens Kuba och dess afrokubanska befolkning.

Brev till mamma

En ung flicka skriver brev till sin döda mamma. Hon står inte ut med saknaden efter henne och den hemska livssituationen hon nu befinner sig i, inneboende hos sina illvilliga släktingar. Breven till den döda mamman blir ett sätt att bearbeta sorgen och saknaden. Ett sätt att överleva.

Flickan får varje dag uppleva den vardagliga rasdiskrimineringen i Kuba på grund av sin mörka hudfärg. Medlemmarna i hennes egen familj utsätter henne för en mängd rasistiska glåpord. De ljusare kusinerna vill knappt gå till skolan tillsammans med henne. I skolan är det lite bättre. Flickan har en vänlig lärare - och så finns den snälla blomstertanten Menú som bor i närheten. Hos Menú får flickan en fristad när det blir riktigt illa.

Vi får följa hennes liv under några år genom de brev hon skriver till sin mamma. Det är smärtsam läsning, men gradvis blir hennes liv bättre samtidigt som relationen med kusinerna stärks. Vi och flickan får en mer förstående bild av släktens kvinnor och varför de har behandlat henne så illa.

Den här boken är oerhört gripande, och det är svårt att förstå hur flickan kan bli så illa behandlad av sin egen familj. Jag är glad att Teresa Cárdenas ändå avslutar boken med att ge oss en smula hopp om en bättre framtid för huvudpersonen.

Tänk att författarinnan kan teckna ett människoöde med dessa få ganska kortfattade brev! En bok att samtala om.

Slaven

Slaven är en finstämd men grym berättelse om en ålderstigen slav på ett sockerplantage i 1800-talets Kuba. Den gamla mannen, som kallas för Spårhunden, minns sitt långa liv - född på plantaget vet han inget annat. Han känner att hans tid håller på att ta slut. När en slav inte längre kan arbeta är hans liv över. Förbrukad.

Spårhunden minns sin bäste vän, en slav importerad direkt från Afrika, som blev brutalt mördad för att han vågade ta ställning mot Husbonden. Han minns andra slavar som inte längre är vid liv eftersom de också har sagt ifrån och följt sitt hjärta.

Spårhunden har alltid varit en duktig slav, för rädd för den grymma husbonden för att försöka rymma eller säga ifrån. Trots sin lojalitet har han många gånger blivit straffad med piskan.

Men så börjar han tänka mer och mer på Beira. Beira är en stark kvinna, hon har modet att stå upp för det hon känner. Spårhunden som aldrig tidigare har öppnat sitt hjärta, tar nu en sista chans när Beiras liv är i fara.

Càrdenas fångar solen och dofterna av ett förflutet Kuba. Hon tecknar verkligen en obarmhärtig berättelse, men hur skulle det kunna vara något annat?

Bägge böckerna har kommit ut på bokförlaget Trasten och översatts av Yvonne Blank.

(Skrivet av Clarisa Rolandi Ronge, barnbibliotekarie på Cirkulationsbiblioteket/Medioteket i Stockholm, där man har en egen boktipsblogg som heter Cirkbloggen)

Tankar om världslitteratur för barn och ungdomar

Sommaren 2010 gavs en kurs med namnet Världslitteratur för barn och ungdom på Mittuniversitetet, och som ni kanske minns intervjuade Den hemliga trädgården två av organisatörerna, Ulrika Lif och Eva Söderberg, i ett tidigare inlägg. Kursen handlade huvudsakligen om analys och tolkning av modern utomeuropeisk barn- och ungdomslitteratur samt interkulturella, didaktiska och litterära frågeställningar. Som en del av utbildningen skrev deltagarna varsin uppsats. Några av de uppsatserna har ni nu alla möjlighet att läsa!

Uppsatserna är skrivna av Jessica Johannesson Gaitán, Nina Moilanen, Fredrik Paganus, Emelie Hwang, Mona Eriksson, Viola Bergfors, Linda Bjerkhagen och Peter Högström, och de behandlar böcker av Lygia Bojunga Nunes, Mary och Rich Chamberlin, Ana Maria Machado, Veronique Tadjo, Herman Schulz, Erika Pal, Virginia Kroll och Mario Salazar. Bra och intressanta tankar om barnlitteratur, etnicitet och mångkultur!

Alla uppsatserna samlade i ett häfte i pdf-format hittar du här, på Mitthögskolans webbplats.

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen, foto: emilywjones på Flickr)

Chain mail - skicka vidare

I Hiroshi Ishizakis ungdomsroman Chain mail - skicka vidare från 2003 (på svenska 2008, hos Bonnier Carlsen i översättning av Magnus Johansson) börjar fyra skolflickor skriva en roman tillsammans. De har aldrig träffats, men tre av dem får ändå mail från den mystiska Yukari som vill att de ska samarbeta för att skapa en historia om en ung tjej som blir jagad av en stalker, hennes pojkvän och en kvinnlig polis. Flickorna får välja vilken av personerna de vill vara och sedan skrivs berättelsen ur fyra olika perspektiv. Varje avsnitt läggs upp på en webbplats som går att komma åt via dator eller mobil.

De fyra flickorna – Yukari, Sawako, Mai och Mayumi – har alla problem av något slag. Mai är till exempel en ganska typisk rebellisk tonåring som avskyr sina föräldrar och gör uppror genom sitt val av musik och kläder, och Mayumi är den fogliga vännen som älskar badminton men inte är tillräckligt duktig för att själv få vara med i skollaget. Istället ägnar hon all sin tid åt att passa upp på de andra spelarna, utan att få något erkännande för sina insatser. Skrivandet blir ett sätt för dem att fly från vardagen: tjatande föräldrar, plugg, ytliga kompisar. Och i takt med att spänningen i berättelsen ökar blir de allt mer engagerade.

Men sedan börjar underliga saker hända. En av flickorna försvinner. Och detta sker samtidigt som flickan i berättelsen blir kidnappad av stalkern. Den uppdiktade historien börjar alltmer likna verkligheten. Hur det går ska jag inte avslöja, men det är en ganska ruggig historia om psykiska problem, ensamhet och besatthet.

Chain mail är den bok som är väl värd att läsa, både om man är intresserad av Japan eller om man gillar spännande historier. Även om den utspelar sig i japansk miljö är den inte särskilt ”exotisk” och jag tror att många ungdomar kan känna igen sig i flickornas situation och deras önskan om att uppgå i något större, att få utlopp för sina känslor och sin begåvning, att bli sedda och att hitta själsfränder.

Författaren Hiroshi Ishizaki är en känd ungdomsförfattare i Japan och har skrivit en rad böcker. Han håller även skrivarkurser för barn och ungdomar.

Chain mail finns även som talbok i Daisy-format och som punktskriftsbok.
(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Var är Afrikas barnböcker?

Nu blir det fest! Till bokmässan i Göteborg i september kommer Makwelane, Mamy Wata, Papa Diop, Sokwe Schimpans och deras författare och illustratörer. Och ytterligare ett 15-tal barn- och ungdomsboksförfattare från olika delar av den stora kontinenten.

När det blev klart att Afrika skulle bli tema för bokmässan i Göteborg 2010 blåste vi liv i nätverket Den hemliga trädgården och tog på oss ansvaret för att barn- och ungdomsböckerna inte skulle bli bortglömda. Vi ville göra en samlad manfestation för den afrikanska barn- och ungdomslitteraturen i Sverige. Den största någonsin.

Än så länge har det gått vägen. Finansieringen är något så när klar, författarna, illustratörerna, seriemakarna och experterna är inbjudna och de allra flesta har tackat ja. Fem seminarier har vi fått med i det stora konferensprogrammet och nu pågår detaljplanering av "våra" författares framträdande på olika gratisscener: Afrikamonterns scen, Internationella Torget, Biblioteksscenen, Författarförbundets scen, Barnens torg och så vidare.

Vi kommer att finnas med på Internationella Torget som inhysingar, vi planerar en särskild Afrikabarnbokhandel på olika ställen och hoppas att vår fina nygjorda logotyp ska synas överallt.

Samtidigt pågår arbetet med en skrift kallad Den Hemliga Trädgården/Afrika som innehåller porträtt av de gästande författarna, artiklar, essäer, texter och massor av fina illustrationer. Skriften hoppas vi ska bli till nytta för skolor och bibliotek och alla andra som intresserar sig för den afrikanska barnkulturen.

Denna satsning på bokmässan kombineras med ett samarbete med Internationella Bibliotekets barnboksvecka som i år ligger i direkt anslutning till mässan och som helt koncentrerar sig på Afrikanska författare och de språk de skriver på.

Kom till bokmässan i Göteborg den 23-26 september och träffa våra spännande gäster från ett 10-tal olika länder i Afrika! En lista på vilka som kommer finns här nedanför och mer information om de olika seminarierna kommer snart.

Och – glöm inte att skaffa skriften Den Hemliga Trädgården/Afrika. Den blir färdig i slutet av augusti, den är gratis och kan skaffas från Världsbiblioteket.

Författare och illustratörer som kommer till Bok & Bibliotek 2010:

• Meshack Asare, Ghana (flera böcker på svenska)
• Lesley Beake, Sydafrika (Luktar det regn, Norstedts 1994)
• Ousmane Diarra, Mali (ej översatt)
• Unity Dow, Botswana (ej översatt)
• Christian Epanya, Kamerun (Papa Diops taxi, Trasten 2006)
• Maria Celestine Fernandez, Angola (ej översatt)
• Yohannes Gebrrgeorgis, Etiopien (ej översatt)
• Piet Grobler, Sydafrika (Makwelane och krokodilen, Hjulet 2009)
• Jay Heale, Sydafrika (barnboksexpert)
• Fatou Keïta, Elfenbenskusten (ej översatt)
• John Kilaka, Tanzania (Färsk fisk och Vilken vän, båda utgivna av Hjulet)
• Elieshi Lema, Tanzania (en vuxenbok finns översatt till svenska)
• Sindiwe Magona, Sydafrika (en vuxenbok finns översatt till svenska)
• Bienvenu Sena Mongaba, Kongo (ej översatt)
• Domenique Mwankumi, Kongo (ej översatt)
• Eyoum Nganguè, Kamerun, Burkina Faso (chefred. Planète Jeunes, författare till En evighet i Tanger, Trasten 2007)
• Shapiro, Sydafrika (illustratör)
• Véronique Tadjo, Elfenbenskusten/RSA (Mamy Wata och monstret, Trasten 2008)
• Senayit Worku, Etiopien (ej översatt)

(Skrivet av: Sven Hallonsten)

Faustin Titi ger båtflyktingarna ett ansikte

Serietecknaren Faustin Titi föredrar realism framför humor. Med sitt album om Gawa från Gnasville vill han ge de illegala immigranterna ett ansikte.

Hemma i Abengourou i Elfenbenskusten var det inte vanligt med böcker eller tv. Där samlades folk i ljuset av månskenet för att berätta historier och sagor för varandra.

Det var så Faustin Titi började teckna. Han tecknade figurer i sanden. När skolläraren upptäckte hans förmåga började han hämta med honom till skolan på kvällarna.

- Läraren ville att jag skulle rita på svarta tavlan inför nästa dags lektioner. Då kunde han visa eleverna det han pratade om. Jag ritade kroppsdelar och växter. Ibland fick jag illustrera ord som förstaklassarna skulle lära sig skriva.

En allvarsam serietecknare
När jag berättar att det var en turist som visade mig vägen till hotellet, skrattar han. För Faustin Titi är Stockholm en liten stad, så liten att det förefaller osannolikt att någon någonsin ska behöva fråga efter vägen. Själv bor han numera i Paris, dit han kom 2005 när krisen i Elfenbenskusten förvärrades.

Faustin Titi pratar lågt och han ler tillbakahållet. Kanske blir jag överrumplad av hans allvarliga uppsyn. Som om jag hade föreställt mig att en serietecknare måste vara lik en seriefigur med lustig uppsyn och formbara kinder. Men plötsligt spritter han till. Vi har gått förbi ett skyltfönster med Batman.

- Batman är en av mina favoriter, utbrister han. Och Spindelmannen, lägger han till.

I det ögonblicket blir jag nog ännu mer förvånad. Batman och Spindelmannen känns så långt man kan komma från Gawa, huvudpersonen i hans eget album, En evighet i Tanger, och anledningen till att han just nu är i Stockholm. En färgskala av gråa toner och ett naivistiskt formspråk förstärker berättelsens realistiska ton.

Efter att ha lanserats i Italien, Frankrike och Belgien ger nu barnboksförlaget Trasten ut En evighet i Tanger på svenska.

Förlorade illusioner
Gawa är en ung man från staden Gnasville, en påhittad storstad vid Atlantkusten, någonstans i Västafrika. När fadern har samlat in familjemedlemmarnas alla besparingar, beger sig Gawa med hjälp av en människosmugglare, mot Europa. En farlig och äventyrlig resa genom öknen får ett abrupt stopp i Tanger, i norra Marocko. Där går Gawa omkring och drömmer sig bort, ömsom till en framtid i Europa, ömsom till Gnasville.

- I Europa tror folk ofta att alla afrikanska båtflyktingar är analfabeter. Tvärtom kan de ha år av universitetsstudier bakom sig. Men tvingas man bo hos sina föräldrar och bida sin tid för att framtiden verka hopplös, kan man lika gärna ta den risk det innebär att åka iväg, säger Faustin Titi.

Vänder sig till både afrikaner och européer
Han har börjat prata snabbare. Om Faustin Titi är återhållsam med detaljer ur sitt eget liv, så verkar migrationsfrågor engagera honom desto mer. Med historien om Gawa vill Faustin Titi ge de illegala immigranterna ett ansikte. Tecknad i realistiskt gråa toner vänder den sig främst till tonåringar, men även vuxna som gillar seriealbum.

- Berättelsen riktar sig till både afrikaner och européer. Till de unga afrikaner som är beredda att ge sig av och inte vet vad de utsätter sig själva för. Och till européer för att de ska förstå varför man väljer att åka iväg.

Albumet har han gjort i samarbete med journalisten Eyoum Nganguè från Kamerun, som har skrivit texten. Tillsammans vann de första pris för berättelsen om Snuten i Gnasville i en serietävling som anordnades i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan. Priset de vann var att få ge ut ett album. Så kom En evighet i Tanger till.

(Text: Suzanna Petersson Kero, som intervjuade Faustin Titi när han besökte Stockholm 2007. Bild: Fredik Persson. Eyoum Nganguè, som skrev texten till En evighet i Tanger, besöker Sverige i samband med Bok & Bibliotek i Göteborg i slutet av september 2010.)

Israeler och palestinier – ett israeliskt perspektiv

Det här blogginlägget handlar om ett ämne som är något av det hetaste och mest kontroversiella man kan diskutera just nu: konflikten mellan israeler och palestinier. Det finns mycket sagt och skrivet om situationen i Israel/Palestina, men inte så många ungdomsböcker av personer som själva har upplevt konflikten inifrån.

Den franska författarinnan Válerie Zenatti har egna erfarenheter av att leva i Israel och att göra militärtjänst i den israeliska armén. Válerie Zenatti föddes i Nice, Frankrike, 1970, men när hon var tretton år bestämde sig hennes föräldrar för att flytta till Israel och när hon gick ut gymnasiet var hon, som alla israeliska ungdomar tvungen att göra lumpen. Hennes första ungdomsbok, Quand j’étais soldate (När jag var soldat) är en självbiografisk roman om vad hon upplevde.

Som invandrare är bokens Val något av en utomstående och har inte riktigt samma förståelse för militärtjänsten som hennes vänner, men hon har inget val. Tiden i armén blir både svår och intressant. Val har svårt för alla rutiner och stränga regler, dålig mat och hård träning. Hon har också svårt att härda ut med vetskapen om att hon nu anses ansvara för människors liv och för att försvara sitt land – ett ansvar som hon inte tycker sig vara mogen att bära. Hon har ju knappt hunnit kyssa en pojke och bara helt kort provat att arbeta på apotek. Samtidigt finns en stark vänskap mellan många av flickorna, som försöker stötta varandra genom militärtjänsten. Ett av de uppdrag som Val har är att avlyssna det jordanska flygvapnet, och tillsammans med de andra flickorna fantiserar hon om piloterna hon hör men aldrig kan se: Är de snygga? Unga? Har de flickvänner?

På helgerna kan hon åka hem och träffa familjen, på vardagarna går livet enligt en strikt inrutad disciplin. Det är svårt för Val att klara de tvära kasten och hon känner dessutom ett stort obehag när hon ser klyftorna i samhället. Hon drabbas av ett psykiskt sammanbrott, men efter behandling skickas hon tillbaka till armén igen. Parallellt med militärtjänsten grubblar Val mycket över Jean-Davide, pojken som hon älskar men som inte längre älskar henne. Hon gör ett par tappra försök att lappa ihop deras förhållande, men till sist tvingas hon inse att det är över. Och när hon efter ett år lämnar armén är hon en vuxen kvinna som har förändrats betydligt.


Jag tyckte om Quand j’étais soldate. Kanske skulle boken ha blivit bättre om den varit ännu litet mer tillspetsad och handlat mer om konflikten mellan israeler och palestinier än om vänskap, kärlek och uppväxt. Men å andra sidan känns den också mer äkta just genom att den är skriven på det här sättet. När man är ung kan ens egna, personliga problem ibland kännas lika viktiga som världspolitiken. Man ska också hålla i minnet att den utspelas 1988, alltså långt innan den andra intifadan inleddes. Válerie Zenatti lyckas ganska bra med att skapa en balans i berättelsen, mellan det hårda militärlivet med dess allvarliga, politiska sida och den litet brådmogna tonårsflickans drömmar och funderingar. Quand j’étais soldate finns översatt till ett antal språk, bland annat engelska, italienska och polska.

Válerie Zenatti har skrivit ytterligare en ungdomsbok om israeliska och palestinska ungdomar, Une bouteille dans la mer de Gaza (En flaska i Gazas hav), som skiljer sig ganska kraftigt från Quand j’étais soldate när det gäller tonfall och intrig. Den handlar om Tal, en israelisk 17-åring som när en självmordsbombare slår till i närheten av hennes hem bestämmer sig för att ta kontakt med en palestinier i samma ålder. Hon vill inte släppa tanken på att det måste gå att uppnå något slags förståelse genom dialog och hon känner ett starkt behov av att få tala med någon på ”andra sidan”. Hon övertalar sin bror, som gör militärtjänst i Gaza, att lämna en flaska med ett meddelande i där, i hopp om att en flicka i hennes egen ålder ska hitta den.

Men den som svarar på brevet är istället en 20-årig man som har pseudonymen Gazaman och inte alls är särskilt positivt inställd till att brevväxla med fienden. Något i Tals brev får honom i alla fall att höra av sig, och de börjar en trevande mailväxling. Une bouteille dans la mer de Gaza är en fin liten roman om vänskap över politiska gränser och om att individen alltid är mer än kollektivet. Samtidigt är det också en tunnare bok än Quand j’étais soldate, inte bara vad gäller antal sidor, utan också innehållsmässigt. Personerna kommer helt enkelt litet för bra överens, konflikterna bränner aldrig till och det finns ett romantiskt inslag i berättelsen som känns litet för sockersött. Jag tror säkert att boken kan fungera som en inkörsport till en diskussion om situationen i Israel/Palestina, om individens roll och om möjligheten till förståelse, men man bör nog i så fall komplettera den med annan läsning som inte har ett lika starkt rosa skimmer.

Válerie Zenatti har också skrivit ett antal barnböcker på andra teman samt manus till film.


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Våldet under och över ytan - två ungdomsböcker om apartheidtidens Sydafrika

Sydafrikanska ungdomsromaner uppmärksammas inte särskilt ofta här i Sverige, och därför är det roligt att en av Peter Pan-prisets tre silverstjärnor i år går till författarinnan Linzi Glass för hennes roman Rubinröd. Linzi Glass är uppväxt i Sydafrika, och även om hon numera lever i USA utspelar sig hennes två första böcker - som bägge finns översatta till svenska - i apartheidtidens Sydafrika, under hennes egen barn- och ungdomstid.

Sprickor och honungslim (B Wahlströms, 2008, i översättning av Tove Janson Borglund) handlar om 12-åriga Emily Iris och hennes sönderfallande familj. Det är 1960-tal och trots att Emilys föräldrar mycket tydligt lider av sitt tomma och känslolösa äktenskap fortsätter de att leva tillsammans för att hålla skenet uppe. Mamman är en bortskämd skönhet från en rik familj, som betraktar sin man som misslyckad och trånar efter en status och ett välstånd hon inte kan få. Sina barn verkar hon knappt lägga märke till, de är mest ett slags accessoarer som hon ibland nedlåter sig att tala till när hon behöver en uppmärksam publik. Pappan begraver sig i arbetet på chokladfirman och gör i övrigt ett ganska blekt intryck. Emily längtar efter sin mamma, längtar efter att bli sett och få litet kärlek. Men de som ser henne och bryr sig om henne är istället den alltid lika snälla och duktiga storasystern Sarah, hembiträdet Lettie och den gamle portvakten Buza.

För att tillfälligt lätta upp den spända stämningen låter föräldrarna en kringresande familj ställa upp sin husvagn på tomten. Det är ett australiensiskt par, Jock och Peg, med två söner, Otis och Streak, som flackar runt i Afrika på jakt efter motiv för pappans fotografier. Men även den här familjen har problem - problem som till och med är större än familjen Iris. Flickornas vänskap med de två pojkarna leder så småningom till en katastrof som krossar familjen fullständigt.

Sprickor och honungslim är en berättelse som Linzi Glass bar på länge innan hon slutligen skrev ner den, och det märks att den betyder mycket för henne. Trots att det ganska tidigt är uppenbart för läsaren ungefär vad som kommer att hända vill man inte lägga ifrån sig boken. Glass har en fenomenal förmåga att beskriva stämningarna i familjen på ett sätt som gör det både plågsamt och fascinerande att läsa vidare. Emilys poetiska språk och de bilder och liknelser hon skapar av allt hon upplever är gripande. Den självupptagna mamman är perfekt fångad och kontrasten mellan Jocks leende yta och det våld som döljer sig under den är fruktansvärt obehaglig. Glass lyckas med konststycket att komma med precis lagom starka antydningar, så att läsaren själv får föreställa sig vad som egentligen pågår i husvagnen när ingen utomstående ser, och som vanligt är det obehagligare att tvingas gissa än att få saker utskrivna i klartext. Sprickor och honungslim är ingen lätt roman att läsa, men dröjer sig kvar långt efter att läsningen är avslutad.

Rubinröd (B Wahlströms, 2009, i översättning av Helena Ridelberg) är en helt annan typ av historia. Visserligen är det genomgående temat hemligheter och förtryck, men här finns ändå svaga fläktar av frisk luft, en styrka och helhet hos huvudpersonerna. Och när Sprickor och honungslim utstpelar sig i en klaustrofobiskt sluten familjemiljö äger handlingen i Rubinröd rum på ett mer utåtriktat, politiskt plan.

Ruby Winters familj är motståndare till apartheidsystemet. Hennes mamma äger ett konstgalleri där hon försöker lyfta fram svarta konstnärers skapande; hennes pappa är advokat och hjälper ofta personer som råkat illa ut av politiska skäl. När berättelsen börjar har föräldrarna just låtit en ung svart konstnär, Julian, flytta in i deras hem i Johannesburg. Men det är förbjudet för en svart man att leva tillsammans med vita på samma villkor som de, och Julians existens måste hållas hemlig för alla utomstående.

Ruby står på sina föräldrars sida och är skicklig på att upprätthålla en fin fasad utåt. Hon är en populär och framgångsrik student, men det plågar henne att hon aldrig kan vara sig själv tillsammans med sina vänner. Dessutom utsätts hon för regelbundna trakasserier av sin klasskamrat Desmond, trakasserier som lärarna verkar helt blinda inför. När Ruby till sist hittar en vän hon känner att hon kan lita på visar det sig vara på ett helt oväntat ställe - i en skola för afrikaanstalande ungdomar. Nu måste hon inte bara hålla masken inför sina skolkamrater, utan dessutom få sina föräldrar och Julian att se bortom sina egna fördomar och acceptera Loretta och hennes bror Johann, den snyggaste kille Ruby någonsin har träffat. I takt med att dagen för Julians stora vernissage närmar sig drar säkerhetspolisen åt snaran om Rubys familj och vänner. Samtidigt stiger vreden bland de svarta. Det är 1976 och Sowetoupproret ska snart bryta ut.

Rubinröd handlar om apartheidsystemet, men inte ur de svartas synvinkel utan ur de vitas, de som arbetade mot systemet och försökte stötta de svartas kamp. Det är en engagerande och spännande berättelse men det som mest fascinerar mig som läsare är inte Glass skildring av förtrycket av de svarta, utan beskrivningen av förhållandet mellan olika vita grupper. Det starka hatet mellan den engelsktalande och den afrikaanstalande befolkningen verkar nästan lika ingrott som segregationen mellan svarta och vita. En annan chockerande detalj är de sexuella trakasserier som Ruby utsätts för och som ingen verkar reagera på. Det är till synes helt normalt att en ung man tafsar på en flicka i klassrummet eller söker upp henne i hennes hem och försöker tränga sig på henne.

Kanske fångar Linzi Glass just i dessa detaljer en annan sida av apartheidsystemets natur än den vi förväntar oss att se. Både i Rubinröd och Sprickor och honungslim lider människorna av ett slags avtrubbning och ett förakt för människors värde som inte begränsar sig till att gälla skillnaden mellan svart och vit. Våldet och förtrycket av de svarta smittar av sig och leder till en brutalisering av även de vitas relationer med varandra. Övergrepp, misshandel, lögner och hat drabbar inte bara dem som officiellt är mindre värda, utan förgiftar också dem som utövar förtrycket och förstör deras förmåga att umgås på ett värdigt och kärleksfullt sätt med varandra.

Rubinröd finns också att låna som talbok i Daisy-format och som punktskriftsbok. Även en annan av Linzi Glass böcker, Älskade Danny, finns att låna som talbok och som punktskriftsbok.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Shaun Tan

En av mina absoluta favoriter alla kategorier är författaren och illustratören Shaun Tan, från Australien.

Shaun Tan har illustrerat en mängd böcker och noveller åt olika författare, men hans egna böcker står i en klass för sig, med sin kombination av allvarliga ämnen och lekfulla bilder. Själva berättelserna är ofta mycket mörka. Bilderboken The Red Tree handlar till exempel om depression och The Rabbits (med text av John Marsden) om den vite mannens ankomst till Australien. Men kan lätt bli chockerad över att någon skriver så svart för barn, men någonstans i mörkret finns alltid ett ljus och Tans böcker brukar sluta på ett sätt som visar att hoppet inte är ute. Plötsligt slår ett rött träd ut i blom, en fiende blir en vän, ett nytt liv tar sin början.

I den här videointervjun från InFrame.tv säger Shaun Tan att han inte har några barn, att han inte umgås särskilt ofta med barn och att han i princip har glömt bort hur det var att vara barn. Ändå har han, genom att göra det han själv brinner för, lyckats skapa underbara böcker för läsare i alla åldrar.

Tans stora mästerverk, en bok man inte kan göra annat än kapitulera inför, är Ankomsten (The Arrival), som handlar om en flykting och hans försök att anpassa sig i ett nytt och främmande land. Bilderna i denna helt ordlösa bok lyckas genom sin blandning av extrem realism och total surrealism perfekt beskriva känslan av att hamna på en plats där allt är främmande och där man måste försöka skapa sig en ny vardag. Det är mycket roligt att Ankomsten nu kommer ut på svenska hos Kabusa Böcker!

För mig är Ankomsten definitivt en bok som är mer riktad till ungdomar eller vuxna än till yngre barn. Faktum är att Tan på sin webbplats menar att de flesta av hans böcker är "picture books for older readers" eftersom de tar upp komplicerade frågor som bland annat kolonialism och social apati. I den surrealistiska novellsamlingen Tales from Outer Suburbia, som också passar bäst för ungdomar och vuxna, visar Tan sin skicklighet i att kombinera ord och bild. En högst ordinär berättelse om en utbytesstudent får helt andra dimensioner när man tittar på bilderna; de färgglada illustrationerna till en novell om interkontinentala missiler ger en nästan obehagligt glättig ton åt den surrealistiska texten.

För mer information om Shaun Tan och hans verk rekommenderar jag ett besök på hans webbplats, där man kan läsa om honom själv och se exempel på det han har skapat. Det finns också ett fint pris för unga konstnärer i Shaun Tans namn, The Shaun Tan Award, som är till för att uppmuntra skolelever att satsa på konst.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Bokomslag och hudfärger

Tidigare i höstas pågick en intensiv diskussion på olika amerikanska bloggar kring omslaget till Justine Larbalestiers roman Liar. Justine Larbalestier är en australisk författarinna som bland annat har skrivit ett antal fantasyromaner. I Liar beskrivs huvudpersonen, en notorisk lögnare som försöker göra upp med sig själv och sitt sätt att hantera verkligheten, som "svart, med krulligt hår" och ganska kraftigt byggd. Larbalestiers amerikanska bokförlag (Bloomsbury) gjorde ett omslag med en vit flicka med långt, rakt hår och när författaren protesterade hävdade man att boken inte skulle gå att sälja annars. De långa och heta diskussioner som följde resulterade i att boken fick ett nytt omslag, med en flicka som visserligen är filmstjärnevackert ljuv, men dock svart (eller i alla fall rätt mörk).

Den senaste veckan har diskussionen tagit fart igen, den här gången på grund av ungdomsromanen Magic Under Glass av Jaclyn Dolamore, där huvudpersonen i texten beskrivs på ett sätt som får läsaren att tänka på en kvinna från t.ex. Mellanöstern (hon sägs komma från "Tassim, in the far East"), men där både det engelska och det amerikanska omslaget visar en vit flicka med rödbrunt eller mörkblont hår. Detta har förstås gjort många läsare kraftigt irriterade och det har till och med varit på tal att bojkotta Bloomsbury.

I kölvattnet till den första diskussionen passade flera bloggar också på att studera utseendet på omslagen till böcker med asiatiska eller asiatisk-amerikanska huvudpersoner. Det visar sig att asiater sällan får visa sina ansikten på omslagen - istället visas de oftast bortvända eller så ser man bara en del av kroppen. På bloggen The Ya Ya Yas påpekade man också att det knappast finns några asiatiska eller asiatisk-amerikanska killar i böckerna - i alla fall inte som huvudpersoner.

Man kan fundera på hur svenska bokomslag ser ut. Eftersom det är ytterst sällan som svenska ungdomsböcker har huvudpersoner med annan hudfärg än vit borde det inte vara så svårt att få en överblick över läget. Har ni exempel på några bokomslag som har fått er att reagera, så kommentera gärna! Och har någon av er sett en bok där personen på omslaget är svart eller mörk trots att boktexten inte ger någon beskrivning av hans eller hennes utseende?

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Efter mangavågen - en nigeriansk serievåg?

Det är väl kanske litet för mycket att hoppas på, men nog vore det väl kul om det kunde bli så? I Nigeria finns det nämligen en rad utmärkta tecknare och författare som skapar seriealbum och grafiska romaner med en alldeles egen, nigeriansk prägel och friskt blandar klassiska superhjälteteman med inhemska berättelser och miljöer.

Ta till exempel Omoboy (från Panaramic Foundation), som utspelar sig 2019 och handlar om tvillingarna Sunny och Sarah. När Sunny är liten drabbas han av epilepsi och under en kraftig attack som försänker honom i koma får han plötsligt förmågan att omvandla sin kropp till ren elektricitet och bland annat färdas genom elledningar. Sarah har inga sådana förmågor, men hon är istället i det närmaste ett geni med oerhörd språkbegåvning, ett fantastiskt minne och en oöverträffad förmåga till logiskt tänkande. Samtidigt som de två tonåringarna tar sig igenom skolan ägnar de sin fritid åt att skydda de svaga i samhället och bekämpa korruption, våld mot barn och andra problem.

Eller så kan man läsa Canary7 (från Elfworks Designs), som handlar om ett fotbollslag och deras kamp för att vinna en viktig turnering. Men inte bara det - i bakgrunden pågår värre saker: en magisk krigsmask har stulits av ett gäng med det skräckinjagande namnet Slaves of Death, som tänker använda den för att släppa lös kaos i området... Låter inte så dumt, va? Och snyggt tecknad verkar den vara också.


En serie som går att läsa på nätet och alltså är litet mer åtkomlig för oss är The Adventures of Atioro: The Rainmaker of Aramada, om en ung man som skickas in i djungeln för att leta efter den siste regnmakaren i hopp om att rädda sin by. Den hittar du här!


För de litet äldre kan man kanske tänka sig ett album med den supercoola, superhårda superagenten Aisha, en snygg ung dam som på dagarna arbetar som datorförsäljare men på kvällarna förvandlas till en spandexklädd dödsmaskin som tar sig an de brottslingar som lagen inte rår på. Någon kallade henne en nigeriansk Lara Croft, och det kanske inte var helt missvisande. Det är nog dags att vi importerar litet girlpower från Lagos!


Gillar man hårda grabbar med muskler istället så kan man ta en titt på Dark Edge, en rad album om Azim, en dyster man med minnesförlust som försöker ta reda på vem han är. Med sig har han en magisk dolk, daggaxen, och i hans spår följer en mystisk man i kåpa som kanske bär på nyckeln till det förflutna. Azim beskyddar en 9-årig flicka som han har räddat från ett gäng, och har ett nära förhållande till Peju, en ung kvinna som tvingats in i prostitution. Mer information om Dark Edge, personerna i serien och själva intrigen hittar man på IC Studios webbplats. De har hittills gett ut fyra album om Azim. Förhoppningsvis blir det fler.

Vill man veta mer om nigerianska serier rekommenderar jag den utmärkta bloggen SpaceboyNigeria, där man bland annat hittar en rad intervjuer med nigerianska serieskapare. De flesta av de ovannämnda förlagen har också egna Facebook-grupper där man kan få mer information om vad som pågår. Det stora problemet för oss här i Sverige är förstås hur vi ska få tag på albumen om vi vill läsa dem. Aisha kan man köpa via nätbutiken Indyplanet och det senaste numret av Dark Edge kan man köpa som bok eller pdf-dokument på Lulu.com. I övrigt är det inte lätt. Men någonstans ska man ju börja...

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)

Barn- och ungdomslitteratur från Filippinerna

Om man är intresserad av att lära sig mer om barn- och ungdomslitteratur från Filippinerna ska man passa på att besöka webbplatsen PaperTigers just nu, eftersom de har Filippinerna som särskilt tema den här månaden.

Där kan man bland annat titta in i galleriet och hitta bilder av den flerfaldigt prisbelönade illustratören Sergio Bumatay III, som har gjort den roliga och egensinniga bilderboken Naku, Nakuu, Nakuuu! om en liten pojke som oroar sig för att han ska få ett syskon. Här finns också en intervju med Carla Pacis, en av de främsta barn- och ungdomsförfattarna på Filippinerna.

En annan blogg som är värd att hålla ögonen på är Into the Wardrobe, som drivs av Tarie från Quezon City. Hon presenterar ofta filippinsk barn- och ungdomslitteratur och har bland annat tagit upp ett par riktigt spännande ungdomsböcker med idrottstema som jag själv hoppas att få läsa någon gång i framtiden: Playing it Safe av G.T. Los Baños och Tall Story av Candy Gourlay.

På filippinska IBBY:s webbplats finns fler tips på duktiga författare och illustratörer.

(Skrivet av Anna Gustafsson Chen)