Israeler och palestinier – ett israeliskt perspektiv

Det här blogginlägget handlar om ett ämne som är något av det hetaste och mest kontroversiella man kan diskutera just nu: konflikten mellan israeler och palestinier. Det finns mycket sagt och skrivet om situationen i Israel/Palestina, men inte så många ungdomsböcker av personer som själva har upplevt konflikten inifrån.

Den franska författarinnan Válerie Zenatti har egna erfarenheter av att leva i Israel och att göra militärtjänst i den israeliska armén. Válerie Zenatti föddes i Nice, Frankrike, 1970, men när hon var tretton år bestämde sig hennes föräldrar för att flytta till Israel och när hon gick ut gymnasiet var hon, som alla israeliska ungdomar tvungen att göra lumpen. Hennes första ungdomsbok, Quand j’étais soldate (När jag var soldat) är en självbiografisk roman om vad hon upplevde.

Som invandrare är bokens Val något av en utomstående och har inte riktigt samma förståelse för militärtjänsten som hennes vänner, men hon har inget val. Tiden i armén blir både svår och intressant. Val har svårt för alla rutiner och stränga regler, dålig mat och hård träning. Hon har också svårt att härda ut med vetskapen om att hon nu anses ansvara för människors liv och för att försvara sitt land – ett ansvar som hon inte tycker sig vara mogen att bära. Hon har ju knappt hunnit kyssa en pojke och bara helt kort provat att arbeta på apotek. Samtidigt finns en stark vänskap mellan många av flickorna, som försöker stötta varandra genom militärtjänsten. Ett av de uppdrag som Val har är att avlyssna det jordanska flygvapnet, och tillsammans med de andra flickorna fantiserar hon om piloterna hon hör men aldrig kan se: Är de snygga? Unga? Har de flickvänner?

På helgerna kan hon åka hem och träffa familjen, på vardagarna går livet enligt en strikt inrutad disciplin. Det är svårt för Val att klara de tvära kasten och hon känner dessutom ett stort obehag när hon ser klyftorna i samhället. Hon drabbas av ett psykiskt sammanbrott, men efter behandling skickas hon tillbaka till armén igen. Parallellt med militärtjänsten grubblar Val mycket över Jean-Davide, pojken som hon älskar men som inte längre älskar henne. Hon gör ett par tappra försök att lappa ihop deras förhållande, men till sist tvingas hon inse att det är över. Och när hon efter ett år lämnar armén är hon en vuxen kvinna som har förändrats betydligt.


Jag tyckte om Quand j’étais soldate. Kanske skulle boken ha blivit bättre om den varit ännu litet mer tillspetsad och handlat mer om konflikten mellan israeler och palestinier än om vänskap, kärlek och uppväxt. Men å andra sidan känns den också mer äkta just genom att den är skriven på det här sättet. När man är ung kan ens egna, personliga problem ibland kännas lika viktiga som världspolitiken. Man ska också hålla i minnet att den utspelas 1988, alltså långt innan den andra intifadan inleddes. Válerie Zenatti lyckas ganska bra med att skapa en balans i berättelsen, mellan det hårda militärlivet med dess allvarliga, politiska sida och den litet brådmogna tonårsflickans drömmar och funderingar. Quand j’étais soldate finns översatt till ett antal språk, bland annat engelska, italienska och polska.

Válerie Zenatti har skrivit ytterligare en ungdomsbok om israeliska och palestinska ungdomar, Une bouteille dans la mer de Gaza (En flaska i Gazas hav), som skiljer sig ganska kraftigt från Quand j’étais soldate när det gäller tonfall och intrig. Den handlar om Tal, en israelisk 17-åring som när en självmordsbombare slår till i närheten av hennes hem bestämmer sig för att ta kontakt med en palestinier i samma ålder. Hon vill inte släppa tanken på att det måste gå att uppnå något slags förståelse genom dialog och hon känner ett starkt behov av att få tala med någon på ”andra sidan”. Hon övertalar sin bror, som gör militärtjänst i Gaza, att lämna en flaska med ett meddelande i där, i hopp om att en flicka i hennes egen ålder ska hitta den.

Men den som svarar på brevet är istället en 20-årig man som har pseudonymen Gazaman och inte alls är särskilt positivt inställd till att brevväxla med fienden. Något i Tals brev får honom i alla fall att höra av sig, och de börjar en trevande mailväxling. Une bouteille dans la mer de Gaza är en fin liten roman om vänskap över politiska gränser och om att individen alltid är mer än kollektivet. Samtidigt är det också en tunnare bok än Quand j’étais soldate, inte bara vad gäller antal sidor, utan också innehållsmässigt. Personerna kommer helt enkelt litet för bra överens, konflikterna bränner aldrig till och det finns ett romantiskt inslag i berättelsen som känns litet för sockersött. Jag tror säkert att boken kan fungera som en inkörsport till en diskussion om situationen i Israel/Palestina, om individens roll och om möjligheten till förståelse, men man bör nog i så fall komplettera den med annan läsning som inte har ett lika starkt rosa skimmer.

Válerie Zenatti har också skrivit ett antal barnböcker på andra teman samt manus till film.


(Skrivet av: Anna Gustafsson Chen)