I höstas besökte Fatima Sharafeddine den Internationella barnboksveckan i Stockholm som varje år anordnas av Internationella biblioteket. Sharafeddine, från Libanon, är en av de mest tongivande barnboksförfattarna från den arabisktalande delen av världen, med förlag både i Mellanöstern och Europa. IBBY:s Mats Kempe ställde några frågor om hennes skrivande, förlag, språk och framtiden.
Du kommer snart att publicera dina två första böcker på svenska: ungdomsromanen Fatin
och bilderboken Ibn Battuta
. Kan du berätta litet om de två böckerna och hur du ser på dem i relation till resten av dina verk?
Fatin är min första ungdomsbok. Den handlar om en 17-årig flicka som var tvungen att lämna skolan i byn när hon var 15 för att börja arbeta som hembiträde i en överklassfamilj i huvudstaden Beirut. Fatin är smart och har bestämt sig för att påverka sitt öde. Med beslutsamhet och stark vilja lyckas hon förändra sitt liv.
Händelserna utspelar sig under inbördeskriget i Libanon på 1980-talet. När jag skrev boken använde jag många av mina egna erfarenheter av att leva under kriget. Dessutom är Fatin baserad på en verklig person.
I arabvärlden finns det inte många bra ungdomsböcker och det var därför jag bestämde mig för att ge mig in på det här området, trots att de flesta av mina böcker riktar sig till barn mellan 0 och 10 år.
Fatin fick ett positivt mottagande just på grund av den här luckan i marknaden. Jag är mycket glad över att den kommer att översättas till svenska.
Ibn Battuta är en biografi över den berömde arabiske resenären. Den ingår i en serie böcker jag skriver för att introducera viktiga historiska arabiska personligheter för nya generationer. Den riktar sig till barn mellan 7 och 10 år. Det finns flera liknande bokserier på arabiska men det som gör den här serien speciell är dess stil och de händelser jag har valt att inkludera. Jag har valt att skriva i första person, som om Ibn Battuta själv berättar om sitt liv för oss.
Hur blev du barnboksförfattare? Vilka böcker och författare har varit viktiga för dig i ditt skrivande? Inspireras du av annat än litteratur? I så fall, vad?
Innan jag började skriva för barn arbetade jag i flera år som lärare på förskolor i USA och därefter undervisade jag i arabiska på universitetsnivå. Till sist började jag känna mig otillfredsställd och letade efter ett sätt att uttrycka mina känslor och tankar. Min kärlek till barnböcker och mina erfarenheter som lärare beredde marken för författaren i mig.
När jag började skriva för barn gjorde jag det för att det var roligt, inget mer. Men innan jag visste ordet av började jag få förfrågningar från olika förlag och snart bad man mig att hålla workshops för nya författare och delta i olika arrangemang i olika länder i Europa och arabvärlden.
Under mina år i USA läste jag många barnböcker. Då visste jag inte att jag byggde upp ett lager och lärde mig hur man konstruerar berättelser för barn. Några av mina favoritförfattare är Eric Carle, Astrid Lindgren och Beatrix Potter.
Jag inspireras i huvudsak av det som händer runt omkring mig. En liten detalj som är helt meningslös för någon annan kan utgöra kärnan i en ny berättelse. Jag använder mig också av mina egna barndomsminnen och minnen från när mina barn var små.
När vi möttes under Internationella barnboksveckan i Stockholm talade du om språksituationen i arabvärlden och om din önskan att skriva mer på ”vardagsarabiska”, men att du än så länge är tvungen att hålla dig till den klassiska arabiskan, bland annat på grund av förlagens krav. Kan du återge några av dina tankar kring detta för oss?
Det finns 22 arabiska länder som förenas av det klassiska arabiska språket, som är huvudspråket för all tryckt text och officiella statsangelägenheter. Men varje land har sin egen dialekt.
En libanes kan till exempel inte förstå marockansk arabiska och en saudiarab kan inte förstå en algerier. Alla barn under 6 år har en talad dialekt som modersmål, för den klassiska arabiskan lär man sig inte förrän man börjar i skolan.
Eftersom de flesta böcker jag skrev när jag inledde min bana som författare riktade sig till barn under 6 år vill jag skriva på deras modersmål: libanesiska. Men ingen förläggare vill ge ut böcker på libanesiska och alla krävde att jag skulle skriva om dem på standardarabiska istället, om jag verkligen ville bli publicerad. Och så blev det.
Men när jag ”översätter” mina texter från libanesiska till standardarabiska försöker jag välja ett ordförråd och en meningsbyggnad som är korrekt på standardarabiska men ändå ligger nära barns sätt att uttrycka sig. På så sätt kan jag göra två saker: både behaga förläggarna, lärarna och föräldrarna, och nå fram till barnen.
Du har arbetat med många olika illustratörer. Hur skulle du vilja beskriva ett framgångsrikt samarbete mellan text och bild, författare och illustratör? Vad är dina personliga tankar om förhållandet mellan text och bild?
Jag tror att författare och illustratörer ska komma i kontakt med varandra i ett tidigt stadium av bokens skapelseprocess. Meningen är inte att författaren ska föreslå vad illustratören ska göra utan att illustratören ska lära känna författaren och förstå varifrån berättelsen kommer.
Författaren säger det han eller hon vill säga i texten och har inte rätt att ställa krav på illustratören. Illustratörens uppgift är att lägga sin fantasi till författarens. Jag tycker att illustrationer ska komplettera en berättelse snarare än tolka den.
Illustrationerna får inte begränsa barnets fantasi och de ska vara av hög konstnärlig kvalitet. Genom att ge barn kvalitetslitteratur visar vi dem respekt och lär dem att respektera boken.
Du arbetar också med flera olika förlag i arabvärlden och i Europa. Kan du berätta litet om dina kontakter med förlagen samt om för- och nackdelarna med att ha förläggare i olika delar av världen? Kan du, till exempel, behålla ditt kreativa inflytande över valet av illustratör?
För mig är det ett privilegium att få ge ut mina böcker på olika förlag. Jag är författare på heltid och producerar därför många böcker för olika åldersgrupper.
När jag skriver en ny bok utgår jag från mina kunskaper om förlagen och deras intressen när jag väljer vem jag ska skicka manus till. Fördelen är att jag har ett stort spektrum att välja från. Nackdelen är att jag ibland kan märka att någon förläggare blir upprörd över att jag har valt att ge en viss bok till ett annat förlag.
Som författare kan man inte undgå känslan av att stå mitt på slagfältet mellan vissa förläggare, särskilt i ett litet land som Libanon.
När det gäller valet av illustratör så är det oftast förlagen som fattar besluten. Som författare får jag frågan om jag gillar de utkast illustratören har gjort. Men när det gäller detaljerna är det ibland förlaget som fattar det slutgiltiga beslutet, även om jag har uttryckt att jag vill göra vissa ändringar (det gäller dock inte alltid).
Vad tänker du om barnlitteratur och barnkultur i allmänhet nu efter den arabiska våren? Tror du att barnlitteraturen kan påverka samhällsutvecklingen?
Jag tror att det innebär en möjlighet för arabvärlden att inse att framtiden kommer att bli ljusare om vi investerar kulturellt, utbildningsmässigt och socialt i nya generationer. Då spelar boken en viktig roll som barnets första fönster mot omvärlden.
Men innan vi visar våra barn att läsning och kärlek till böcker kan öppna ögonen för andra världar måste de vuxna själva börja älska litteratur. Som du vet finns det en stereotyp uppfattning om att araber inte läser. Det är verkligen en stereotyp och en generalisering, men den har en grund i faktiskt erfarenhet. Framtidens samhälle ska byggas av våra barn. Vi måste ge dem en stadig grund att stå på. Kärleken till böcker och till läsning är bara första delen av den investeringen.
Och dina egna framtidsplaner – vad ska du göra härnäst? Ska du skriva fler ungdomsböcker? Har du andra projekt på gång? Kommer du också att skriva för vuxna?
När jag först började skriva, för ungefär tio år sedan, fanns där få andra författare som specialiserade sig på barnlitteratur. Jag måste säga att jag var en pionjär på det här området i mitt land och i arabvärlden. Nu har statusen för arabisk barnlitteratur höjts betydligt. Fler förläggare, författare och illustratörer arbetar inom fältet.
Det stora hålet som fortfarande finns kvar är ungdomslitteraturen. Jag gav nyligen ut min första ungdomsbok,
Fatin, och jag är snart klar med min andra. Jag tror att jag i framtiden skulle vilja fokusera på den här åldersgruppen, eftersom tonåringar aldrig har betraktats som en egen läsargrupp i vår kultur. En dag är de barn och sedan kommer de in i puberteten och blir vuxna. Jag har inga planer på att skriva för vuxna.
När det gäller andra projekt så drömmer jag ibland om att starta ett centrum för konst och litteratur för barn. Men om det kommer att ske vet jag inte.
Böcker på arabiska av Fatima Sharafeddine (Fatimah Sharaf al-Din) kan man låna från Internationella biblioteket i Stockholm.
Fatimas föreläsning under Internationella barnboksveckan i Stockholm 2011 finns också på Hemliga trädgårdens blogg!
(Skrivet av: Mats Kempe. Texten tidigare publicerad på engelska i IBBY-bladet 2012:1)
Sydafrikanen Niki Daly, född 1946, får i dag räknas som en av den afrikanska barnlitteraturens grand old men. Han är även en av få afrikanska bilderboksskapare som finns rikligt representerad på svenska, tack vare det dansk-svenska och litterärt så viktiga förlaget Hjulet. Mest känd är Daly nog för sin serie böcker om Kwela Jamela, flickan full av upptåg, från förorten utanför Kapstaden. Jag brukar tänka på henne som en sydafrikansk sentida kusin till Emil i Lönneberga.
Niki Dalys senaste bok på svenska, Peters pusskalas, handlar om hur vuxnas egen ömhetstörst och längtan efter bekräftelse blandas samman och projiceras på barnet. Sexåriga Peters ”tanter” kommer på besök och kan inte låta bli att pussa på honom eftersom han är så söt. Men ser de verkligen Peter? För Peter blir pussandet mer och mer besvärande och han försöker upprätta olika strategier för att värna sin integritet.
