Faustin Titi ger båtflyktingarna ett ansikte

Serietecknaren Faustin Titi föredrar realism framför humor. Med sitt album om Gawa från Gnasville vill han ge de illegala immigranterna ett ansikte.

Hemma i Abengourou i Elfenbenskusten var det inte vanligt med böcker eller tv. Där samlades folk i ljuset av månskenet för att berätta historier och sagor för varandra.

Det var så Faustin Titi började teckna. Han tecknade figurer i sanden. När skolläraren upptäckte hans förmåga började han hämta med honom till skolan på kvällarna.

- Läraren ville att jag skulle rita på svarta tavlan inför nästa dags lektioner. Då kunde han visa eleverna det han pratade om. Jag ritade kroppsdelar och växter. Ibland fick jag illustrera ord som förstaklassarna skulle lära sig skriva.

En allvarsam serietecknare
När jag berättar att det var en turist som visade mig vägen till hotellet, skrattar han. För Faustin Titi är Stockholm en liten stad, så liten att det förefaller osannolikt att någon någonsin ska behöva fråga efter vägen. Själv bor han numera i Paris, dit han kom 2005 när krisen i Elfenbenskusten förvärrades.

Faustin Titi pratar lågt och han ler tillbakahållet. Kanske blir jag överrumplad av hans allvarliga uppsyn. Som om jag hade föreställt mig att en serietecknare måste vara lik en seriefigur med lustig uppsyn och formbara kinder. Men plötsligt spritter han till. Vi har gått förbi ett skyltfönster med Batman.

- Batman är en av mina favoriter, utbrister han. Och Spindelmannen, lägger han till.

I det ögonblicket blir jag nog ännu mer förvånad. Batman och Spindelmannen känns så långt man kan komma från Gawa, huvudpersonen i hans eget album, En evighet i Tanger, och anledningen till att han just nu är i Stockholm. En färgskala av gråa toner och ett naivistiskt formspråk förstärker berättelsens realistiska ton.

Efter att ha lanserats i Italien, Frankrike och Belgien ger nu barnboksförlaget Trasten ut En evighet i Tanger på svenska.

Förlorade illusioner
Gawa är en ung man från staden Gnasville, en påhittad storstad vid Atlantkusten, någonstans i Västafrika. När fadern har samlat in familjemedlemmarnas alla besparingar, beger sig Gawa med hjälp av en människosmugglare, mot Europa. En farlig och äventyrlig resa genom öknen får ett abrupt stopp i Tanger, i norra Marocko. Där går Gawa omkring och drömmer sig bort, ömsom till en framtid i Europa, ömsom till Gnasville.

- I Europa tror folk ofta att alla afrikanska båtflyktingar är analfabeter. Tvärtom kan de ha år av universitetsstudier bakom sig. Men tvingas man bo hos sina föräldrar och bida sin tid för att framtiden verka hopplös, kan man lika gärna ta den risk det innebär att åka iväg, säger Faustin Titi.

Vänder sig till både afrikaner och européer
Han har börjat prata snabbare. Om Faustin Titi är återhållsam med detaljer ur sitt eget liv, så verkar migrationsfrågor engagera honom desto mer. Med historien om Gawa vill Faustin Titi ge de illegala immigranterna ett ansikte. Tecknad i realistiskt gråa toner vänder den sig främst till tonåringar, men även vuxna som gillar seriealbum.

- Berättelsen riktar sig till både afrikaner och européer. Till de unga afrikaner som är beredda att ge sig av och inte vet vad de utsätter sig själva för. Och till européer för att de ska förstå varför man väljer att åka iväg.

Albumet har han gjort i samarbete med journalisten Eyoum Nganguè från Kamerun, som har skrivit texten. Tillsammans vann de första pris för berättelsen om Snuten i Gnasville i en serietävling som anordnades i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan. Priset de vann var att få ge ut ett album. Så kom En evighet i Tanger till.

(Text: Suzanna Petersson Kero, som intervjuade Faustin Titi när han besökte Stockholm 2007. Bild: Fredik Persson. Eyoum Nganguè, som skrev texten till En evighet i Tanger, besöker Sverige i samband med Bok & Bibliotek i Göteborg i slutet av september 2010.)

Internationella bibliotekets barnboksvecka - i år med Afrikatema!

Internationella biblioteket tar nu för sjunde året i rad initiativ till en internationell barnboksvecka, då barnboksförfattare från olika länder bjuds in till Sverige för att träffa barn, kollegor och intresserad allmänhet. Syftet med barnboksveckan är att stimulera barn och ungdomar med annat modersmål än svenska till ökad läsning och eget skrivande och att öka kunskapen bland svenska bibliotekarier och författare om barn- och ungdomslitteratur på de valda språken. Hittills har 27 författare från 23 olika länder deltagit i barnboksveckan, som genomförs med stöd från Kulturrådet och Stockholms läns landsting.

I år infaller Internationella barnboksveckan 20-29 september, alltså i samband med Bok & Bibliotek i Göteborg. Bokmässan har i år Afrika som tema, och Internationella biblioteket har valt att därför även låta årets barnboksvecka gå på samma linje. De inbjudna författarna kommer att tillbringa några dagar i södra och västra Sverige, några dagar på bokmässan och några dagar i Stockholm och övriga landet.

Årets författare är:

Senayit Worku (Etiopien/amhariska)
Senayit Worku arbetar som illustratör och grafisk designer, samt med film och animation. Hon har illustrerat ett flertal barnböcker och håller gärna i både berättarstund och måleriworkshop. Hennes namn stavas även Sanayet Warqu.

Desbele Mehari (Eritrea/tigrinska)
Desbele Mehari är en eritreansk författare som har skrivit ett antal böcker för barn på låg- och mellanstadiet, mest fabler och djursagor. I bibliotekskatalogerna stavas hans namn även Dasbala Mahari.

Elieshi Lema (Tanzania/swahili)

Elieshi Lema är född i en by på Kilimanjaros sluttningar. Under sin utbildning till bibliotekarie började hon själv att skriva poesi och barnböcker. Numera har hon ett eget bokförlag och har också skrivit böcker för vuxna, bland annat Bränd jord som finns i svensk översättning (Tranan 2004). Hon har uppmärksammats för att hon har ett genusperspektiv även i sina barnböcker och hon arbetar aktivt med olika läsfrämjande projekt. Några av hennes böcker hittar ni här.

Bienvenu Sene Mongaba
(Kongo-Kinshasa/franska, lingala)
Bienvenu Sene Mongaba är förläggare och författare som bland annat arbetar för att stärka språket lingalas ställning. Han har skrivit en rad böcker för barn, framförallt serien om Mutos, en tioårig busunge från Kinshasa som är med om en rad äventyr. Böckerna är tvåspråkiga, på lingala och franska. Han driver kulturföreningen Mabiki, som varje år arrangerar en festival för afrikansk barn- och vuxenlitteratur, och är även chefredaktör för en tidskrift med tecknade serier för vuxna, Idologie plus plus.

Celestina Fernandes (Angola/portugisiska)
Har skrivit ett dussin böcker för barn och ungdomar, men även för vuxna. Hon har skrivit både poesi och prosa, och beskriver sig själv som historieberättare. En artikel om henne (på portugisiska) hittar ni här.

Said Salah Ahmed (Somalia / somaliska)

Till barnboksveckan kommer även Said Salah Ahmed, somalisk pedagog och författare som för närvarande är bosatt i USA men även är verksam i internationella sammanhang. Han har skrivit dramatik för vuxna, men även nedtecknat somaliska sagor för yngre barn.

Tanken är att författarna framför allt ska träffa barn med samma modersmål som de själva. Bibliotek, skolor, modersmålslärare och kulturföreningar runt om i landet som vill ha besök av någon av författarna kan höra av sig till Internationella biblioteket. Seminarier och författarträffar riktade till vuxna kommer även att anordnas, så håll ögonen öppna för mer information efter sommaren!

Blankett för intresseanmälan hittar du på Internationella bibliotekets webbplats.

(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

Israeler och palestinier – ett israeliskt perspektiv

Det här blogginlägget handlar om ett ämne som är något av det hetaste och mest kontroversiella man kan diskutera just nu: konflikten mellan israeler och palestinier. Det finns mycket sagt och skrivet om situationen i Israel/Palestina, men inte så många ungdomsböcker av personer som själva har upplevt konflikten inifrån.

Den franska författarinnan Válerie Zenatti har egna erfarenheter av att leva i Israel och att göra militärtjänst i den israeliska armén. Válerie Zenatti föddes i Nice, Frankrike, 1970, men när hon var tretton år bestämde sig hennes föräldrar för att flytta till Israel och när hon gick ut gymnasiet var hon, som alla israeliska ungdomar tvungen att göra lumpen. Hennes första ungdomsbok, Quand j’étais soldate (När jag var soldat) är en självbiografisk roman om vad hon upplevde.

Som invandrare är bokens Val något av en utomstående och har inte riktigt samma förståelse för militärtjänsten som hennes vänner, men hon har inget val. Tiden i armén blir både svår och intressant. Val har svårt för alla rutiner och stränga regler, dålig mat och hård träning. Hon har också svårt att härda ut med vetskapen om att hon nu anses ansvara för människors liv och för att försvara sitt land – ett ansvar som hon inte tycker sig vara mogen att bära. Hon har ju knappt hunnit kyssa en pojke och bara helt kort provat att arbeta på apotek. Samtidigt finns en stark vänskap mellan många av flickorna, som försöker stötta varandra genom militärtjänsten. Ett av de uppdrag som Val har är att avlyssna det jordanska flygvapnet, och tillsammans med de andra flickorna fantiserar hon om piloterna hon hör men aldrig kan se: Är de snygga? Unga? Har de flickvänner?

På helgerna kan hon åka hem och träffa familjen, på vardagarna går livet enligt en strikt inrutad disciplin. Det är svårt för Val att klara de tvära kasten och hon känner dessutom ett stort obehag när hon ser klyftorna i samhället. Hon drabbas av ett psykiskt sammanbrott, men efter behandling skickas hon tillbaka till armén igen. Parallellt med militärtjänsten grubblar Val mycket över Jean-Davide, pojken som hon älskar men som inte längre älskar henne. Hon gör ett par tappra försök att lappa ihop deras förhållande, men till sist tvingas hon inse att det är över. Och när hon efter ett år lämnar armén är hon en vuxen kvinna som har förändrats betydligt.


Jag tyckte om Quand j’étais soldate. Kanske skulle boken ha blivit bättre om den varit ännu litet mer tillspetsad och handlat mer om konflikten mellan israeler och palestinier än om vänskap, kärlek och uppväxt. Men å andra sidan känns den också mer äkta just genom att den är skriven på det här sättet. När man är ung kan ens egna, personliga problem ibland kännas lika viktiga som världspolitiken. Man ska också hålla i minnet att den utspelas 1988, alltså långt innan den andra intifadan inleddes. Válerie Zenatti lyckas ganska bra med att skapa en balans i berättelsen, mellan det hårda militärlivet med dess allvarliga, politiska sida och den litet brådmogna tonårsflickans drömmar och funderingar. Quand j’étais soldate finns översatt till ett antal språk, bland annat engelska, italienska och polska.

Válerie Zenatti har skrivit ytterligare en ungdomsbok om israeliska och palestinska ungdomar, Une bouteille dans la mer de Gaza (En flaska i Gazas hav), som skiljer sig ganska kraftigt från Quand j’étais soldate när det gäller tonfall och intrig. Den handlar om Tal, en israelisk 17-åring som när en självmordsbombare slår till i närheten av hennes hem bestämmer sig för att ta kontakt med en palestinier i samma ålder. Hon vill inte släppa tanken på att det måste gå att uppnå något slags förståelse genom dialog och hon känner ett starkt behov av att få tala med någon på ”andra sidan”. Hon övertalar sin bror, som gör militärtjänst i Gaza, att lämna en flaska med ett meddelande i där, i hopp om att en flicka i hennes egen ålder ska hitta den.

Men den som svarar på brevet är istället en 20-årig man som har pseudonymen Gazaman och inte alls är särskilt positivt inställd till att brevväxla med fienden. Något i Tals brev får honom i alla fall att höra av sig, och de börjar en trevande mailväxling. Une bouteille dans la mer de Gaza är en fin liten roman om vänskap över politiska gränser och om att individen alltid är mer än kollektivet. Samtidigt är det också en tunnare bok än Quand j’étais soldate, inte bara vad gäller antal sidor, utan också innehållsmässigt. Personerna kommer helt enkelt litet för bra överens, konflikterna bränner aldrig till och det finns ett romantiskt inslag i berättelsen som känns litet för sockersött. Jag tror säkert att boken kan fungera som en inkörsport till en diskussion om situationen i Israel/Palestina, om individens roll och om möjligheten till förståelse, men man bör nog i så fall komplettera den med annan läsning som inte har ett lika starkt rosa skimmer.

Válerie Zenatti har också skrivit ett antal barnböcker på andra teman samt manus till film.


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)

ALMA-priset till Kitty Crowther

Det blir den belgiska författarinnan och illustratören Kitty Crowther som får årets ALMA-pris. Så här lyder juryns motivering:

Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap.

Kitty Crowther har gett ut drygt 30 bilderböcker som är skrivna på franska, men finns översatta till ett antal olika språk. På svenska finns bland annat Vakna, Ivo!, Min vän Jim och Sov gott, lilla groda. Flera av Kitty Crowthers böcker finns också med punktskrift och går att låna från Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Mer information om Kitty Crowther och om hennes böcker finns på ALMA:s webbplats.

Afrikansk Rödluva tar priset - Makwelane och krokodilen

Någonstans i en by i Zulu-Natal i Sydafrika föds en flicka som enligt sin pappa är skapt för musik och därför får namnet Makwelane efter instrumentet som pappan gör åt henne. Hon lever ett lyckligt liv men längtar allra mest efter att bli så stor att hon får gå ensam till sin älskade mormor Gogo som bor vid floden men på andra sidan den stora klippan.

Och i floden lurar en gammal slug krokodil.

Så rullas den upp, den traditionella folksagan om Rödluvan, men i en ny och färgstark afrikansk version med text av Maria Hendriks och med oemotståndliga bilder av Piet Grobler.

Makwelane i sin orangeröda klänning och sitt breda vattenmelonleende studsar sjungande fram på stigen på väg till mormor medan djuren omkring henne varnar och håller andan i rädsla för vad som ska hända. Krokodilen bidar i vassen, mormor Gogo sover och nu närmar sig Makwelane inte ont anande. Hur ska det gå?

Ja, det får ni själva läsa om, men jag kan avslöja att både kalebassen och musikinstrumentet inklusive stråken spelar en avgörande roll för upplösningen. Och sen sjunger och dansar alla, fåglarna, fjärilarna, piggsvinen, kycklingarna, mormor Gogo och Makwelane tills de tappar andan.

Äntligen har vi fått tillgång till Piet Groblers egensinniga och sprakande bildvärld i en svensk utgåva tack vare det förträfflig förlaget Hjulet, i översättning av Ulla Forsén. Vi har sett hans bilder i Mandelas sagobok och i några av nätverket Den hemliga trädgårdens skrifter, men nu framträder han i helfigur i denna bilderbok som välförtjänt fått årets Peter Pan-pris.

Till finesserna i den här boken hör Groblers självsvåldiga och fantasifulla användning av olika tekniker; collage, akryl, olja, pastell och kolkrita, som på olika sätt framhäver naturens skiftningar, de samspelande fåglarna och huvudpersonerna. De starka färgerna i den ljusblå himlen, den gula sandjorden, det mörkblå vattnet och mammans och Gogos kläder ger relief och tempo i denna tilltalande saga.

Och som om det inte var nog har Piet Grobler givit pärmens insidor och flera av textsidorna en benvit oljemålningsstruktur som ytterligare framhäver det sinnliga och jordnära i berättelsen.

(Skrivet av: Sven Hallonsten)